Hälsan tiger still också i bärskogen

Kolumn i VK 26 september 2011

Nu är nätterna längre än dagarna och den första frosten har sötat lingon och tranbär en aning. Och visst, det går fortfarande att fynda i skogar och på myrar för den som har tid, lust och ork.

Men september månads slut innebär också den efterlängtade säsongsavslutningen för de verkliga slitvargarna i våra skogar, de utländska bärplockarna. I år något färre än förra året, men ändå flera tusen bara här i Västerbotten.

Det kanske du inte trodde, eftersom det varit så tyst om bärplockarna detta år. Du kanske trodde att förra årets många skandaler med fattiga risbönder från Thailand, Vietnam och Kina, hitlurade med metoder jämförbara med människohandel, skrämt bort såväl plockare som bärföretagare.

Och jag kan förstå den slutsatsen. För tittar man i arkiven kan man se att årets bärsäsong knappt alls blivit omskriven. Eller i alla fall betydligt mindre än 2010. De båda Umeåtidningarna VK och VF skrev enligt en sökning förra året 73 respektive 62 artiklar om bärplockare. I år är antalet bara hälften, 40 respektive 33.

Dessutom, till skillnad mot 2010 har årets bärplockarbevakning sällan slagits upp som stora, viktiga nyheter. I enstaka reportage har man kunnat läsa om upprörda älgjägare som tyckt att de skräpat ner, eller om några besvikna plockare som maskerade strejkat i protest mot dubbla anställningsavtal. Påståenden som snabbt kunnat avfärdas eller rättas till.
I övrigt har det nästan varit helt tyst i medierna.

Så fungerar medielogiken. Hälsan tiger still, också i medierna. Det som fungerar smidigt och smärtfritt är sällan intressant att berätta om.

Jag kritiserar inte denna logik, jag är själv journalist sedan många år, och ser konflikter, motsättningar och problem som viktiga ingredienser i nyhetsförmedlingen. Men tystnaden kring det som fungerar bra kan göra bilden väldigt skev.

Bilden av bärplockarimporten till exempel.
Fråga din fikakompis, din granne eller dig själv vad du har tycker om bärbranschen och de villkor som råder i skogen. Sannolikt skakar många av oss på huvudet och önskar kanske till och med ett stopp för verksamheten.
En åsikt som är begriplig utifrån den mediala bilden av bärbranschen.

Men det finns en annan bild, en annan verklighet.
Sanningen i år tycks vara att nästan alla plockare som den här sommaren tagit sig hela vägen från de vilande risfälten i Thailand, nu åker hem med en eller kanske flera årslöner på kontot. En intervjuad thailändsk tolk berättade häromdagen i teve att snittinkomsten av de två månadernas plockning var 70 000 kronor.
För den fattige risbonden innebär en sådan summa helt nya möjligheter. Det kan bli början på ett nytt och bättre liv.

Den bilden måste också kunna berättas.

Vem ska föda oss västerbottningar?

Kolumn i VK 19 september 2011

I lördags åt jag en härlig renstek till middag. På bordet fanns också egenplockade kantareller och svartvinbärsgelé från egna buskar.

Ekologiskt, lokalproducerat och gott.

Så här års fylls också många västerbottniska frysboxar med fågel-, älg- och renkött, liksom bär och svamp från våra egna skogar och fjäll. I ett län som vårt är naturen ett fantastiskt skafferi med råvaror som på många andra håll i världen skulle betraktas som utsökta och delikata.

Men det är vad naturen ger det. Och det räcker sällan långt för de flesta av oss. De flesta av årets måltider i länets kök består av livsmedel producerade av andra. I grunden så gott som alltid av en bonde av något slag.

Det är också det som är problemet.
Inte för att bönderna står för produktionen, absolut inte, utan för att det i Västerbotten snart inte finns några bönder kvar.

LRF räknar med att bara runt 600 gårdar i länet har så pass stor verksamhet att en familj kan försörjas. De senaste årtiondena har jordbruken försvunnit på löpande band.
Sedan EU-inträdet för drygt 15 år sedan har nio av tio mjölkbönder i Åsele lagt ner. Nästan lika illa är det i flera andra inlandskommuner.
Men också i de mer bördiga kustkommunerna är antalet jordbruk på stark tillbakagång, i Umeå har tre av fyra mjölkbönder slutat sedan 1995.
Under lång tid har antalet mjölkgårdar i länet halverats vart tionde år, och länsstyrelsen ser inga tecken på något trendbrott.

Ändå ser de allt större gårdar som finns kvar till att Västerbotten gott och väl är självförsörjande på mejerivaror, medan det ser betydligt dystrare ut när det gäller köttproduktionen.
Utan slakteri i länet är villkoren tunga och i dag klarar bara omkring 70 gårdar av att skicka mer än 20 nötdjur per år till slakt.
Än värre är det för länets grisbönder som utkämpar en närmast hopplös kamp mot det prisdumpade danska fläskköttet. Västerbotten har bara en handfull grisgårdar kvar, och lönsamheten är skral.

Måste det då vara så här? Är inte utvecklingen bara ett utslag för att andra bönder producerar det vi vill ha till ett billigare pris?

Javisst, så kan man se det. Så länge jordbruksstöden ser ut som de gör gynnas storbönderna på bekostnad av de små. Och så länge oljan är relativt billig är det lönsamt att transportera maten hit och dit över klotet.

Men för den som ser ett värde i en lokal livsmedelsproduktion finns ännu en möjlighet att påverka. Den som – när det går – köper lokalproducerat, bidrar också till en framtid för det västerbottniska jordbruket.

Och detta gäller inte minst dem som beslutar om upphandlingarna till våra offentliga kök. Om nu lagarna medger lokal produktion som en tung faktor vid upphandling, varför använder man inte den möjligheten?

Om inte annat så för smakens skull.

Mediedrev – på gott och ont

Kolumn i VK 17 oktober 2011

Som journalist tycker jag självklart att politiker ska granskas. Har man makt att bestämma över andras levnadsvillkor får man stå ut med att själv nagelfaras, även när det gäller det privata.

Den som fått förtroendet att styra en kommun, ett parti eller ett land kan inte själv, med bibehållen trovärdighet, agera i strid med de regler han eller hon sätter upp för oss andra.

Därför tycker jag att det är bra att S-ledaren Håkan Juholts hyresersättning dras fram i ljuset. Precis som du och jag måste tåla att bli kontrollerade av Försäkringskassan, Skatteverket och andra myndigheter ska också makthavarna granskas.

Men medan vi slipper skämmas offentligt i teve och tidningar, tvingas en sådan som Juholt löpa gatlopp i fotoblixtarnas sken utan chans att komma undan. Vi har alla sett horderna av reportrar och fotografer trängas runt S-ledaren i jakt på något nytt att mata nyhetsmaskineriet med.
Ingen av oss hade velat byta med honom i det läget.

Förra veckans mediedrev mot Håkan Juholt var onekligen ett av de mer hysteriska jag upplevt under mina snart 30 år som journalist. Vi var många som tidigt räknade ut honom och väntade oss ett avgångsbesked.

Ganska säkert var Juholts fall också, om inte målet så i alla fall den kalkylerade utgången på de redaktioner som ägnade mest resurser åt affären. P1-programmet Medierna avslöjade i lördags hur Aftonbladets chefredaktör Jan Helin med en av sina reportrar diskuterade upplägget när Juholt ”förhoppningsvis” avgått senare samma dag.
Så har säkert snacket gått också på andra håll.

Men S-ledaren har som bekant vägrat att avgå. Hittills.
Frågan är hur stukad han och Socialdemokratin är. Frågan är också hur illa tilltygad synen på politiker och vårt demokratiska system är.

Men frågan om mediernas roll är minst lika intressant.
När alla medier av rädsla för att missa något springer åt samma håll, och när webbens ständiga deadline ökar pressen på nya avslöjanden, finns en uppenbar risk att såväl relevans som källkritik offras.

I fallet med Juholt kommer sannolikt framtida genomgångar av medieforskare att visa på hur obekräftade rykten och anonyma källor spelat stor roll i den hetsiga nyhetsjakt som präglat drevet. Det kommer inte att vara smickrande läsning för alla redaktioner.

Likafullt tycker jag att den hårt granskande journalistiken är bra. Inte minst för att dess motsats är så mycket farligare för demokratin. Den dag medierna slutar granska makten försvinner också medborgarnas möjlighet till insyn i det politiska systemet.

Samtidigt är det viktigt att redaktörer och journalister vågar stå emot när drevet sätter igång. Att ställa sig på sidan, eller vända på perspektivet, kan i en sådan situation mycket väl bli det egentliga scoopet.

Eller i vart fall nyansera debatten.

Kommer IKEA att frälsa Umeå?

Kolumn i VK 12 september 2011

Ett av världens starkaste varumärken, IKEA, kommer till Umeå.

Alla jublar och förutspår inte bara ett eget frossande i nya funktionella möbler och allsköns designade heminredningsprylar, utan också inflyttning, tillväxt och allmän lycka för staden och regionen.

Och vem vet? Kanske har IKEA den dragningskraften. Charterbussarna och husvagnsturerna till Birsta i Sundsvall tyder på en lockelse långt utöver det vanliga. IKEA är mångas drömvaruhus och Haparanda brukar lyftas fram som exempel på vad en etablering av den här typen kan betyda för en ort.

Och visst blev Ingvar Kamprads personliga och för många överraskande beslut att bygga sitt nordligaste varuhus i den norrbottniska gränsstaden en rejäl injektion i samhället. Själva bygget gav jobb, liksom butiken och de andra servicegrenarna.
IKEA gav Haparanda framtidstro.

Likafullt fortsätter kommunen att tappa befolkning. Efter IKEA:s intåg år 2005 har invånarantalet minskat med närmare 150 personer och arbetslösheten bland unga till och med ökat.
Detta trots att etableringen av de flesta bedömare anses som ovanligt lyckad, med busslaster och bilkaravaner från både Sverige och Finland, och kanske också någon ryss.

Men ett samhälle kan inte leva enbart av handel. Visserligen bygger den etablerade marknadsekonomin på just detta, alltså ju mer vi konsumerar, desto mer behöver tillverkas och därmed skapas fler jobb i producentled, transportled med mera.

Frågan är vad ett IKEA kan betyda för en stad som Umeå. En redan i dag snabbt växande ort på över 100 000 invånare. En ort som sannolikt redan har ett utbud inom sektorn som väl motsvarar behovet bland invånarna i regionen.

Eller ska vi börja köpa möbler oftare? Ska vi kasta ut våra gamla köksstolar och dubbelsängar nu när vi får så nära till IKEA? Eller är tanken att vi ska överge de möbel- och inredningsbutiker som vi redan har i stan?

Missförstå mig rätt. Var och en handlar förstås var hon vill. Och att IKEA valt just Umeå för sin nästa Norrlandsetablering betyder förstås något; det är definitivt ett gott betyg på orten från dem som enbart värderar siffran på bokslutets sista rad.

IKEA kommer definitivt att tjäna pengar på sitt kommande varuhus i Umeå.
Umeåborna får mer att välja på när nya möbler och annat ska införskaffas.
De planerande politikerna kan räkna med fler arbetstillfällen och bättre skjuts på besöksnäringen.

Alltså.
IKEA:s Umeåsatsning är både kul och bra på många sätt. Men någon frälsning handlar det inte om.
Och för vissa kan det nog dessvärre betyda slutet.

Utmaningarna står på kö

Kolumn i VK 5 september 2011

Om mindre än 15 år kommer sex av tio Sorselebor att vara beroende av andra för sin försörjning. Utflyttningen av unga skapar en åldersmässig obalans som gör de yrkesverksammas börda tung.

Detsamma gäller andra inlandskommuner som Dorotea och Åsele. Om utvecklingen fortsätter som hittills kommer det i dessa kommuner att gå 1,5 barn och gamla per yrkesaktiv. Det är nästan dubbelt så många som för bara tio år sedan, och ett betydligt större problem än avfolkningen i sig.

Äldreboomen är alltså minst sagt en riktig megautmaning för de tappra inlandsbor som fortfarande orkar och vill ge sig in i politiken. Hur ska trenden brytas? Hur ska inflyttningen kunna öka, när ekonomin tvingar fram skolnedläggningar, indragen samhällsservice och mörklagda gator?

Här krävs inte bara samarbete över parti- och blockgränserna, utan också extraordinära insatser och ett stort mått av kreativt tänkande för att inte kommunen ska hamna i en ohållbar situation och riskera kollaps.

Men utmaningar finns det också gott om på andra håll. Gigantiska.

Världsekonomin är i kris och hela låneekonomin svajar. Vi tycks alltför länge ha levt över våra tillgångar och kanske närmar vi oss en gräns nu. Ett så kallat paradigmskifte med byte av ekonomiskt system kan vara i sikte. Att fortsätta som hittills ser hursomhelst allt mer omöjligt ut.

I Umeå är växtvärken det stora bekymret. Växer kommunen med 1 500 invånare per år och dessutom siktar betydligt högre, vill det till att planeringen hänger med.

Stadsplaneringen är därför ständigt i fokus för debatten, såväl i de politiska församlingarna som på debatt- och insändarsidor. Den diskussionen kommer knappast att stanna av bara för att kommunfullmäktige häromveckan antog den nya revolutionerande översiktsplanen som i praktiken redan varit vägledande för det senaste årets byggbeslut.

Likafullt kommer många Umeåbor att bli förvånade, en del kanske förbannade, över den dramatiska och snabba förändring som nu tar vid. Man har liksom inte riktigt fattat vad som varit i görningen. Kanske inte heller orkat bry sig. Deltagarantalet på informations- och samrådsmötena vittnar om ett måttligt engagemang hos medborgarna.

Men också detta är en utmaning för politikerna. Klyftan mellan dem som bestämmer, i första hand politikerna, och medborgarna tenderar att bli allt större. Framhastade och dåligt förankrade beslut riskerar att öka glappet mellan dem som orkat engagera sig och dem som inte gjort det.

Det är knappast en önskvärd utveckling för den som värnar demokratin.

Utmaningarna står på kö, var vi än bor. Ska vi lösa problemen vill det till att alla kreativa krafter bjuds in.

Såväl i Sorsele som i Umeå eller Bryssel.