Vem ska föda oss västerbottningar?

Kolumn i VK 19 september 2011

I lördags åt jag en härlig renstek till middag. På bordet fanns också egenplockade kantareller och svartvinbärsgelé från egna buskar.

Ekologiskt, lokalproducerat och gott.

Så här års fylls också många västerbottniska frysboxar med fågel-, älg- och renkött, liksom bär och svamp från våra egna skogar och fjäll. I ett län som vårt är naturen ett fantastiskt skafferi med råvaror som på många andra håll i världen skulle betraktas som utsökta och delikata.

Men det är vad naturen ger det. Och det räcker sällan långt för de flesta av oss. De flesta av årets måltider i länets kök består av livsmedel producerade av andra. I grunden så gott som alltid av en bonde av något slag.

Det är också det som är problemet.
Inte för att bönderna står för produktionen, absolut inte, utan för att det i Västerbotten snart inte finns några bönder kvar.

LRF räknar med att bara runt 600 gårdar i länet har så pass stor verksamhet att en familj kan försörjas. De senaste årtiondena har jordbruken försvunnit på löpande band.
Sedan EU-inträdet för drygt 15 år sedan har nio av tio mjölkbönder i Åsele lagt ner. Nästan lika illa är det i flera andra inlandskommuner.
Men också i de mer bördiga kustkommunerna är antalet jordbruk på stark tillbakagång, i Umeå har tre av fyra mjölkbönder slutat sedan 1995.
Under lång tid har antalet mjölkgårdar i länet halverats vart tionde år, och länsstyrelsen ser inga tecken på något trendbrott.

Ändå ser de allt större gårdar som finns kvar till att Västerbotten gott och väl är självförsörjande på mejerivaror, medan det ser betydligt dystrare ut när det gäller köttproduktionen.
Utan slakteri i länet är villkoren tunga och i dag klarar bara omkring 70 gårdar av att skicka mer än 20 nötdjur per år till slakt.
Än värre är det för länets grisbönder som utkämpar en närmast hopplös kamp mot det prisdumpade danska fläskköttet. Västerbotten har bara en handfull grisgårdar kvar, och lönsamheten är skral.

Måste det då vara så här? Är inte utvecklingen bara ett utslag för att andra bönder producerar det vi vill ha till ett billigare pris?

Javisst, så kan man se det. Så länge jordbruksstöden ser ut som de gör gynnas storbönderna på bekostnad av de små. Och så länge oljan är relativt billig är det lönsamt att transportera maten hit och dit över klotet.

Men för den som ser ett värde i en lokal livsmedelsproduktion finns ännu en möjlighet att påverka. Den som – när det går – köper lokalproducerat, bidrar också till en framtid för det västerbottniska jordbruket.

Och detta gäller inte minst dem som beslutar om upphandlingarna till våra offentliga kök. Om nu lagarna medger lokal produktion som en tung faktor vid upphandling, varför använder man inte den möjligheten?

Om inte annat så för smakens skull.

Kommentarer är inaktiverade