Sjukfusket vs skattefusket/del 1

Kolumn i VK 31 oktober 2011

Retar du dig på arbetskamraten som ständigt vabbar? Eller grannen som klipper gräs trots att han är sjukskriven? Tror du att sjukfusket är utbrett och kostar skjortan för samhället?

Då ska du läsa det här.

För fusket med sjukskrivningarna är ekonomiskt sett en loska i havet jämfört med det utbredda skattefusket. Det visar Försäkringskassans och Skatteverkets egna beräkningar.

Vi tar det från början.
Jakten på fuskande sjukskrivna inleddes för snart tio år sedan efter att kostnaderna skenat. Mellan 1998 och 2003 steg sjukskrivningskostnaderna från 75 till hela 132 miljarder kronor, vilket var högre än någonsin tidigare.

Det fick arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv att göra en opinionsundersökning som fick stort genomslag i debatten. Mätningen visade att var fjärde arbetstagare tyckte det var okej att sjukskriva sig om man mådde dåligt av problem i familjen och var tionde för att man otrivdes på jobbet.

Svenskt Näringsliv drog slutsatsen att många missbrukade systemet och krävde politiska åtgärder. Vad man inte tryckte på var att bara 5 procent av de tillfrågade verkligen stannat hemma någon gång det senaste året utan att ha varit för sjuk för att jobba. Eller att 60 procent, alltså sex av tio, tvärtom gått till jobbet även när man borde ha stannat hemma på grund av sjukdom.

Politikerna hakade på och vi fick en hårt uppstramad sjukförsäkring som visserligen lett till lägre kostnader för sjukskrivningarna, men också fått svåra konsekvenser för sjuka som antingen tvingats till arbete de inte klarat, eller hamnat i ekonomisk nöd.
Vi har alla läst om cancersjuka som måste jobba, eller personer som inte klarat kraven och blivit utförsäkrade.

Trots detta har jakten på sjukfuskarna gett ett oväntat magert bidrag till statskassan.

Tidningen Dagens Arbete har tillsammans med Dagens Arena granskat utfallet av det påstådda sjukfusket och funnit att det närmast blivit ett fiasko.

Trots massiva insatser har Försäkringskassan bara lyckats påvisa fusk i en bråkdel av fallen.

År 2009 utredde Försäkringskassan mer än 23 700 fall av misstänkt fusk. Vid drygt 4000 av fallen hade för mycket pengar betalats ut, men då oftast oavsiktligt. Av de 1 419 polisanmälda fallen ledde bara 320 till en fällande dom, alltså där fusket kunde bevisas.

Det motsvarade 193 miljoner kronor i stället för den av regeringen beräknade årliga miljarden. Det är 1,3 procent av det man från början misstänkte och bara 0,04 procent av den totala summan utbetalningar inom socialföräkringssystemet.

Om man dessutom jämför detta med Skatteverkets beräkningar av hur mycket pengar som undanhålls stat, kommun och landsting, blir jakten på de sjukskrivna än mer märklig.

Det ska jag återkomma till i nästa kolumn.

Rätten att överklaga är omistlig

Kolumn i VK 24 oktober

Kommunalråd Lennart Holmlund i Umeå är irriterad över att föreningen Byggnadskultur i Umeå överklagat detaljplanen för kvarteret Heimdal där bland annat det nya kulturhuset ska byggas.

I Västerbottens Folkblad säger han ilsket att ”de vill sabotera projektet” och att föreningen består av ”folk som vill vara ute och jävlas”.

Jag kan förstå Holmlunds frustration. Kulturhuvudstadsåret 2014 närmar sig med en rasande fart och ska inte Europas digniteter, medier och kulturintresserade turister anlända till en enda stor byggarbetsplats måste allt gå som på räls. Minsta lilla försening kan bli ödesdiger och då får Holmlund & Co stå där och skämmas.

Men den risken får han tåla. Att tidplanen redan innan är synnerligen tajt för flera av byggprojekten i Umeås centrala delar får politikerna ta på sitt eget ansvar. Det får inte blockera eller försvåra den demokratiska processen, dit alltså möjligheten att överklaga definitivt hör.

Medborgarnas rätt att yttra sig i vilka frågor som helst, men också driva dem och faktiskt försöka påverka, är själva fundamentet i ett demokratiskt samhälle. Hur störande och irriterande protesterna än är för makthavare som Lennart Holmlund.

Jag tror för övrigt inte alls att han är ensam om sina åsikter bland Umeås politiker, han är bara den ende som öppet vågar säga det. Jag är ganska säker på att flera andra förtroendevalda i mindre offentliga sammanhang svurit långa ramsor över motvilliga medborgare som protesterat mot förändringar och överklagat beslut.

Minns bara Botniabanan, Thornbergska och som sagt kvarteret Heimdal…

Utanför Umeå finns liknande situationer. Inte minst när det gäller de just nu heta vindkraftsprojekten som ofta stöter på motstånd och drabbas av segdragna överklagandeprocesser. Nu lobbar vindkraftsbranschen hårt för att närboende inte ska ha denna rätt, därför att ”allmänintresset” väger tyngre.

Och så kan det självklart vara. Ingen av oss kan vara säker på att få behålla det vi en gång haft eller att kvarteret eller omgivningen för alltid ska vara som förr. En enskild person eller grupps intressen är ofta lättviktiga i förhållande till det mervärde en förändring kan innebära för flertalet.

Likafullt måste dessa enskilda protester ges utrymme i processen, utan att oförskämdheter som att man ”vill sabotera projektet” eller ”vill vara ute och jävlas” ska kastas i ansiktet på en. Det är ju faktiskt också ett allmänintresse att låta olika åsikter komma till tals, att folk inte kan köras över hur som helst.

Dessutom.
Holmlund har för övrigt själv som kommunalråd utnyttjat möjligheten att överklaga. Nu senast efter ett länsstyrelsebeslut om bullermätning i bussar.

Den rätten unnar jag honom. Precis som föreningen Byggnadskultur ska kunna överklaga en detaljplan man anser är tveksam.

Sveriges röst i världen har tystnat

Kolumn i VK 10 oktober 2011

Om en dryg vecka inleds rättegången mot de i Etiopien fängslade svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. De anklagas för bland annat terrorbrott efter att ha gripits den 1 juli när de tillsammans med gerillan ONLF passerade gränsen från Somalia till det omstridda området Ogaden.

Enligt dem själva och andra med insyn i de båda journalisternas verksamhet var resans syfte i stället att på plats granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleums aktiviteter i det oroliga området.
ONLF-gerillan slåss för att befria Ogaden från det man ser som den etiopiska ockupationsmakten. Etiopien svarar enligt människorättsorganisationer med att utsätta lokalbefolkningen för ständiga övergrepp.

Mitt i allt detta verkar alltså ett svenskt oljebolag, enligt många med stöd från just den etiopiska regimen, och det var den granskningen Schibbye och Persson bestämt sig för att göra.
För att överhuvudtaget kunna ta sig in i området var en ”inbäddning” i ONLF-styrkor det enda alternativet, samtidigt som det också var en riskfylld väg.

När svenskarna greps och fängslades förväntade sig många kraftiga protester och diplomatiska åtgärder från Sveriges regering. En självklarhet varje gång ett demokratiskt lands medborgare utsätts för kränkningar.
Och en gång i tiden en självklarhet för just svenska ledare oavsett var och mot vem övergreppen begicks.

Men från regeringen har det varit tyst. Utrikesminister Carl Bildts första kommentar handlade mest om att Ogaden var ett ”farligt område” och att man ”avrått” från resor dit.
I senare intervjuer har Bildt sagt att man jobbar med ”tyst diplomati”, en metod som alltid omgärdas av ”hög sekretess”.

Precis samma ineffektiva metod har regeringen använt i det nu tio år gamla fallet med den fängslade svenskeritreanske journalisten Dawit Isaak. En sorglig historia som borde ha varit avslutad sedan länge.

Många är vi som nu befarar att Schibbye/Persson riskerar gå samma öde till mötes. Tunga organisationer som värnar yttrandefriheten anser att regeringen är alltför passiv, och om en dryg vecka kan de två svenskarna få domar på tio, tjugo år – för brott de aldrig begått.

Det får inte ske. Sverige måste stå upp för den oberoende nyhetsförmedlingen och tryckfriheten, också i länder som Etiopien och Eritrea. Därför måste regeringen ge fallet högsta prioritet och på internationell nivå driva på en frigivning av Schibbye och Persson.

Om svenska journalister inte kan göra reportage i ett annat land utan att anklagas för terrorism, utan att Sveriges ledning reagerar mycket skarpt, då är den svenska yttrandefriheten i kris.

Det är dags att höja Sveriges röst för de mänskliga fri- och rättigheterna igen.

Självsanering ett måste för demokratins skull

Kolumn i VK 3 oktober 2011

Nu har politikerföraktet skjutit i höjden igen.

Den här gången är det Sveriges Radio som undersökt hur den så kallade politikerpensionen utnyttjas av avgångna kommun- och landstingspolitiker. En utmärkt granskning som inte oväntat retat upp lyssnare som kanske själva har svårt att få pengarna att räcka.

Jag kan absolut förstå upprördheten. Även i mina ögon sticker det när en fullt frisk människa kan sluta som kommunalråd vid dryga 50, för att därefter inte behöva jobba mer. Och ändå kvittera ut hundratusentals kronor per år i pension.

Särskilt upprörande är det förstås när ex-politikern med lite bolagstrixande kan fortsätta att tjäna pengar, men genom att låta inkomsterna ligga i företaget kan undvika den avräkning som annars görs.

Enligt granskningen får till exempel förre Umeåmoderaten Anders Sjölund varje år runt 180 000 kronor i pension från sin tid som kommunalråd. Detta trots att han numera kan titulera sig miljonär efter god utdelning som delägare i Minervaskolans bolag.

Från det Spanien han numera bor i, säger Sjölund att han inte jobbat på åtta, nio år utan spelar golf och umgås med sin familj på dagarna. ”Jag har inget som helst dåligt samvete för att jag uppburit pension under tio år. Det har varit bra för mig”, säger den 62-årige Anders Sjölund till Sveriges Radio.

Och i Stockholm sitter förra S-finansborgarrådet Annika Billström med ett liknande företagsupplägg samtidigt som hon plockar ut närmare 700 000 kronor per år i politikerpension.
Och lyssnarna blir skitförbannade och säger att de inte tänker rösta något mer.

Precis där ligger också faran i det beteende som Sjölund, Billström och många andra lokalpolitiker visar prov på. Ett skamlöst utnyttjande av regler som egentligen skapades för någonting helt annat.

För också politiker behöver trygghet. Stor trygghet för att våga ta på sig detta viktiga uppdrag. Bra ekonomiska förutsättningar för att kunna stå emot påtryckningar och dusörer. Vem skulle vilja hoppa på ett så utsatt uppdrag om man dessutom riskerade jobb och privatekonomi?

Jag är en stor beundrare av alla dem som vill och orkar engagera sig för att bygga ett bättre samhälle. Jag tycker också det är rimligt att de även efter karriären får en grundtrygghet fram till dess att de hittat ny försörjning.

Men inte i tio år. Inte heller fem. Inte så länge du och jag lever under helt andra villkor.
Blir klyftan mellan vanliga medborgare och politikerna för stor, kommer också politikerföraktet att frodas.

Anders Sjölund och Annika Billström förlorar inte bara själva på sitt systemmissbruk, utan undergräver också förtroendet för hela vårt demokratiska styrelseskick.

Det måste andra politiker reagera på. Ska demokratin ha en chans vill det till att partierna sopar rent framför egen dörr.