Självsanering ett måste för demokratins skull

Kolumn i VK 3 oktober 2011

Nu har politikerföraktet skjutit i höjden igen.

Den här gången är det Sveriges Radio som undersökt hur den så kallade politikerpensionen utnyttjas av avgångna kommun- och landstingspolitiker. En utmärkt granskning som inte oväntat retat upp lyssnare som kanske själva har svårt att få pengarna att räcka.

Jag kan absolut förstå upprördheten. Även i mina ögon sticker det när en fullt frisk människa kan sluta som kommunalråd vid dryga 50, för att därefter inte behöva jobba mer. Och ändå kvittera ut hundratusentals kronor per år i pension.

Särskilt upprörande är det förstås när ex-politikern med lite bolagstrixande kan fortsätta att tjäna pengar, men genom att låta inkomsterna ligga i företaget kan undvika den avräkning som annars görs.

Enligt granskningen får till exempel förre Umeåmoderaten Anders Sjölund varje år runt 180 000 kronor i pension från sin tid som kommunalråd. Detta trots att han numera kan titulera sig miljonär efter god utdelning som delägare i Minervaskolans bolag.

Från det Spanien han numera bor i, säger Sjölund att han inte jobbat på åtta, nio år utan spelar golf och umgås med sin familj på dagarna. ”Jag har inget som helst dåligt samvete för att jag uppburit pension under tio år. Det har varit bra för mig”, säger den 62-årige Anders Sjölund till Sveriges Radio.

Och i Stockholm sitter förra S-finansborgarrådet Annika Billström med ett liknande företagsupplägg samtidigt som hon plockar ut närmare 700 000 kronor per år i politikerpension.
Och lyssnarna blir skitförbannade och säger att de inte tänker rösta något mer.

Precis där ligger också faran i det beteende som Sjölund, Billström och många andra lokalpolitiker visar prov på. Ett skamlöst utnyttjande av regler som egentligen skapades för någonting helt annat.

För också politiker behöver trygghet. Stor trygghet för att våga ta på sig detta viktiga uppdrag. Bra ekonomiska förutsättningar för att kunna stå emot påtryckningar och dusörer. Vem skulle vilja hoppa på ett så utsatt uppdrag om man dessutom riskerade jobb och privatekonomi?

Jag är en stor beundrare av alla dem som vill och orkar engagera sig för att bygga ett bättre samhälle. Jag tycker också det är rimligt att de även efter karriären får en grundtrygghet fram till dess att de hittat ny försörjning.

Men inte i tio år. Inte heller fem. Inte så länge du och jag lever under helt andra villkor.
Blir klyftan mellan vanliga medborgare och politikerna för stor, kommer också politikerföraktet att frodas.

Anders Sjölund och Annika Billström förlorar inte bara själva på sitt systemmissbruk, utan undergräver också förtroendet för hela vårt demokratiska styrelseskick.

Det måste andra politiker reagera på. Ska demokratin ha en chans vill det till att partierna sopar rent framför egen dörr.

Kommentarer är inaktiverade