En varmare värld blir inte skön

Kolumn i VK 28 november 2011

Kan den sorgligt milda förvintern ha med klimatförändringarna att göra?

Ja, även om jag inte själv tror på en så snabb växthuseffekt är det förmodligen precis så här det kommer att bli i framtiden. Snöfattigt, blåsigt och blött.
Trist, om du frågar mig.

Den skenande uppvärmningen av vår jord är verkligen allas vår ödesfråga. Ändå märks den knappt vare sig i politiska tal eller mediernas bevakning. När jag för några veckor sedan började planera för denna krönika hittade jag nästan inga artiklar om den livsviktiga klimatkonferens som just i dag inleds i sydafrikanska Durban.

Där ska världens ledande politiker än en gång försöka enas om åtgärder och åtaganden som kan stoppa eller i alla fall bromsa den hotande temperaturhöjningen. Tyvärr är förhoppningarna små.
De stora utsläppsnationerna, som USA och Kina, bevakar varandra stenhårt och ingen vill gå före.
Resultatet blir en förödande handlingsförlamning som framför allt kommer att drabba våra barn och barnbarn.

Redan nu märks uppvärmningens effekter:
Istäcket över Arktis har inte på över tusen år varit så litet som nu, ovädersäsongen i tropiska trakter blir allt längre med svåra översvämningar som följd, nu senast i Thailand, torkan i Nordafrika driver på ökenutbredningen med effekten extrem vattenbrist.
Allt självklart med mycket stora konsekvenser för alla som lever i dessa områden.

Och även om vi redan i morgon skulle kunna stoppa koldioxidutsläppen räknar experterna med att temperaturen kring ekvatorn fortsätter att stiga 1,5-2 grader de närmaste 80-90 åren. Och kanske dubbelt så mycket häruppe i norr, med stor risk att isarna på Arktis och Grönland fortsätter smälta i snabb takt.

Man kan undra varför inte ens så tydliga och ödemättade fakta kan få världens ledare att skriva under långtgående klimatavtal. Varför ska alltid någon annan börja ro, när vi alla sitter i samma båt och hör dånet från fallet därframme? Hur kan det uteblivna ansvarstagande för allas vår framtid få fortsätta?

Och – som sagt – det brådskar. Enligt en färsk klimatstudie måste utsläppen minska kraftigt, med två, tre procent varje år tills de år 2050 uppgår till högst 20 miljarder ton koldioxid. I dag släpper världens kraftproducenter, fordon, företag och hushåll ut mer än dubbelt så mycket. Förra året, 2010, slogs ett dystert rekord med 48 miljarder ton.

Så låt Durban bli en vändpunkt.
Och låt var och en av oss ta eget ansvar för att minska utsläppen. Även du som kanske tycker att den milda hösten varit ovanligt skön och inte alls längtar efter kyla och snö.

En flera grader varmare värld kommer inte att vara skön. Som VKs egen klimatexpert Tom Juslin skriver: Det kommer att bli hemskt …

Skydda det viktiga skvallret

Kolumn i VK 21 november 2011

Knappast någon har undgått den senaste tidens skandaler inom det privata vårdföretaget Carema. Ångestfyllda åldringar som tillåts dö i ensamhet eller bäddas ner med brutna ben i kroppen, känns minst sagt ovärdigt ett modernt välfärdssamhälle.

Och nästan alltid har en enskild person, en anhörig eller en anställd, varit den som slagit larm. En person som vågat synliggöra bristerna, ibland med risken att själv råka illa ut.

Dessa beundransvärda medborgare kallas för whistleblowers, alltså någon som visslar och varnar oss andra när fara hotar.
Några av dem har blivit mer kända än andra:
– Ingvar Bratt, ingenjören som på 1980-talet avslöjade hur det bolag han var anställd på, Bofors, medvetet bröt mot svensk lag inom vapenhandel.
– Undersköterskan Sarah Wägnert, som för drygt tio år sedan avslöjade hur gamla vanvårdades på det äldreboende hon själv jobbade på.

Bratts och Wägnerts civilkurage har hyllats många gånger och i dag finns också lagar som en direkt följd av deras mod att slå larm, Lex Bratt och Lex Sarah.

Det finns självklart många fler exempel på hur modiga människor vänt sig till myndigheter eller medier för att påtala brister. Men också många exempel på hur whistleblowers själva drabbats hårt av sitt agerande.

Ingvar Bratt förlorade exempelvis sitt jobb på Bofors och blev också hårt ansatt i det Karlskoga där både han och vapenfabriken hörde hemma. Andra har isolerats på sina arbetsplatser eller blivit straffade på andra sätt.

För många är risken att själv drabbas tillräcklig för att man ska blunda.
Inom kommun, landsting och stat finns visserligen den grundlagsfästa meddelarfriheten, alltså rätten att utan risk för repressalier kunna tipsa en journalist eller redaktion om missförhållanden eller oegentligheter.
Vill man, har man också rätt att förbli anonym, utan lagliga möjligheter för någon att efterforska vem som lämnat uppgifterna.

Men inom det privata näringslivet finns inget sådant skydd. Den som liksom Bratt och Wägnert väljer att gå ut med sina avslöjanden betraktas ofta som grovt illojal och drabbas därefter.

Det är illa i ett öppet samhälle. I dag, när allt mer av offentlig verksamhet läggs ut på privata bolag, är det rimligt att också meddelarfriheten följer med. Umeå kommun ställer numera sådana krav vid upphandling och på riksplanet driver också flera partier på för en utvidgad lagstiftning.

Men än så länge har inte regeringen velat haka på. Förhoppningsvis öppnar Caremaskandalen för en kursändring.

Det viktiga skvallret behövs. Ingen ska behöva riskera sin egen framtid för att ha gjort sin plikt.

Ett obegripligt och klåfingrigt förbud

Kolumn i VK 14 november 2011

När min pappa i ganska unga år hamnade på sjukhus plockade jag fram min enkla pocketkamera för att föreviga detta oväntade och traumatiska ögonblick. Min lillasyster placerades lite motvilligt på en stol intill när bilden skulle tas.

Detta enkla fotografi visade sig mer värdefullt än jag någonsin kunnat tänka mig. Pappa dog bara någon dag senare där i sin sjukhussäng, och än i dag – många år senare – plockas den vältummade bilden fram när minnena kommer.

I dag hade den bilden inte kunnat tas. Totalt fotoförbud råder numera i samtliga lokaler där landstinget bedriver verksamhet. All fotografering kräver tillstånd.

Upphovsmannen, landstingsdirektör Jonas Rastad har själv svårt att förklara beslutet, i alla fall så att någon annan förstår. Vid en debatt i Umeå förra veckan kunde Rastad inte peka på några specifika händelser där kränkande bilder spridits, vare sig av de traditionella medierna eller någon annan.

Ingenting har alltså hänt som motiverat denna drastiska åtgärd.

Kritiken har också varit skarp. Länets redaktörer och journalister har reagerat med vrede och pekat på yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna. Här stadgas både rätten att tipsa journalister om misstänkta missförhållanden och rätten att anskaffa uppgifter i syfte att låta publicera dem.

När missförhållanden ska avslöjas är just bilderna ofta de bästa bevisen. Många av oss minns undersköterskan Sarah Wägnert som slog larm om vanvården av de gamla på ett privat vårdhem i Solna och fick en lag uppkallad efter sig. Lex Sarah medför att de anställda är skyldiga att anmäla om patienter far illa.

Detta viktiga avslöjande byggde på bilder. Är det någon som tror att Sarah Wägnert hade fått tillstånd av vårdhemmets ledning att fotografera vanvården?

Att Rastad sedan säger att syftet inte alls är att hindra medierna i sin granskning, och att han även skulle ge sitt tillstånd till den fotograf som vill ta bilder som innehåller kritik, väger lätt.

Verkligheten visar motsatsen.
Såväl SVT som TV4 Umeå har stoppats flera gånger när de velat filma i landstingets lokaler. I det fall en patient var inblandad hade denne dessutom själv gett tillstånd, likväl fick TV-teamet inte filma i lokalerna.

I andra fall har det inte ens handlat om att fotografera vårdsituationer, utan exempelvis i landstingshuset när kritiska namnunderskrifter skulle överlämnas till ansvarig politiker.

Med detta i minnet, och frånvaron av händelser som kan förklara beslutet, verkar syftet med fotoförbudet vara just att försvåra mediernas granskning av vården.

Det är skamligt och ovärdigt ett öppet samhälle.

I fall som det med min sjuke far, kanske vi kan uthärda att smyga upp våra mobiler för att föreviga viktiga ögonblick. Men när kontrollbehovet slår mot medborgarnas rätt att få veta hur vården fungerar har det gått för långt.

Sjukfusket vs skattefusket/del 2

Kolumn i VK 7 november 2011

Förra veckan skrev jag om den granskning tidningarna Dagens Arbete och Dagens Arena gjort kring den alltmer intensiva jakten på sjukfuskarna, alltså de som stannar hemma från jobbet och uppbär sjukersättning trots att de är arbetsföra.

Granskningen visar att fusket långt ifrån är så utbrett som många trott, och att det ekonomiska utfallet för staten blev betydligt mindre än beräknat. En uppskattning var att fusket inom socialförsäkringssystemet totalt omfattade drygt fem miljarder kronor per år och regeringen räknade med att spara miljard per år på ökad kontroll.

Så blev det inte. Det bevisade sjukfusket år 2009 omfattade bara 193 miljoner kronor vilket motsvarar 0,04 procent av de totala utbetalningarna i socialförsäkringssystemet.
Detta trots att Försäkringskassan granskat över 23 700 misstänkta fall av fusk.

De två tidningarna har sedan jämfört detta med hur mycket pengar som stat, kommuner och landsting samtidigt går miste om i undanhållen skatt. Den jämförelsen är relevant eftersom det – precis som när det gäller sjukfusket – handlar om våra gemensamma pengar.

Skillnaden är enorm. Skatteverket beräknar att skattefelet, alltså pengar som borde ha betalats in men inte gör det, uppgår till 133 miljarder kronor. Varje år.
Som samhället alltså förlorar på olika mer eller mindre olagliga åtgärder för att undkomma skatt.
Det är alltså mer än de totala sjukkostnaderna rekordåret 2003 och motsvarar över en miljon dagisplatser eller full sjukpenning för fler än 500 000 svenskar. Per år.

Till skillnad från Försäkringskassan redovisar dessutom Skatteverket hur man resonerat när man kommit fram till summan 133 miljarder. Alla osäkra siffror räknas ner för att undvika överdrifter.

Försäkringskassans beräkningar är höljda i dunkel och till de granskande tidningarna säger man att det handlar om en ”best guess”, alltså en ren gissning.

Men vilka är det då som skattefuskar?
Tja, du och jag kanske emellanåt har försökt få igenom något avdrag som är lite tveksamt, men enligt Skatteverket är det knappast privatpersoner med normala inkomster som ligger bakom skattefelet.

I stället pekar man ut företagen som de stora skattesmitarna, för till skillnad från sjukersättningen handlar skattefel nästan uteslutande om avsiktligt fusk. Alla vet att tjänster ska beskattas och moms redovisas. Ändå försöker många komma undan det.
Runt 103 miljarder per år har Skatteverket beräknat att svenska företag undanhåller oss de pengar som Sveriges Riksdag beslutat ska tillfalla samhället. Hälften av detta handlar om svart arbetskraft.

Jämför det med de summor på några hundra miljoner som sjukfusket årligen kostar.

Så.
Kan någon förklara varför sjukfusk är så mycket värre än skattefusk?

Fotnot. På www.dagensarbete.se kan du själv ta del av tidningarnas granskning.