Skydda det viktiga skvallret

Kolumn i VK 21 november 2011

Knappast någon har undgått den senaste tidens skandaler inom det privata vårdföretaget Carema. Ångestfyllda åldringar som tillåts dö i ensamhet eller bäddas ner med brutna ben i kroppen, känns minst sagt ovärdigt ett modernt välfärdssamhälle.

Och nästan alltid har en enskild person, en anhörig eller en anställd, varit den som slagit larm. En person som vågat synliggöra bristerna, ibland med risken att själv råka illa ut.

Dessa beundransvärda medborgare kallas för whistleblowers, alltså någon som visslar och varnar oss andra när fara hotar.
Några av dem har blivit mer kända än andra:
– Ingvar Bratt, ingenjören som på 1980-talet avslöjade hur det bolag han var anställd på, Bofors, medvetet bröt mot svensk lag inom vapenhandel.
– Undersköterskan Sarah Wägnert, som för drygt tio år sedan avslöjade hur gamla vanvårdades på det äldreboende hon själv jobbade på.

Bratts och Wägnerts civilkurage har hyllats många gånger och i dag finns också lagar som en direkt följd av deras mod att slå larm, Lex Bratt och Lex Sarah.

Det finns självklart många fler exempel på hur modiga människor vänt sig till myndigheter eller medier för att påtala brister. Men också många exempel på hur whistleblowers själva drabbats hårt av sitt agerande.

Ingvar Bratt förlorade exempelvis sitt jobb på Bofors och blev också hårt ansatt i det Karlskoga där både han och vapenfabriken hörde hemma. Andra har isolerats på sina arbetsplatser eller blivit straffade på andra sätt.

För många är risken att själv drabbas tillräcklig för att man ska blunda.
Inom kommun, landsting och stat finns visserligen den grundlagsfästa meddelarfriheten, alltså rätten att utan risk för repressalier kunna tipsa en journalist eller redaktion om missförhållanden eller oegentligheter.
Vill man, har man också rätt att förbli anonym, utan lagliga möjligheter för någon att efterforska vem som lämnat uppgifterna.

Men inom det privata näringslivet finns inget sådant skydd. Den som liksom Bratt och Wägnert väljer att gå ut med sina avslöjanden betraktas ofta som grovt illojal och drabbas därefter.

Det är illa i ett öppet samhälle. I dag, när allt mer av offentlig verksamhet läggs ut på privata bolag, är det rimligt att också meddelarfriheten följer med. Umeå kommun ställer numera sådana krav vid upphandling och på riksplanet driver också flera partier på för en utvidgad lagstiftning.

Men än så länge har inte regeringen velat haka på. Förhoppningsvis öppnar Caremaskandalen för en kursändring.

Det viktiga skvallret behövs. Ingen ska behöva riskera sin egen framtid för att ha gjort sin plikt.

Kommentarer är inaktiverade