Skänk en färdig matkasse – till dem som verkligen behöver

Kolumn i VK 19 december 2011

Om statistiken talar sanning gjorde du de flesta julklappsinköpen i helgen. Varje julklapp kostade mellan 100 och 500 kronor och totalt kommer du att spendera runt 7 000 kronor på klappar och mat under den julhelg som nu stundar.

Men det gäller kanske inte dig.
För på frågan om hur mycket pengar man lägger på julklappar svarar alltid oväntat många ”väldigt lite” eller ”ingenting, vi har slutat med det där”.

Och så skulle det absolut kunna vara, om nu inte julhandeln år efter år slog nya, fantastiska rekord. De senaste 15 åren har vi spenderat mer och mer pengar på klappar och mat för varje jul som inträffat. 2009 ökade julhandeln med sju procent och förra året med tre procent.

Statistiken från Handelns utredningsinstitut, som varje år i november både kommer med sitt förslag på Årets julklapp och en prognos på hur mycket vi kommer att handla för, visar att vi 2010 köpte klappar och mat för närmare 65 miljarder kronor.

Den här gången, med djup finanskris och stundande lågkonjunktur som besvärande inslag, räknar HUI med en betydligt svagare ökning, kanske bara någon enstaka procent. I en kommentar till denna dystra prognos säger vd:n för HUI Research, Lena Larsson, att svensk ekonomi för tillfället är ”på paus och företag och hushåll håller i pengarna i väntan på klartecken kring framtiden.”

Personligen tycker jag att pausen är ganska skön och att klartecknen kring framtiden gärna kan vänta.
Visst, det är roligt att få och kanske än roligare att ge, det tycker också jag. Men för 65 miljarder? Det är närmare dubbelt så mycket som Sverige ger i bistånd till utvecklingsländerna.

Vi köper alltså julklappar och julmat för dubbelt så mycket pengar som vi genom skattsedeln gör för att bekämpa fattigdomen i världen. Nog kanske man kan nöja sig med den nivån och ändå önska varandra en fröjdefull jul.

Men just i år tycker jag faktiskt att HUI:s förslag på Årets julklapp, en färdig matkasse, var ovanligt fyndig och smart. En färdigpackad kasse med recept och ingredienser, levererad direkt till dörren, är sannolikt precis vad många stressade barnfamiljer behöver.

Och varför inte skänka en färdig matkasse till dem som verkligen behöver det.
Här kommer en lista på tänkbara organisationer som gärna tar emot bidrag till de behövande i världen:

Afrikagrupperna, AfricanAid, Diakonia, Emmaus, Forum Syd, Hoppets Stjärna, Läkare utan gränser, Radiohjälpen, Rädda Barnen, Röda korset, SOS Barnbyar, Stadsmissionen…

Med önskan om en God och Avstressande Jul!

Köttfritt bättre än snusfritt

Kolumn i VK 12 december 2011

När politikerna i Umeå vill införa, inte bara rök- utan på sikt helt tobaksfria kommunala arbetsplatser, då haglar protesterna. ”Snusförbudet” går långt över gränsen för politikens spelplan och kränker den personliga friheten, tycks kritikerna mena.

Och jag förstår dem. Hade det verkligen rört sig om ett förbud mot att snusa på jobbet skulle också jag, som aldrig lagt in en prilla, ha skakat på huvudet.

I Umeås grannstad Örnsköldsvik har en annan, liknande debatt varit het den senaste veckan.
Detta efter att två miljöpartister lagt ett förslag om köttfria dagar på de kommunala restaurangerna inom skola, vård och omsorg.

Tanken, enligt förslagsställarna, är att menyförändringen ska kombineras med information och utbildning om köttproduktionens miljöpåverkan.

Precis som i Umeå dröjde det inte länge innan de kritiska kommentarerna kom. På allehanda.se kunde man läsa inlägg som ”Varför vill inte MP att eleverna ska få ha kvar valfriheten att välja själv?” och ”Lika lite som jag vill bli påtvingad någon annans religion, lika lite vill jag bli påtvingad någon annans matvanor”.

Argumentationen känns igen från snusförbudsdebatten här hemma; jag har rätt att själv bestämma över mitt liv, oavsett om det är bra eller dåligt för mig.

Och så långt hänger väl de flesta av oss med. Den personliga friheten måste väga tung i ett öppet samhälle, även när det gäller sådant som kanske inte alltid är nyttigt eller bra.

Men.  Så enkelt är det förstås inte.
Även om snusandet kanske inte stör omgivningen lika mycket som rökning, märks tobaksbruket inte minst på sjukvårdskostnaderna. Därför finns ett samhällsintresse att minska bruket, även om det inkräktar på den personliga friheten.

När det gäller köttet är konflikten mellan individ och omgivning än tydligare. Köttkonsumtion påverkar klimatet på ett mycket påtagligt sätt. Djurproduktionen står för nästan en femtedel av de totala utsläppen av växthusgaser.

För varje kilo industriproducerat nötkött släpps över 36 kilo koldioxid ut i atmosfären. Därutöver släpps stora mängder gödslingsmedel ut. Totalt motsvarar det utsläppen från en bilresa Umeå – Lycksele tur och retur. För ett enda kilo kött!

Dessutom. Den svenska nötköttkonsumtionen har ökat kraftigt de senaste åren, från 18,7 kilo/person 1995 till 25,5 kilo förra året. Bara ökningen motsvarar utsläpp under 175 fler mil i bil – per person i Sverige.

I ett sådant perspektiv känns inte förslaget i Örnsköldsvik, om ett par köttfria dagar i veckan i de kommunala restaurangerna som något större intrång i den personliga friheten.

Världen är viktigare än vi.

Hur viktig är en landshövding?

Kolumn i VK 5 december 2011

För snart fyra år sedan, dagarna före jul 2007, dömde jag ut länsstyrelsen och landshövdingen i en så kallad analys här i VK. Deras dagar var räknade, menade jag. Samhället och tiderna hade förändrats, Axel Oxenstiernas mer än 400 år gamla länsindelning var passé och inom kort skulle regering och riksdag besluta om en helt ny, mer verklighetsanpassad indelning av vårt land.

Därför skulle den då ännu okända efterträdaren till avgående Lorentz Andersson förmodligen bli Västerbottens sista landshövding. Så skrev jag lite kaxigt i december 2007.

Efteråt fick jag veta att min spalt hade orsakat en hel del oro och ilska i länsstyrelsens korridorer.
I dag vet vi också alla hur fel jag hade. Regionfrågan, som allt handlade om, splittrade Norrland i stället för enade. Politiker i kommuner och landsting valde att värna sina egna domäner i stället för att gå samman med andra, och arbetet för en storregion i Norrland skar minst sagt ihop.

Så länen med rötterna i 1630-talet består. Liksom länsstyrelserna och myndighetens högsta chef – landshövdingen. Denna konungens befallningshavare blev snabbt en mycket viktig person i det Sverige som under 1600-talet faktiskt var en stormakt i det Europa som då var världens ekonomiska centrum.

Stormaktsambitionerna innebar nämligen att kungen mestadels var ute och krigade, varför hans regionala företrädare, landshövdingarna gavs stor makt över Sverige och svenskarna.

Men det var då det. Vilken roll har dagens landshövdingar, egentligen? Har det någon som helst betydelse vem som nu ska efterträda Chris Heister? Handlar det ändå inte mest om att representera länet inför delegationer från när och fjärran, att klippa invigningsband och formellt leda länsstyrelsen som myndighet?

Nja, landshövdingen – hur otidsenlig titeln än kan låta – är nog viktigare än så. Inte minst när det gäller kontakter och nätverkande. Att posten på ett ytligt plan kan se ut som ett oförargligt belöningssystem för avdankade politiker skymmer lätt sikten för hövdingens möjligheter att faktiskt göra skillnad i en region.

Såväl förre S-ministern Georg Andersson som efterföljaren Lorentz utnyttjade båda effektivt sina kontakter ända upp i regeringskansli och riksdagshus. Detsamma måste man säga om stockholmsmoderaten Chris Heister, som just genom sitt gamla nätverk förmodligen gjort mer för förståelsen av livsvillkoren 70 mil från huvudstaden, än många av oss andra hade kunnat.

Så därför är det av stor betydelse vem regeringen nu utser. Och eftersom förordnandet som regel är sexårigt och regionfrågan åter kommit upp på bordet, vågar jag nog göra ett nytt försök att spå:

Den som efterträder Chris Heister som landshövding här i Västerbotten blir nog den sista på posten…