Svettiga västerbottningar kostar mindre

Kolumn i VK 30 januari 2012

När du läser detta slickar jag antagligen såren efter söndagens sjumilalopp i de italienska Alperna. Men även om skinnet kanske flåtts på hälar och tummar kommer jag förhoppningsvis att vara mycket nöjd över att ha genomfört mitt livs första Marcialonga.
Skavsår går dessutom över och är inte ens en sjukdom. Tvärtom har skidåkningen gjort mig både friskare och gladare.
Innan jag för snart tio år sedan återupptäckte denna nordiska vintersport hade jag som så många andra stillasittande kontorsråttor ofta ont i axlar och nacke och var i stadigt behov av massage.
Numera ser inte massören skymten av mig. I alla fall inte av detta skäl.
Det är också det som är poängen med FaR, fysisk aktivitet på recept, som de senaste åren etablerats som ett verkligt alternativ till allehanda läkemedel mot många olika åkommor. Folk ska må bättre, vårdbehovet ska minska.
För ett ekonomiskt pressat landsting som vårt måste detta vara en stor och därmed prioriterad möjlighet. Vi västerbottningar konsumerar dyrbar vård mer än svenskar i gemen utan att egentligen vara sjukare.
Exakt vad det beror på kan man förstås diskutera, men för att pengarna ska räcka till måste antalet vårdbesök och förskrivningen av dyra mediciner minska. I många fall är FaR troligtvis ett utmärkt alternativ.
Förra året skrev också vårdgivare i länet ut fler än 2 300 recept på motionsaktiviteter, vilket är dubbelt så många som året därföre. Trenden är en fortsatt ökning.
Att motion håller dig friskare anses dessutom numera helt bevisat. Enligt Svenska Läkaresällskapet, som i höstas antog nya rekommendationer om just fysisk aktivitet för vuxna, minskar motion bland annat risken för förtida död, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, benbrott, demens och depression.
Död, cancer, demens…inga småsaker alltså:
Den som regelbundet rör på sig, helst varje dag, minskar således inte bara i vikt utan blir också friskare och lever längre. Den kunskapen får i dag anses vara väl underbyggd.
Nyare forskning visar dessutom inte minst på motionens positiva effekter på hjärnans funktioner. Regelbunden fysisk aktivitet ger en känsla av ökad vitalitet, avspänning, välbehag och bättre självkänsla och är därför ett bra komplement vid exempelvis behandling av depression.
Dessutom är bieffekterna få jämfört med de flesta piller. Läs skavsår…
Här finns alltså mycket att göra inom ett landsting med stora ekonomiska problem. Fjolårets drygt 2 000 motionsrecept skulle lätt kunna mångdubblas.
Skulle följden bli större trängsel i skidspåren är det en smäll jag lätt kan ta.

Kan ryssar och holländare rädda inlandet?

Kolumn i VK 23 januari 2012

Så här års brukar befolkningsstatistiken förgylla alternativt förpesta tillvaron för kommunledningarna. Jobbar man med att utveckla exempelvis Umeå kan man som vanligt slå sig för bröstet och konstatera att kommunen fortfarande drar folk till sig, även om takten långtifrån är den nödvändiga för att målet 200 000 invånare år 2050 ska nås.
Men sitter man i Åsele eller Sorsele är statistiken en trist läsning. Som vanligt.
Mellan november 2010 och et år framåt minskade befolkningen i Åsele med 44 personer till 3 056 invånare. Under samma period tappade Sorsele 34 invånare, Storuman 98, Dorotea 17 och Bjurholm nio invånare.
Det kanske inte låter så mycket men när minskningen sker år efter år inser man snabbt att detta förmodligen är inlandets allra största problem. Och så har det varit länge nu.
En intressant genomgång som Dagens Nyheter gjorde förra veckan visar att Västerbottens småkommuner drabbats hårdast av avfolkningen de senaste årtiondena. Just Åsele hamnar allra längst ner med ett tapp på hela 35,1 procent sedan 1981. I Sorsele minskade befolkningen med 30,7 procent under samma period och i Storuman och Dorotea med dryga 27 procent.
Lilla Bjurholm har minskat med 26,6 procent under samma tid, tätt följt av Malå, Norsjö och Vindeln.
Mellan var tredje och fjärde invånare har alltså dött eller flyttat på bara några årtionden i åtta av Västerbottens 15 kommuner. Och även om Umeås pendlingsbara kranskommuner sannolikt kan dra nytta av förbättrade vägar och tågförbindelser, ser det minst sagt mörkt ut för övriga inlandet.
Att man i detta läge griper efter halmstrån som flyktingar eller rena raggningsförsök i andra mer tättbefolkade länder, är fullt begripligt men samtidigt en högst osäker väg att gå. Särskilt flyktingmottagandet har ur detta perspektiv hittills mest varit ett blindspår; de flesta nysvenskar vill hellre bo i en stad med större kulturell mångfald än en liten inlandsort kan erbjuda.
Då blir det mer intressant att följa de innovativa immigrationsförsöken i bland annat Sorsele, Åsele och Dorotea. Mer än 900 brev från intresserade ryska familjer har kommit till Sorsele kommun och nu hoppas man på EU-pengar för att i ett gemensamt projekt med andra inlandskommuner kunna gå vidare i processen.
Åsele och Dorotea försöker på liknande sätt locka holländare som tröttnat på trängseln.
Målet för dessa båda försök är givetvis att öka inflyttningen för att på sikt trygga behovet av arbetskraft men också kommunens överlevnad.
Frågan är om det räcker för att också inlandskommunernas ledningar i framtiden ska börja se fram emot den årliga befolkningsstatistiken.
Med all respekt för de kreativa idéerna tillåter jag mig tvivla.

Råstam visade hur viktig journalistiken är

Kolumn i VK 16 januari 2012

SVT-journalisten Hannes Råstam är död.
För många av oss kolleger var han en förebild att se upp till och kanske drömma om för egen del. Den sorg vi känner borde fler dela.
Jag kände honom inte själv, även om vi träffats några gånger. Första gången i Arvidsjaur i mitten av 1980-talet då han ännu inte tagit steget in i journalistyrket. Han var basist i Björn Afzelius Band och jag tog en bild av bandet i duschen.
Några år senare utbildade sig Hannes Råstam till det yrke han snart blev en legend inom. Också som kolleger träffades vi några gånger, nästan alltid i samband med att han vunnit något journalistpris för att ha grävt fram grova missförhållanden i det svenska samhället.
Vem minns till exempel inte skandalen kring Osmo Vallo i Karlstad? Vallo avled efter att ha gripits av polis, men alla misstankar om övervåld avskrevs som efter en undermålig obduktion som bara konstaterade ”plötsligt död vid polisingripande”.
Hannes Råstam och kollegan Janne Josefsson kunde med sin envetna, omutliga journalistik i SVT-programmet Striptease avslöja att polisernas extrema övervåld vållat Vallos död.
För det fick Råstam/Josefsson Stora journalistpriset.
Hannes Råstam förtjänade, och vann också många andra priser. Jag var som jurymedlem själv med och gav honom en Guldspade för de utmärkta dokumentärerna om Thomas Quick. Även här grävde Råstam djupare än någon annan och kunde avslöja stora brister i såväl polisutredning som i den rättsliga prövningen.
Nu är han borta, endast 56 år gammal. Han hann inte skörda frukterna av sitt ifrågasättande av rättsrötan kring Quick. Men vi som är kvar ska inte glömma hur viktig han var, och hur viktig den granskande journalistiken är.
Därför är det än en gång dags att påminna om de fängslade och nu dömda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Det Östafrikanska landets stenhårda regim och dess inblandning i massmord, folkfördrivning och alltså också gripande och fängslande av journalister som gör sitt jobb är värt allas fördömanden och avsky.
Här finns dessutom en ännu otillräckligt utredd koppling till Lundin Petroleum och den svenske utrikesministern Carl Bildt. Enligt journalisten och författaren Kerstin Lundell, den som grävt djupast i just Bildts engagemang i oljebolaget och dess härjningar i Afrika, finns gott om dokument som bekräftar övergreppen i Lundin Petroleums spår.
Det var det Schibbye och Persson ville undersöka.
Precis som Hannes Råstam gjorde sig impopulär bland åklagare och poliser, är Kerstin Lundell icke önskvärd i UD:s korridorer. Kanske inte heller de nu fängslade journalisterna.
Just därför behövs de granskande journalisterna mer än någonsin. Också här i Sverige.

Många träd men lite skog

Kolumn i VK 9 januari 2012

Vi har aldrig haft så mycket skog som nu, brukar skogsbruket säga. Det är bara delvis sant.

Sant är att virkesförrådet, alltså mängden ved som växer i våra skogar, är rekordstor. Volymen har ökat med hela 80 procent de senaste 100 åren och växer år för år.
I dag räknar tillsynsmyndigheten Skogsstyrelsen med ett virkesförråd på ofantliga 2 900 miljoner m3sk, trots att avverkningstakten är högre än tidigare. 2010 höggs nästan 90 miljoner m3sk ner varav runt 73 miljoner m3 gick vidare till förädling.
Det här betyder förstås att Sveriges skogar är extremt värdefulla. Strikt ekonomiskt är skogsnäringen en av våra allra viktigaste. Exportintäkterna 2010 låg på 128 miljarder kronor, vilket utgjorde hela 11 procent av Sveriges totala exportvärde.
Som boende i ett skogslän känner jag naturligtvis en viss stolthet över att en av Västerbottens basnäringar är så viktig, också för landets intäkter och välstånd. Det borde vara självklart att detta också återspeglades i skattekraft och ekonomiska möjligheter för kommuner och boende i de bygder där ”det gröna guldet” växer och hämtas.
Men skog är inte bara träd, långt därifrån. Det har också lagstiftarna slagit fast. Och det är där skogsbrukets devis haltar.
Vi har nämligen aldrig haft så lite naturskog som nu. Minst tre fjärdedelar av den produktiva skogsmarken i Sverige har varit kalavverkad. Ursprungliga blandskogar och ekosystem har slagits ut av produktionsskogar med i huvudsak gran eller tall.
Artrikedomen i dessa monokulturer är en bråkdel jämfört med den i de naturligt uppvuxna skogarna.
Och inte nog med det. Med dagens avverkningstakt räcker inte tillväxten, hur rekordhög den än är. Så skyddsvärda och svårföryngrade skogar fortsätter att skövlas, dessutom utan risk för sanktioner eller straff för den som hugger.
Tvärtom medger Skogsstyrelsen avverkningstillstånd också där. 2010 gavs 1 434 tillstånd i svårföryngrad och skyddsvärd skog, varav 256 i fjällnära områden.
Och tittar man på det som sedan huggs ner skrämmer statistiken än mer; 2011 underkändes mer än var tredje avverkning, 37 procent, utifrån skogsvårdslagens krav på miljöhänsyn. Ett klart lagbrott i tiotusentals fall – varje år.
Men inte en enda markägare har dömts, vare sig i fjol eller något år tidigare sedan den nya lagen infördes för snart 20 år sedan, och där miljömålen och produktionsmålen jämställs.
Detta är självklart helt otillfredsställande. Om politikerna menar allvar med att natur- och andra värden är jämställda virkesproduktionen, måste också brott mot detta få konsekvenser. Annars kan man lika gärna skriva om skogsvårdslagen.
Och då får vi också fortsättningsvis många träd, men väldigt lite skog.

Nytt år, nya möjligheter

Kolumn i VK 2 januari 2012

Är du en sådan som brukar avge löften så här års? Om att sluta snusa, motionera mer eller vara snällare mot dina barn?

Det är länge sedan jag själv senast avgav något nyårslöfte, men jag gillar tanken på att ett nytt år faktiskt också innebär nya möjligheter. Det nya året, 2012, är ju fortfarande som ett blankt blad, ett oskrivet kapitel som vi själva kan fylla med just det innehåll vi skulle önska.

Egentligen är nog just önskan ett bättre ord än löfte. Mycket i våra liv påverkas ju av andra, yttre omständigheter och ett löfte kanske inte alltid är så lätt att hålla när allt runt omkring oss rasar.

Hur många nyårslöften om rökstopp eller godisuppehåll har inte brutits, när tjejen gjort slut eller man förlorat jobbet? Hur många löften om mer motion har inte trasats sönder när knät gjort ont och kompisarna hellre dragit på krogen?

Brutna nyårslöften är sannolikt mer vanliga än hållna.
Ändå skulle jag vilja att vi alla tog årsskiftet som ett avstamp för något nytt. Något som mer stämmer överens med våra drömmar och visioner. Både på det privata planet och i ett större perspektiv.

Själv har jag valt att gå vidare i yrkeslivet. Kastat mig ut i en osäker men oändligt spännande tillvaro som min egen lilla redaktör. Både för en större frihet på det personliga planet, men också för att kanske kunna ge avtryck på andra områden än tidigare.

Ett avtryck som jag redan 2011 gjorde i denna spalt handlade om nötköttsproduktionen och klimatet. I krönikan den 12 december skrev jag att köttkonsumtion påverkar klimatet på ett mycket påtagligt sätt:

”För varje kilo industriproducerat nötkött släpps över 36 kilo koldioxid ut i atmosfären. Därutöver släpps stora mängder gödslingsmedel ut. Totalt motsvarar det utsläppen från en bilresa Umeå – Lycksele tur och retur. För ett enda kilo kött!”

Reaktionerna från några av länets bönder blev starka. Flera hävdade att siffrorna var helt felaktiga och ville ha rättelser införda. Och faktiskt, jag ska åtminstone göra en halv pudel.

Siffrorna är inte felaktiga, ett kilo nötkött orsakar enligt Livmedelsverket utsläpp på mellan 15 och 40 kilo växthusgaser, vilket är tio gånger så mycket som ett kilo kyckling. Men det är inte kossan som är boven, utan sättet att föda upp henne.

Betande djur på gamla gräsmarker som sällan plöjs binder i stället kol under lång tid och kan därför tvärtom utgöra så kallade kolsänkor, alltså bidra till en minskning av utsläppen. Kor som föds upp på kraftfoder, eller släpps ut på ny betesmark där regnskog tidigare växt, leder till stora utsläpp av växthusgaser.

Så om du nu inte vill införa en köttfri dag i veckan, kan du väl åtminstone tänka på vilken köttbit du köper. Lokalproducerat och naturbetat kan väl vara ett överkomligt nyårslöfte…