Råstam visade hur viktig journalistiken är

Kolumn i VK 16 januari 2012

SVT-journalisten Hannes Råstam är död.
För många av oss kolleger var han en förebild att se upp till och kanske drömma om för egen del. Den sorg vi känner borde fler dela.
Jag kände honom inte själv, även om vi träffats några gånger. Första gången i Arvidsjaur i mitten av 1980-talet då han ännu inte tagit steget in i journalistyrket. Han var basist i Björn Afzelius Band och jag tog en bild av bandet i duschen.
Några år senare utbildade sig Hannes Råstam till det yrke han snart blev en legend inom. Också som kolleger träffades vi några gånger, nästan alltid i samband med att han vunnit något journalistpris för att ha grävt fram grova missförhållanden i det svenska samhället.
Vem minns till exempel inte skandalen kring Osmo Vallo i Karlstad? Vallo avled efter att ha gripits av polis, men alla misstankar om övervåld avskrevs som efter en undermålig obduktion som bara konstaterade ”plötsligt död vid polisingripande”.
Hannes Råstam och kollegan Janne Josefsson kunde med sin envetna, omutliga journalistik i SVT-programmet Striptease avslöja att polisernas extrema övervåld vållat Vallos död.
För det fick Råstam/Josefsson Stora journalistpriset.
Hannes Råstam förtjänade, och vann också många andra priser. Jag var som jurymedlem själv med och gav honom en Guldspade för de utmärkta dokumentärerna om Thomas Quick. Även här grävde Råstam djupare än någon annan och kunde avslöja stora brister i såväl polisutredning som i den rättsliga prövningen.
Nu är han borta, endast 56 år gammal. Han hann inte skörda frukterna av sitt ifrågasättande av rättsrötan kring Quick. Men vi som är kvar ska inte glömma hur viktig han var, och hur viktig den granskande journalistiken är.
Därför är det än en gång dags att påminna om de fängslade och nu dömda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Det Östafrikanska landets stenhårda regim och dess inblandning i massmord, folkfördrivning och alltså också gripande och fängslande av journalister som gör sitt jobb är värt allas fördömanden och avsky.
Här finns dessutom en ännu otillräckligt utredd koppling till Lundin Petroleum och den svenske utrikesministern Carl Bildt. Enligt journalisten och författaren Kerstin Lundell, den som grävt djupast i just Bildts engagemang i oljebolaget och dess härjningar i Afrika, finns gott om dokument som bekräftar övergreppen i Lundin Petroleums spår.
Det var det Schibbye och Persson ville undersöka.
Precis som Hannes Råstam gjorde sig impopulär bland åklagare och poliser, är Kerstin Lundell icke önskvärd i UD:s korridorer. Kanske inte heller de nu fängslade journalisterna.
Just därför behövs de granskande journalisterna mer än någonsin. Också här i Sverige.

Kommentarer är inaktiverade