Är det inte dags för ett bankuppror?

Kolumn i VK 27 februari 2012

 

Jublade du häromveckan när Riksbanken än en gång sänkte den så kallade reporäntan? Trodde du att dina bolån nu skulle bli billigare? Nej, det var väl det jag anade, många har helt enkelt slutat hoppas.

För även om tanken är att Riksbanken genom en höjning eller sänkning av repo- eller styrräntan ska kunna påverka bankens ränta mot oss kunder, fungerar det sällan så.

Trots att det blivit billigare för bankerna att låna ligger i stället bolåneräntorna ofta kvar på samma höga nivå som tidigare. Skillnaden, det så kallade räntegapet, har blivit allt större.
Liksom bankernas vinster.

Att det är en lönsam affär att driva bank kan man se av de fyra storbankernas resultat från 2011. Tillsammans gjorde Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken en rörelsevinst på runt 80 miljarder kronor förra året. Under ”krisåren” 2008-2011 tjänade dessa fyra banker hiskeliga 205 miljarder kronor.

Och det är just utlåningsräntorna de tjänar sina pengar på. Skillnaden mellan vad banken tar in i ränta på utlånade pengar och vad man betalar dig för ditt eget sparande är en växande intäktskälla för bankerna.

Inte heller den senaste sänkningen av reporäntan ser alltså ut att leda till sänkta lånekostnader. Däremot ska aktieägarna och direktörerna belönas med rekordutdelningar och stora bonusar.

Något som bankdirektörerna själva tycker är både nödvändigt och bra. När Swedbanks vd Michael Wolf i SVT:s Agenda skulle försöka förklara varför aktieägarna men inte låntagarna skulle få del av Riksbankens beslut, trasslade han in sig på det mest häpnadsväckande sätt.

Sveriges Radios Umeåbördige kulturreporter Mårten Arndtzén sammanfattade Wolfs (bort)förklaring så här:
”Stora vinster och feta utbetalningar till aktieägarna gör i själva verket bolånen billigare för bankens kunder.”

Fan tro’t.

Nej, här krävs att någon sätter ner foten. Tyvärr verkar inte finansminister Anders Borgs upprepade kritik mot storbankerna för ”provocerande höga vinster” bita. Och regeringskollegan Peter Normans förslag på moms eller skatt på bankernas finansiella tjänster känns inte heller klockrent.

En sådan pålaga riskerar i slutändan ändå landa på bankkunden i form av fortsatt hög låneränta. Och då är ju själva poängen borta.

Det man i stället kan hoppas på är ett rejält tryck från oss bankkunder. Ett uttalat missnöje från oss som ser hur våra egna pengar inte växer ett öre, medan våra lån fortsätter att kosta skjortan. Ett uttalat missnöje över bankernas skyhöga marginaler helt utan känsla för kundernas bästa.

Och om vi orkar: hot om att byta bank.

Kort sagt: Är det inte dags för ett litet bankuppror nu?

Inlandskommunerna bidrar till välståndet

Kolumn i VK 20 februari 2012

Det socialdemokratiska kommunalrådet Lennart Holmlund i Umeå tycker att de mindre kommunerna i Västerbotten kostar för mycket pengar. Till VK säger han att de inte kan ”räkna med att hela tiden få bidrag” och föreslår en gigantisk kommunsammanslagning från dagens 15 i länet till tre, fyra.

Framför allt tycks Holmlund reta sig på att den så kallade kostnadsutjämningen mellan länets och landets kommuner i år kostar varje Umeåbo över 4 000 kronor, medan exempelvis Dorotea och Sorsele i stället tar emot över 10 000 kronor per invånare.

Holmlunds resonemang känns igen. Fast då mest från företrädare för de heta storstadsregionerna som inte gillar det utjämningssystem Sveriges riksdag beslutat om.

Syftet med den kommunala skatteutjämningen är att minska de stora skillnader som finns mellan kommunerna när det gäller intäkter och behovet av kommunal service. Små kommuner med äldre befolkning har låga skatteintäkter men fortfarande höga kostnader för den service man enligt lag är tvungen att erbjuda.

Därför fördelas pengarna om så att välfärden ska komma medborgare i hela landet till del.

Att den kommun som ser medel försvinna till andra, helst hade velat behålla pengarna för egen verksamhet är lätt att förstå. Men betyder utjämningen verkligen att någon ger och andra tar emot? Handlar det om rena bidrag som Holmlund och många storstadspolitiker ser det?

Nja, det finns andra sätt att se på landsbygden. Ta vårt västra grannland till exempel.
I Norge kan kommunerna inte beskatta sina invånare, det sköter staten om. Staten fördelar sedan pengarna enligt vissa principer som ska göra det möjligt att leva på liknande villkor över hela landet.

Men – och här kommer en avgörande skillnad gentemot Sverige – därutöver har de små kommunerna rätt att beskatta fastigheter och industrier.  Det handlar exempelvis om gruvor och vattenkraftverk, alltså nationellt viktig men lokalt baserad verksamhet.

Denna beskattningsrätt, som i mina ögon dessutom är helt rimlig med tanke på varifrån resurserna tas, ger årligen många miljoner kronor till den norska landsbygden. Vissa av de minsta kommunerna långt från den överhettade Osloregionen, tillhör de rikaste i hela Norge, sett till folkmängden.

Så skulle vi också kunna ha det i Sverige.
Alltså: Se inlandet som den resursrika region det är. Låt betydligt mer av de värden som produceras i gruv- och kraftverkskommunerna också stanna där.

Förutom den upprättade självkänsla det skulle ge småkommunernas invånare genom att inte längre ständigt bli kallade för bidragstagare, skulle vi dessutom kanske en gång för alla slippa höra klagosången från företrädare i tillväxtkommunerna.

Presstödet nödvändigt – men måste förnyas

Kolumn i VK 13 februari 2012

I veckan kommer beslutet som avgör Västerbottens Folkblads framtid. Presstödsnämndens ja eller nej till många miljoner i driftstöd är inget mindre än en fråga om fortsatt utgivning eller nedläggning av VF. En ödesfråga helt enkelt.

Nu är jag själv ganska övertygad om att VF också fortsättningsvis får sitt presstöd. Med fallande upplaga kanske inte de närmare 17 miljoner man hittills fått, men den fysiska separationen från sambon VK:s redaktion borde tillsammans med en kraftig begränsning av dubbelpubliceringar i de två tidningarna räcka för att nämnden ska vara nöjd.

Och för att vi läsare ska vara nöjda. Umeå är en av få städer i Sverige där vi fortfarande har möjligheten att välja mellan två morgontidningar. På många håll, även i storstäder som Göteborg och Malmö, finns bara en.

Det är ett fattigdomsbevis.

Till skillnad från tidningarnas ägare och ledningar tänker jag här inte affärsmässigt. Det är inte heller huvudsyftet med presstödet, som snarare siktar mot att ge läsarna fler alternativ av rent demokratiska skäl.

Även om såväl VF som VK och nästan alla andra morgontidningar lockar allt färre prenumeranter, är den journalistiska mångfalden viktig. Den som tar sig tid att bläddra i mer än en tidning får betydligt mer information, fler perspektiv och höra fler röster än den som nöjer sig med en.

Likväl finns det de som vill skrota presstödet och låta marknaden sköta det hela. När rikare förstatidningar, som VK, köper andratidningen, som VF, och därmed får del av presstödsmiljonerna, är systemet urholkat menar många.

Andra tycker att det kostar för mycket, en halv miljard om året, och att mångfalden redan tagits över av nya kanaler, inte minst via Internet.

Det är delvis sant. Nätet har minskat papperstidningarnas betydelse som informationsbärare och den utvecklingen kommer helt säkert att fortsätta.

Därför är det hög tid att utveckla och anpassa presstödet så att också webbtidningar lättare kan få del av pengarna. I dag är det veterligen endast två nättidningar som uppbär presstöd – Politiken och Feministiskt Perspektiv. Det borde kunna vara betydligt fler.

Den nya presstödsutredningen, vilken i ordningen vet jag inte, kommer säkert att brottas med just denna fråga. Att stimulera god journalistik och samhällsdebatt via så många kanaler som möjligt är också 2012 en demokratisk utmaning.

Då måste det också bli ännu tydligare att reglerna syftar till att värna just konkurrens, mångfald och verklig valfrihet. Orden kan, och ska, inte ägas av några få. De tillhör oss alla.

Därför – som gammal VK-medarbetare: Heja VF! Heja presstödet!

Sjukhusockupationen i Dorotea – ett friskhetstecken

Kolumn i VK 6 februari 2012

I skrivande stund sitter de där, men om sjukhusockupanterna i Dorotea gör det på måndag morgon vet jag inte. Dock skulle det förvåna mig om de redan givit upp sin kamp för en rättvis vård över hela länet.

Att ockupera en annans lokal är förstås tveeggat. Inte tillåtet om man strikt ska följa lag och avtal, men säkert nödvändigt ibland för att väcka uppmärksamhet och driva fram förändringar.

I demokratier som Sverige har vi också stora möjligheter att uttrycka vårt missnöje över politiska beslut eller annan maktutövning. Demonstrationsrätten är varken knuten till något särskilt parti eller en speciell dag utan gäller jämt och alla som har en åsikt man vill framföra.

Men helt säkert är det inte att Makten tänker likadant. När rätten utövas i praktiken händer det ibland att dessa försök att uttrycka en mening slås ned.

Som när tusentals ungdomar för drygt två år sedan fredligt utnyttjade sin rätt att demonstrera under klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn. Nervösa polisbefäl anade förberedelser för våldsamma upplopp och arresterade närmare 2 000 personer ”i preventivt syfte”.

Ungdomarna tvingades sitta timmar i långa rader, utomhus i minusgrader, utan att ha gjort något annat än använt sin demokratiska rätt att uttrycka sitt missnöje.

Högsta Domstolen i Danmark slog nyligen fast att gripandet och arresteringarna bröt mot europeiska överenskommelser och polisen tvingas nu ersätta 250 av demonstranterna för frihetsberövandet och den kränkande behandlingen.

Domstolen menar att polisens bevis, underlaget för hela aktionen, var alldeles för tunt och endast gällde några få av demonstranterna. Insatsen kostar nu polisen 2,3 miljoner danska kronor och en generande knäpp på näsan när det gäller synen på de demokratiska rättigheterna.

I Dorotea riskerar sannolikt ingen av sjukhusockupanterna vare sig böter eller arrestering. Tvärtom har landstingsledningen hittills haft en oväntat accepterande attityd till aktionen. Kanske ser de ockupationen som en stundens ingivelse, något som går över när vardagens bestyr kallar igen.

Kanske vill de helt enkelt låta de tillfälligt upphettade känslorna svalna innan beslutet genomförs som planerat.

Jag vet inte. Det enda jag tänker är att aktionen är ett friskhetstecken. Ett tecken på att folk i Dorotea och kanske hela inlandet fortfarande bryr sig om hur de har det.

Sett ur det perspektivet skulle jag nästan önska att sjukhusockupationen blev riktigt lång och utdragen. En stark signal om att något gått snett när det gäller det jämlika Sverige.

Eller ännu hellre att landstinget låter akutvårdplatserna bli kvar i Dorotea. Men det är kanske att hoppas för mycket.