Hör våld och idrott verkligen ihop?

Kolumn i VK 26 mars 2012

Länets bästa ishockeylag, Skellefteå AIK, har chansen att också bli landets bästa. I kväll spelar laget mot AIK från Solna och Skellefteå Kraft Arena är förstås fullsatt.

Jag hoppas själv vara en av de 6 001 som släpps in. Att på plats få se Sveriges bästa lag i kamp om den åtråvärda titeln och inte minst uppleva den fantastiska stämningen i en hockeytokig stad som Skellefteå är värt både resa, pengar och trängsel.

Men frågan är om inte våra krav på fartfylld underhållning och stenhård fajt kostar spelarna väl mycket. I vinter har brutalt tacklade spelare så gott som varje omgång hjälpts av från rinkarna, inte sällan med allvarliga hjärnskakningar.

Bara i Luleå har sju spelare drabbats under säsongen och ett par av dem dessutom flera gånger. Lagläkaren Yelverton Tegner som kartlagt Luleåspelarnas skador ända sedan mitten av 80-talet är övertygad om att hockeyn brutaliserats – på spelarnas bekostnad.

Trots att Ishockeyförbundet för tio år sedan införde hårdare straff för tacklingar mot huvudet har antalet hjärnskakningar ökat markant de senaste åren. I radions vetenskapsprogram förra veckan berättade Yelverton Tegner att många av de drabbade hockeyspelarna i framtiden kan få livslånga handikapp som kronisk huvudvärk, balansproblem, depressioner och till och med alzheimers och demens. Risken ökar dramatiskt för varje gång man får en smäll mot huvudet.

Och ändå är ishockey ingen kampsport i ordets egentliga betydelse. Risken för hjärnskador är förstås betydligt större i sporter som boxning och kampsporter som MMA. Just MMA, Mixed Martial Arts är helt inriktat på fullkontakt och tillåter det mesta, såväl sparkar, slag, kast som markkamp, alltså slag mot liggande motståndare.

MMA är dessutom en sport som just nu växer stort, inte minst i Umeå där flera av de största svenska stjärnorna bor. Medierna hejar på, men hjärnforskarna protesterar och vill förbjuda MMA. I verkligheten går utvecklingen åt det motsatta hållet; allt fler unga pojkar och män ger sig in i sporten där slag mot just det känsliga huvudet är centralt.

Och, som sagt, våldet och brutaliteten tilltar också i betydligt bredare idrotter – som ishockey. På andra sidan Atlanten har flera NHL-spelare avlidit av sina hjärnskador. Andra har blivit kollin. Är det den utvecklingen vi vill ha också här?

När jag i kväll sätter mig i Skellefteå Kraft Arena vill jag definitivt se fartfylld och underhållande ishockey. Jag vill ha taggade lag som gör allt för att vinna och kampen får gärna vara man mot man, påhejad av en entusiastisk publik.

Men de brutala påhoppen som riskerar spelarnas hälsa klarar jag mig definitivt utan. Varje gång jag ser sådant slocknar min glöd en aning.

Vreden och engagemanget nytt hopp för inlandet

Kolumn i VK 19 mars 2012

Protesterna mot indragna akutvårdsplatser och ambulanser i Dorotea och Åsele fortsätter. Och utvidgas.

Förra veckan började som bekant också Åseleborna sova över i sjukstugan, trots att de varken fick ta med sig madrasser eller ens använda lokalernas toaletter. Landstingsledningen gör vad de kan för att trötta ut ockupanterna men hittills tycks ortsbornas stridsglöd inte ha falnat.

Vårdprotesterna i södra Lappland är ett nytt inslag i den politiska kampen för ett jämlikt och mer rättvist samhälle. Eller snarare nygammalt.

För 30, 40 år sedan var handgripliga protester i form av demonstrationer, ockupationer och till och med fastkedjade protestanter inte ovanliga. Men allt eftersom avfolkningen fortsatt och befolkningen åldrats har kampviljan mattats av och en känsla av uppgivenhet verkar på många håll ha tagit över.

Pessimismen inför framtiden är också betydligt mer utbredd i det glest befolkade inlandet än i kustkommunerna. Det visar en rapport som statsvetare vid Umeå universitet nyligen presenterat.

Studien ”Ett delat Norrland” är bitvis ganska dyster läsning för den som drömmer om att hela Sverige ska leva. På frågan om hur man tror att samhällsservicen kommer att se ut på den ort man bor om 10-15 år, är inlands- och fjällborna konsekvent betydligt mer pessimistiska än de boende vid kusten.

Framför allt gäller det områden som kollektivtrafiken, jobben, handeln, fritidssysselsättningar och inte minst vården. Medan Umeåborna och andra kustbor överlag verkar optimistiska om vilken service samhället kommer att kunna erbjuda dem i framtiden, är alltså pessimismen, eller uppgivenheten, utbredd längre in i landet.

Eller kanske var. För statsvetarnas frågor ställdes redan 2010. Och även om befolkningsminskningen fortsatt, jobben blivit ännu färre och sparbetingen i den offentliga sektorn avlöst varandra, finns tecken på att inlandsbornas uppgivenhet nu ersatts av energirik vrede.

Jag tänker förstås på Doroteaupproret som nu alltså spridit sig till grannkommunen. Kampviljan och engagemanget tycks bestå bland ockupanterna som också fått de lokala politikerna att ställa upp i fajten mot landstingets sparbeslut.

Detta, att överge den passiva uppgivenheten för att gemensamt gå samman för en förändring, är en klassisk, väl beprövad politisk kampmetod. Framgångsrik dessutom.

Om det i slutändan verkligen ger den effekt ockupanterna i Åsele och Dorotea önskar må vara osagt. Men aktionen är definitivt ett trendbrott när det gäller synen på samhällsutvecklingen och tron på den egna möjligheten att påverka.

Helt enkelt ett friskhetstecken i ett demokratiskt samhälle.

Havererad rovdjurspolitik drabbar varg och människa

Kolumn i VK 12 mars 2012

Ännu en varg har tagit sig in i Västerbotten. Den här gången söderifrån till trakterna av Granträsk utanför Lycksele. Dna-prover visar att det rör sig om en ung hanne vars mormor invandrade från öst, och som därför kan tänkas vara genetiskt värdefull för den utarmade svenska vargstammen.

Om den nu får leva så länge att den hinner para sig. Det är inte alls säkert.

Få, om ens något annat väsen lever så riskfyllt som vargen i Sverige. Detta trots att vi sedan årtionden har riksdagsbeslut på att djuret ska vara fredat och dessutom internationellt har förbundit oss att bygga upp en livskraftig stam av varg i Skandinavien.

Mot detta står framför allt två starka grupperingar: Jakthundsägare och renskötande samer.

Båda dessa grupper har starka företrädare som gör vad de kan för att påverka varg- och rovdjurspolitiken. Framgångsrikt dessutom.
Vintrarna 2010 och 2011 tillät regeringen licensjakt på varg, mot löfte att nya, genetiskt fräscha djur skulle planteras ut för att på sikt höja stammens kvalitet.

Efter hård kritik från EU stoppades jakten i vinter samtidigt som idén om inplantering gått i stå. Ingen tycks riktigt veta hur det ska gå till, vare sig varifrån de nya vargarna ska hämtas eller hur själva utsättningen ska ske.

Var ska det exempelvis ske? Vem ska bestämma detta och vad gör man om motståndet lokalt är kompakt? Frågorna är berättigade men svaren svävande, liksom svaren kring vilka vargar som kan anses lämpliga att placera ut.

Att flytta vargar har dessutom visat sig mer vanskligt än man trott. Mest känd är den finskryska varghona som nu tre gånger sövts och flyttats från de känsliga renbetesmarkerna i Jämtland/Härjedalen till andra, lämpligare områden längre söderut. Alla tre gångerna har varghonan vandrat norrut igen och nu har myndigheterna gett upp.
Hur det blir med den begäran om skyddsjakt som samebyn i trakten begärt är i skrivande stund oklart. Men den genetiskt värdefulla varghonans öde är högst osäkert.

Min slutsats blir att svensk rovdjurspolitik i allmänhet och vargpolitiken i synnerhet helt havererat. Det inkonsekventa, hattande beslutsfattande vi hittills haft har snarare skärpt än mildrat motsättningarna mellan anhängare och motståndare.

Frågan är om det verkligen är rimligt att särintressen ska tillåtas ha detta inflytande i en fråga där den breda allmänheten har en helt annan inställning. Svenskarnas stöd för livskraftiga rovdjursstammar är starkt.

I dag inleds det årliga Vargsymposiet i Vålådalen, där riksdagpolitiker från samtliga partier också deltar.

Vågar man hoppas på ett klart besked, eller ska dagens förödande handlingsförlamning bestå?

Tänk om Västerbotten hade ett Vasalopp

Kolumn i VK 5 mars 2012

Du har garanterat inte missat det. Att Vasaloppet kördes i går söndag.
Kanske bryr du dig inte – vare sig att förre Umeålöparen Jörgen Brink vann för tredje gången och skrev in sig i historien som tidernas snabbaste segrare, eller att över 15 000 deltagare varje år utmanar sig själva i världens längsta skidlopp.

Men du kanske borde göra det, för Vasaloppet är en formidabel succé, såväl för oss skidälskare som för folkhälsan och bygden.

Och det är bygden jag främst tänker på.
Utan denna tävling, egentligen nio olika skidlopp under en dryg vecka, skulle Moratrakten vara betydligt fattigare. Inte bara bildligt, utan också bokstavligt.

Enligt en färsk undersökning genererade förra årets Vasloppsvecka totalt 186,6 miljoner kronor i form av boende, mat och annan konsumtion. Pengar som alltså annars inte skulle ha landat i de tre arrangörskommunerna.

Och då är Vasaloppets deltagaravgifter eller sponsorintäkter inte ens inräknade. Inte heller alla personer som får sin sysselsättning tack vare detta anrika arrangemang. Man behöver inte vara Anders Borg för att förstå att den sammanlagda penningrullningen i spåren av skidloppen räknas i hundratals miljoner kronor.

Tänk om Västerbotten hade ett Vasalopp. Ja, alltså inte just det, men någonting liknande. Tanken är inte ny och inte heller helt omöjlig. På 80- och en bit in på 90-talet var i alla fall Vindelälvsloppet – löparstafetten från fjäll till kust – omättligt populärt i många läger. Löpare från hela Sverige och också andra länder satsade en semestervecka på att springa genom vårt vackra län.

Och byarna längs banan levde upp. Mycket jobb var det, men en och annan krona stannade nog också kvar i området, pengar som annars aldrig hade hittat dit.

Okej, jag vet att jämförelsen inte bara är orättvis, den är absurd. Men låt mig säga så här – Vasaloppet var länge en tävling endast för de mest inbitna. Först 1959, 38 år efter första tävlingen, startade fler än 1000 skidåkare.

I dag är det världens största långlopp och ett av skidvärldens mest kända varumärken. Varför skulle inte någon annan, exempelvis i Västerbotten, kunna utveckla liknande evenemang – om folks och entreprenörernas engagemang och PR-geniernas idéer får blomma?

Med rätt idé, bra tajming och smidiga arrangemang tillåter jag mig tro att nya succéer kan födas.

En liten sådan, för min egen del, hände förresten just i söndagens Vasalopp. Jag sprängde själv min egen drömgräns på sex timmar. Med råge dessutom.

Gårdagens 5.23:26 överträffade förstås alla mina förväntningar. Att det sen lär förbli mitt eget lilla personliga rekord, omöjligt att slå, struntar jag i.

En sådan dag bara älskar jag Vasaloppet…