Havererad rovdjurspolitik drabbar varg och människa

Kolumn i VK 12 mars 2012

Ännu en varg har tagit sig in i Västerbotten. Den här gången söderifrån till trakterna av Granträsk utanför Lycksele. Dna-prover visar att det rör sig om en ung hanne vars mormor invandrade från öst, och som därför kan tänkas vara genetiskt värdefull för den utarmade svenska vargstammen.

Om den nu får leva så länge att den hinner para sig. Det är inte alls säkert.

Få, om ens något annat väsen lever så riskfyllt som vargen i Sverige. Detta trots att vi sedan årtionden har riksdagsbeslut på att djuret ska vara fredat och dessutom internationellt har förbundit oss att bygga upp en livskraftig stam av varg i Skandinavien.

Mot detta står framför allt två starka grupperingar: Jakthundsägare och renskötande samer.

Båda dessa grupper har starka företrädare som gör vad de kan för att påverka varg- och rovdjurspolitiken. Framgångsrikt dessutom.
Vintrarna 2010 och 2011 tillät regeringen licensjakt på varg, mot löfte att nya, genetiskt fräscha djur skulle planteras ut för att på sikt höja stammens kvalitet.

Efter hård kritik från EU stoppades jakten i vinter samtidigt som idén om inplantering gått i stå. Ingen tycks riktigt veta hur det ska gå till, vare sig varifrån de nya vargarna ska hämtas eller hur själva utsättningen ska ske.

Var ska det exempelvis ske? Vem ska bestämma detta och vad gör man om motståndet lokalt är kompakt? Frågorna är berättigade men svaren svävande, liksom svaren kring vilka vargar som kan anses lämpliga att placera ut.

Att flytta vargar har dessutom visat sig mer vanskligt än man trott. Mest känd är den finskryska varghona som nu tre gånger sövts och flyttats från de känsliga renbetesmarkerna i Jämtland/Härjedalen till andra, lämpligare områden längre söderut. Alla tre gångerna har varghonan vandrat norrut igen och nu har myndigheterna gett upp.
Hur det blir med den begäran om skyddsjakt som samebyn i trakten begärt är i skrivande stund oklart. Men den genetiskt värdefulla varghonans öde är högst osäkert.

Min slutsats blir att svensk rovdjurspolitik i allmänhet och vargpolitiken i synnerhet helt havererat. Det inkonsekventa, hattande beslutsfattande vi hittills haft har snarare skärpt än mildrat motsättningarna mellan anhängare och motståndare.

Frågan är om det verkligen är rimligt att särintressen ska tillåtas ha detta inflytande i en fråga där den breda allmänheten har en helt annan inställning. Svenskarnas stöd för livskraftiga rovdjursstammar är starkt.

I dag inleds det årliga Vargsymposiet i Vålådalen, där riksdagpolitiker från samtliga partier också deltar.

Vågar man hoppas på ett klart besked, eller ska dagens förödande handlingsförlamning bestå?

2 svar till “Havererad rovdjurspolitik drabbar varg och människa

  1. Jag har en vargblogg som berör de frågor du tar upp om du tittar.
    Jag bor i Umeå och har ganska nyligen skrivit en debattartikel och två repliker i VK om varg.

    Vad som är mest motbjudande för mig med vargpolitiken är att EU har framtvingat en politik som saboterar den svenska regeringens försök att sänka inaveln. Skall inaveln sänkas skall man skjuta bort de inavlade och hålla stammen begränsad så att de tillförda blodet inte späds ut för mycket. Men skyddsjakt uppmuntras och naturvårdsverket verkar skjuta bort det nya blodet – vi får se vad som händer i Jämtland. Politiken nu är huvudsakligen en genetisk försvagning.

  2. ”Svenskarnas stöd för livskraftiga rovdjursstammar är starkt.”, är det sant det. Jo, visst är stödet stort för rovdjur men specifikt för varg tror jag det ser annorlunda ut. Alla vill ha varg men vem vill ha den i sitt närområde? Finns ju till och med kommuner idag som röstat fram i demokratisk ordning att de vill vara vargfria. Men jag är säker på att alla i den kommunen också är positiv till varg om den är i någon annans kommun. Svenljunga kommun blev ju helt tagen på sängkanten då NVV pekade ut deras kommun som lämpligt område för varg. Ledande politiker i kommunen var givetvis positiva till varg men de hade inte ens drömt tanken att varg skulle etableras hos dem själva. Du som journalist får väl gräva vidare i detta om vad människor egentligen tycker nu då du ska till USA. Även Fjällmistra forskade ju runt detta om kom fram till att synen på rovdjur blev mer negativ ju närmare rovdjur man levde. Den undersökningen är ju några år nu men den ger ju alla fall en indikation.