Vreden och engagemanget nytt hopp för inlandet

Kolumn i VK 19 mars 2012

Protesterna mot indragna akutvårdsplatser och ambulanser i Dorotea och Åsele fortsätter. Och utvidgas.

Förra veckan började som bekant också Åseleborna sova över i sjukstugan, trots att de varken fick ta med sig madrasser eller ens använda lokalernas toaletter. Landstingsledningen gör vad de kan för att trötta ut ockupanterna men hittills tycks ortsbornas stridsglöd inte ha falnat.

Vårdprotesterna i södra Lappland är ett nytt inslag i den politiska kampen för ett jämlikt och mer rättvist samhälle. Eller snarare nygammalt.

För 30, 40 år sedan var handgripliga protester i form av demonstrationer, ockupationer och till och med fastkedjade protestanter inte ovanliga. Men allt eftersom avfolkningen fortsatt och befolkningen åldrats har kampviljan mattats av och en känsla av uppgivenhet verkar på många håll ha tagit över.

Pessimismen inför framtiden är också betydligt mer utbredd i det glest befolkade inlandet än i kustkommunerna. Det visar en rapport som statsvetare vid Umeå universitet nyligen presenterat.

Studien ”Ett delat Norrland” är bitvis ganska dyster läsning för den som drömmer om att hela Sverige ska leva. På frågan om hur man tror att samhällsservicen kommer att se ut på den ort man bor om 10-15 år, är inlands- och fjällborna konsekvent betydligt mer pessimistiska än de boende vid kusten.

Framför allt gäller det områden som kollektivtrafiken, jobben, handeln, fritidssysselsättningar och inte minst vården. Medan Umeåborna och andra kustbor överlag verkar optimistiska om vilken service samhället kommer att kunna erbjuda dem i framtiden, är alltså pessimismen, eller uppgivenheten, utbredd längre in i landet.

Eller kanske var. För statsvetarnas frågor ställdes redan 2010. Och även om befolkningsminskningen fortsatt, jobben blivit ännu färre och sparbetingen i den offentliga sektorn avlöst varandra, finns tecken på att inlandsbornas uppgivenhet nu ersatts av energirik vrede.

Jag tänker förstås på Doroteaupproret som nu alltså spridit sig till grannkommunen. Kampviljan och engagemanget tycks bestå bland ockupanterna som också fått de lokala politikerna att ställa upp i fajten mot landstingets sparbeslut.

Detta, att överge den passiva uppgivenheten för att gemensamt gå samman för en förändring, är en klassisk, väl beprövad politisk kampmetod. Framgångsrik dessutom.

Om det i slutändan verkligen ger den effekt ockupanterna i Åsele och Dorotea önskar må vara osagt. Men aktionen är definitivt ett trendbrott när det gäller synen på samhällsutvecklingen och tron på den egna möjligheten att påverka.

Helt enkelt ett friskhetstecken i ett demokratiskt samhälle.

Kommentarer är inaktiverade