Hör våld och idrott verkligen ihop?

Kolumn i VK 26 mars 2012

Länets bästa ishockeylag, Skellefteå AIK, har chansen att också bli landets bästa. I kväll spelar laget mot AIK från Solna och Skellefteå Kraft Arena är förstås fullsatt.

Jag hoppas själv vara en av de 6 001 som släpps in. Att på plats få se Sveriges bästa lag i kamp om den åtråvärda titeln och inte minst uppleva den fantastiska stämningen i en hockeytokig stad som Skellefteå är värt både resa, pengar och trängsel.

Men frågan är om inte våra krav på fartfylld underhållning och stenhård fajt kostar spelarna väl mycket. I vinter har brutalt tacklade spelare så gott som varje omgång hjälpts av från rinkarna, inte sällan med allvarliga hjärnskakningar.

Bara i Luleå har sju spelare drabbats under säsongen och ett par av dem dessutom flera gånger. Lagläkaren Yelverton Tegner som kartlagt Luleåspelarnas skador ända sedan mitten av 80-talet är övertygad om att hockeyn brutaliserats – på spelarnas bekostnad.

Trots att Ishockeyförbundet för tio år sedan införde hårdare straff för tacklingar mot huvudet har antalet hjärnskakningar ökat markant de senaste åren. I radions vetenskapsprogram förra veckan berättade Yelverton Tegner att många av de drabbade hockeyspelarna i framtiden kan få livslånga handikapp som kronisk huvudvärk, balansproblem, depressioner och till och med alzheimers och demens. Risken ökar dramatiskt för varje gång man får en smäll mot huvudet.

Och ändå är ishockey ingen kampsport i ordets egentliga betydelse. Risken för hjärnskador är förstås betydligt större i sporter som boxning och kampsporter som MMA. Just MMA, Mixed Martial Arts är helt inriktat på fullkontakt och tillåter det mesta, såväl sparkar, slag, kast som markkamp, alltså slag mot liggande motståndare.

MMA är dessutom en sport som just nu växer stort, inte minst i Umeå där flera av de största svenska stjärnorna bor. Medierna hejar på, men hjärnforskarna protesterar och vill förbjuda MMA. I verkligheten går utvecklingen åt det motsatta hållet; allt fler unga pojkar och män ger sig in i sporten där slag mot just det känsliga huvudet är centralt.

Och, som sagt, våldet och brutaliteten tilltar också i betydligt bredare idrotter – som ishockey. På andra sidan Atlanten har flera NHL-spelare avlidit av sina hjärnskador. Andra har blivit kollin. Är det den utvecklingen vi vill ha också här?

När jag i kväll sätter mig i Skellefteå Kraft Arena vill jag definitivt se fartfylld och underhållande ishockey. Jag vill ha taggade lag som gör allt för att vinna och kampen får gärna vara man mot man, påhejad av en entusiastisk publik.

Men de brutala påhoppen som riskerar spelarnas hälsa klarar jag mig definitivt utan. Varje gång jag ser sådant slocknar min glöd en aning.

Ett svar till “Hör våld och idrott verkligen ihop?

  1. Bertholof!

    Intressant att ta del av din blogg!

    Jag håller med dig till 100 % när det gäller att våld inte hör hemma i idrott. Tufft spel är en sak men att medvetet försöka skada sin motståndare får inte finnas på kartan. För då handlar det inte längre om idrott! Här sitter lagledarna och tränarna på nyckeln. Ledarskapet är avgörande.

    Filmning är också något som får mig att lämna en match. Att se en fotbollsspelare ta sig åt huvudet med svåra smärtor när reprisen visar att det inte ens förekom kroppskontakt är bara tragiskt. Särskilt som detta måste vara den enklaste sak i världen för ledarna att ta tag i.

    Det behövs ett nytt ledarskap inom idrotten!