Dags att befria kungen, Victoria och Estelle!

Kolumn i VK 30 april 2012

I dag fyller kungen 66 år. Gott och väl pensionär alltså. Men inte får han koppla av för det, inte.

Dag efter dag fylls Carl XVI Gustafs kalender med invigningar, studiebesök och representationsmiddagar. Trots att han i sin ungdom inte alls tycks ha velat det.

Bortsett från en del annat, lite mer spekulativa inslag, beskriver den för något år sedan omtalade boken ”Den motvillige monarken” ganska väl hur den unge kronprinsen just motvilligt tog sig an den börda kungakronan innebär.

Och ärligt talat, är det inte dags nu att befria både honom, dottern Victoria och det lilla barnbarnet Estelle från monarkins handklovar? För vilken rätt har vi att utsätta kungafamiljen för allt som följer med monarkin?

Få av oss andra skulle gå med på villkoren.
Skulle du till exempel acceptera tvånget att tillhöra en viss religion, att inte själv få bestämma om eller vad du ska tro på?
Skulle du klara av det tryck det innebär att vara bevakad dygnet runt. Inte i första hand av säkerhetspolis och vakter, utan av kvälls- och skandalpressens paparazzifotografer och hovreportrar?
Skulle du vilja ha dina betyg, kläder och vänner recenserade offentligt – till allmän beskådan?

Knappast. Få av oss skulle vilja byta med kungafamiljen. Och ändå har vi dem kvar.

Sverige är världens äldsta existerande monarki. Medan land efter land gått över till det långt mer demokratiska styrelseskicket republik, vågar de svenska partierna inte driva frågan om monarkins avskaffande.
Inte ens de som har kravet inskrivet i sina partiprogram. Det är bedrövligt och ynkligt.

Jag har svårt att förstå hur monarkin kan försvaras. Hur kan ett modernt och bildat folk tycka att blodsband och arvsmassa är kompetens nog för en svensk statschef? Hur kan vi acceptera att en utvald familj står över alla andra medborgare, inte minst juridiskt? Vilka andra toppositioner i den gemensamma sektorn skulle kunna förvärvas på liknande sätt?

Svaret på den sista frågan är förstås: Inga.

Som Vilhelm Moberg sa: ”Statsöverhuvud skall tillsättas genom lag, ej genom samlag.”

Och kanske har svenska folket fått nog nu. Kanske ser vi de första tecknen på en svängning i opinionen.
Efter födelsen av en ny tronarvinge i februari blev nämligen Republikanska föreningen plötsligt nerlusad av nya medlemsansökningar. På bara en vecka hade 1 200 nya medlemmar anslutit sig till föreningen som förstås har monarkins avskaffande som sitt främsta mål.

Det inspirerar.
Därför, just i dag, på kungens 66:e födelsedag, har jag bestämt mig för att bli medlem i den snabbt växande Republikanska föreningen. Det får bli min gåva till Sveriges förhoppningsvis siste monark.

Varför inte göra likadant?

Hur mycket är ett arbetstillfälle värt?

Kolumn i VK 23 april 2012

Tillhör du dem som har ett jobb att gå till? Som kan försörja dig själv och kanske fler, som har arbetskamrater man kan slänga käft med och gratta på namnsdagar?

Då är du som jag förmodligen ganska nöjd. Och helt säkert mer nöjd än den som hamnat utanför allt detta.

Jag börjar så här för att du ska förstå att också jag tycker att jobben är viktiga, och att meningsfull sysselsättning åt alla är och måste vara en av politikens allra främsta frågor.

Men. Inte till vilket pris som helst.

Precis som du har jag en gräns för vad jag kan och vill göra för pengar.

För många år sedan, mitt under en lågkonjunktur, träffade jag en man som sa ungefär så här: ”Vad vi skulle behöva är ett rejält krig. Det skulle skapa hur många jobb som helst.”

Jag vet faktiskt inte om han menade allvar, men visst, när allt är raserat ska det ju byggas upp igen. Krig och katastrofer skapar helt säkert både arbetstillfällen och höjer bruttonationalprodukter. Men de flesta av oss vill ändå inte ha krig, så mycket är jobben inte värda.

Ändå är det just arbetstillfällena som allt som oftast blir huvudargumentet när den svenska vapenexporten ska försvaras. Efter att det egna försvaret bantats hårt under krisens 90-tal har den svenska vapenindustrin tvingats vända sig utomlands för att kunna sälja sina produkter.

Även till avskyvärda diktaturer som hugger händer av tjuvar och huvudet av kvinnor som påstås ha utövat häxeri.

Den senaste tidens avslöjanden om att svenska FOI via ett bulvanföretag skulle hjälpa Saudiarabien att bygga fabriker för tillverkning av krut, sprängämnen och pansarvärnsvapen, har satt fingret på det moraliska dilemma som all vapenhandel egentligen innebär.

Hur mycket är arbetstillfällena i Sverige värda? Hur högt pris ska andra människor tvingas betala för att vi ska ha ett jobb att gå till?

Den aktuella Saudivapen-affären kan just spåras tillbaka till 90-talets tuffa sparpaket med hårda neddragningar inom försvaret. Dåvarande Socialdemokratiska regeringar lovade industrin kompensation och röjde vägen för miljardexport till länder som just den saudiska diktaturen. Senare har Alliansregeringen förlängt det avtal som ligger till grund för denna omdiskuterade vapenaffär.

Motivet har hela tiden varit just de svenska jobben.
Jag frågar mig: Är detta meningsfull sysselsättning? Är våra jobb viktigare än saudiernas mänskliga fri- och rättigheter?

Till sist:
Om du vill veta hur Sveriges Radios avslöjande av Saudivapen-affären gick till är du välkommen till Publicistklubbens arrangemang i Umeå Folkets hus i kväll kl 19. Då berättar Ekots grävande reporter Bo Göran Bodin hur granskningen gjordes och vad som hänt sedan det första avslöjandet publicerades.

Viktigt om blommor och bin

Kolumn i VK 16 april 2012

Ännu en tid kurar de västerbottniska honungsbina i sina kupor. Snön ska bort, temperaturen upp och de första örterna börja gro innan de små surrande varelserna ska ge sig ut på sina flygturer.

Det blir en härlig tid! Jag tillhör dem som gläds åt såväl enstaka bin som svärmarna som då och då drar omkring i jakten på nya boplatser. Och då inte bara för den underbara honungens skull.

Honungsbiet är nämligen också en av världens allra viktigaste varelser, en nyckelart och överlägsen pollinerare i insektsvärlden. Därmed också hur viktig som helst för de ekosystem vi människor är beroende av.

FN räknar med att över 70 procent, sju av tio, av de 100 grödor som tillsammans utgör 90 procent av världens globala matförsörjning är beroende av pollinering. Det rör såväl grönsaker och frukter som spannmäl och djurfoder. Grödor som är helt beroende av dessa surrande honungsbin.

Och det vore kanske inte så mycket att skriva om, om det inte var för CCD. Colony Collapse Disorder eller plötslig bidöd är ett snabbt växande problem i honungsproducerande länder. Även här i Sverige, men långt värre i stora producentländer som USA.

Där pågår en massdöd av honungsbin vars like aldrig tidigare skådats. En del talar om den sjätte massutrotningen av arter på Jorden. Den femte känner vi alla till, den inträffade för 65 miljoner år sedan och drabbade då 80 procent av planetens alla arter, däribland dinosaurierna.

Den gången var det ett meteornedslag som radikalt förändrade livsbetingelserna på Jorden, den här gången kan det mycket väl vara vi. Mycket talar nämligen för att bidöden inte bara beror på parasiten Varroakvalster, utan också på jordbrukets omfattande kemikalieanvändning.

I länder som Sverige och då inte minst här i norr används bekämpningsmedlen lyckligtvis i mycket begränsad skala, men i till exempel USA där biodling är ren industri är kemikalierna vardag.

Självklart finns också andra faktorer bakom CCD, men flera av dessa har också mänskligt ursprung. Sjukdomar från kommersiellt kontrollerade framavlade arter som används i olika pollineringsprogram är en, klimatförändringarna en annan trolig faktor.

Om vi inte får bukt med bidöden och honungsbiet så småningom försvinner, kan matförsörjningen för en stor del av världens befolkning vara hotad. Förlusterna av vilda bin gör givetvis situationen än allvarligare, av Sveriges närmare 300 arter är 100 rödlistade och 15 redan borta.

Inom EU diskuteras nu åtgärder som förbud mot bekämpningsmedel som är farliga för bin. Förhoppningsvis sker detsamma i andra stora honungsproducerande länder som USA.

Så, när värmen kommit och du hör de första bina surra i luften – stanna upp och lyssna noga. Tänk på hur beroende du är av den lilla flygaren.

Tänk blommor och bin.

 

Varför växer klyftan mellan norr och söder?

Kolumn i VK 10 april 2012

Tycker du att bensinskatten är för hög? Och att svensk rovdjurspolitik styrs alldeles för mycket från den rovdjursfria huvudstaden?

Då är du en ganska typisk norrlänning. I alla fall enligt den bild som sprids via de ”riksmedier” med redaktioner innanför Stockholms tullar.

Den bilden stämmer förstås inte, men det finns ändå stora skillnader mellan oss som bor i norr och de i söder, inte minst alla de som bor i de snabbt växande storstadsområdena.

Hur vi röstar till exempel.
Jämför man valresultaten 2002, 2006 och 2010 har klyftan mellan det röda Norrland och de blå storstadsregionerna vidgats väsentligt.

Stödet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i de fyra nordligaste länen minskade marginellt från 58,4 procent vid valet 2002 till 52,5 procent åtta år senare. Under samma period fullkomligt rasade stödet för vänsterpartierna i de tio största städerna i söder från 46,1 till 33,4 procent.

Jämförelsen presenterades i mars av Umeåstatsvetaren Magnus Blomgren. Resultatet överraskade knappast, högervindarna i tillväxtområdena har blåst länge, men det gjorde däremot svaren på Blomgrens frågor om åsikter i olika politiska värdefrågor.

Här visade sig nämligen norrlänningar och andra svenskar oväntat samstämmiga, nästan oavsett vilken fråga det handlade om.

Nästan ingen tycker att staten ska sälja ut sina bolag, nästan ingen tycker att den offentliga sektorn behöver minskas, bara en av tre vill minska flyktingmottagandet och mindre än hälften tycker att sänkta skatter är en viktig politisk fråga. Oavsett om man bor i norr eller söder.

På samma samstämmiga sätt tycker svenskarna att ökad jämställdhet mellan män och kvinnor är ett mycket viktigt politiskt mål, och att det ekonomiska stödet till glesbygden bör ökas.

Endast i en fråga skiljer sig åsikterna stort mellan norrlänningen och andra svenskar – den om medlemskapet i EU. Runt dubbelt så många i de nordligaste länen jämfört med svensken i gemen tycker fortfarande att Sverige bör lämna unionen. Men det var också den enda frågan där åsikterna gick tydligt isär, enligt studien.

Och ändå röstar vi så olika. På frågan om varför, har statsvetare Blomgren inget riktigt svar. Kanske handlar det om tradition och kultur, resonerar han, men medger samtidigt att det är lite av en gåta.

Mer forskning behövs alltså. Tills vidare tillåter jag mig att tro att det nya, marknadsanpassade Sverige hittills gynnat storstadsområdena betydligt mer än glesbygden.

Den som sitter på en bostadsrätt i Stockholm känner sig förmodligen mer som en vinnare i ett land där samhällets ansvar för individen krympt och där din egen trygghet och framgång mer beror på vad du själv lyckats med.

Eller vad tror du?

Ibland får man inte ihop det

Kolumn i VK 2 april 2012

Scharinska villan och Sten Tolgfors toppade nyheterna förra veckan. Olikheterna till trots finns också viktiga paralleller mellan de två scoopen.

Avslöjandet om Scharinska villans förfall, eventuella försäljning och hotet mot den berömda musikscenen i Umeå drog omedelbart igång en sällan – kanske aldrig – skådad aktivitet. Och då verkligen inte bara bland ortens alla musiker eller unga konsertpublik.

Via facebook, twitter och allehanda sociala medier nådde larmet en mängd olika kategorier umebor som snabbt gick med i grupper eller på annat sätt engagerade sig i frågan. Förvisso var vi också många som tvångsrekryterats till protestgrupper, utan någon som helst vetskap – helt galet förstås – men utan tvekan vållade hotet en folkstorm i Umeå.

Folkstorm kanske inte Ekots scoop om FOIs hemliga planer på en vapenfabrik i den saudiska diktaturen förorsakade. Men nyheten gjorde nog inte bara oss lyssnare upprörda utan också riksdagsledamöter i allmänhet och oppositionspolitiker i synnerhet.

Förra veckan nådde granskningen sin kulmen när försvarsminister Sten Tolgfors meddelade sin avgång. Visserligen mest med motiveringen att han fullgjort sitt uppdrag och att barnen mådde dåligt, men alla förstår att den verkligen orsaken stavas den besvärande Saudiaffären.

Två saker känns igen i båda dessa stora nyhetshändelser:

– Mediernas makt.
I fallet med Tolgfors och Saudivapen-affären handlar det om månader av noggrann granskning, tillgång till hemliga handlingar och en strategisk publiceringsagenda som tog loven av ansvarigas ivriga försök att lägga ut dimridåer.

När det gäller Scharinska räckte det med en bra nyhetsnäsa och en enkel publicering för att folket skulle engageras. Det var ju också detta, den massiva och magnifika reaktionen, som nu fått en majoritet av Umeås politiker att uttala sitt stöd för att musikscenen förblir i villan.
Men utan redaktörens känsla för nyhetens värde hade det kanske slutat annorlunda.

– Glappet mellan ord och handling
Att överhuvudtaget tänka tanken att stänga Umeås hetaste musikscen bara något år innan staden tar över som Europas kulturhuvudstad, är ett illavarslande tecken på obalans mellan vad man säger och vad man gör. I bästa fall ett olycksfall i arbetet, i värsta total brist på kontakt med Umeås kulturella verklighet.

Ännu värre är det förstås när det gäller vapenfabriken. Och vapenexporten överhuvudtaget. Om vi menar allvar med allt tal om mänskliga fri- och rättigheter, kvinnors rättigheter, förkastandet av dödsstraff och tortyr, vore länder som Saudiarabien fullkomligt uteslutna.

Men statsminister Reinfeldt står på sig. Jobben i Sverige är viktigare.

Ibland får man inte ihop det.