Ibland får man inte ihop det

Kolumn i VK 2 april 2012

Scharinska villan och Sten Tolgfors toppade nyheterna förra veckan. Olikheterna till trots finns också viktiga paralleller mellan de två scoopen.

Avslöjandet om Scharinska villans förfall, eventuella försäljning och hotet mot den berömda musikscenen i Umeå drog omedelbart igång en sällan – kanske aldrig – skådad aktivitet. Och då verkligen inte bara bland ortens alla musiker eller unga konsertpublik.

Via facebook, twitter och allehanda sociala medier nådde larmet en mängd olika kategorier umebor som snabbt gick med i grupper eller på annat sätt engagerade sig i frågan. Förvisso var vi också många som tvångsrekryterats till protestgrupper, utan någon som helst vetskap – helt galet förstås – men utan tvekan vållade hotet en folkstorm i Umeå.

Folkstorm kanske inte Ekots scoop om FOIs hemliga planer på en vapenfabrik i den saudiska diktaturen förorsakade. Men nyheten gjorde nog inte bara oss lyssnare upprörda utan också riksdagsledamöter i allmänhet och oppositionspolitiker i synnerhet.

Förra veckan nådde granskningen sin kulmen när försvarsminister Sten Tolgfors meddelade sin avgång. Visserligen mest med motiveringen att han fullgjort sitt uppdrag och att barnen mådde dåligt, men alla förstår att den verkligen orsaken stavas den besvärande Saudiaffären.

Två saker känns igen i båda dessa stora nyhetshändelser:

– Mediernas makt.
I fallet med Tolgfors och Saudivapen-affären handlar det om månader av noggrann granskning, tillgång till hemliga handlingar och en strategisk publiceringsagenda som tog loven av ansvarigas ivriga försök att lägga ut dimridåer.

När det gäller Scharinska räckte det med en bra nyhetsnäsa och en enkel publicering för att folket skulle engageras. Det var ju också detta, den massiva och magnifika reaktionen, som nu fått en majoritet av Umeås politiker att uttala sitt stöd för att musikscenen förblir i villan.
Men utan redaktörens känsla för nyhetens värde hade det kanske slutat annorlunda.

– Glappet mellan ord och handling
Att överhuvudtaget tänka tanken att stänga Umeås hetaste musikscen bara något år innan staden tar över som Europas kulturhuvudstad, är ett illavarslande tecken på obalans mellan vad man säger och vad man gör. I bästa fall ett olycksfall i arbetet, i värsta total brist på kontakt med Umeås kulturella verklighet.

Ännu värre är det förstås när det gäller vapenfabriken. Och vapenexporten överhuvudtaget. Om vi menar allvar med allt tal om mänskliga fri- och rättigheter, kvinnors rättigheter, förkastandet av dödsstraff och tortyr, vore länder som Saudiarabien fullkomligt uteslutna.

Men statsminister Reinfeldt står på sig. Jobben i Sverige är viktigare.

Ibland får man inte ihop det.

Kommentarer är inaktiverade