Kan miljonprogrammens utflyttare rädda inlandet?

Kolumn i VK 28 maj 2012

Jag har skrivit det förr, och upprepar det igen:
Inlandskommunerna i länet åker störtlopp. På bara några årtionden har mellan var tredje och fjärde invånare i åtta av Västerbottens 15 kommuner dött eller flyttat någon annanstans.

Åsele har tappat hela 35,1 procent av sin befolkning sedan 1981, Sorsele 30,7 procent och Storuman och Dorotea drygt 27 procent av invånarna. Och så vidare.

Samtidigt blir de som stannar kvar allt äldre.

År 2025 kommer sex av tio Sorselebor att vara pensionärer och beroende av andra för sin försörjning. Detsamma gäller andra inlandskommuner. Om utvecklingen fortsätter som hittills kommer det i Dorotea och Åsele att gå 1,5 barn och gamla per yrkesaktiv år 2025. Det är nästan dubbelt så många som för bara tio år sedan.

Detta har jag sagt i tidigare krönikor.

Jag har också diskuterat olika försök att vända den dystra trenden, från omfattande flyktingmottagning till mer eller mindre fantasifulla kampanjer för att locka hit ryssar, holländare och andra.
Vi har ännu inget facit, kommunpolitikerna håller hoppet levande medan jag är skeptisk. Ingenting tyder på att kampanjandet ger det resultat man önskar.

Men inte heller jag har gett upp.

Glatt tog jag nyligen till mig en rapport som konsultföretaget Miklo gjort för Jordbruksverket. Man har jämfört betongförorternas utflyttare, deras yrken, kompetens och drömmar, med glesbygdskommunernas skriande behov av arbetskraft.

Matchningen visar sig i det närmaste vara perfekt! Studien visade att de som flyr Stockholmsförorten Botkyrkas getton, kompetensmässigt överensstämde väl med glesbygdskommunen Hedemoras framtida behov av arbetskraft.

Från norra Botkyrka flyttar varje år tusentals unga personer som till stor del har yrken inom vård och omsorg – precis den yrkeskategori som det åldrande Hedemora och andra landsbygdskommuner har störst behov av.

Många av utflyttarna lämnar dessutom Stockholms län och är alltså inte främmande inför ett nytt liv bortom storstadspulsen. Tvärtom, på en rak fråga svarar nästan 80 procent av de intervjuade 25-45-åringarna att de visst kan tänka sig att bo på landet. Också permanent.

Så utredarna är optimistiska. De tror att miljonprogrammens många utflyttare kan bli en verklig resurs för Sveriges landsbygd. Men för att det ska hända något måste avfolkningskommunerna rikta sina raggningskampanjer till just dessa förortsområden.

Helt enkelt visa upp den natur, de jobb, den bostadsmarknad, trygghet och lugn dessa förortsbor säger sig längta efter. I dag känner helt enkelt för få till hur det är i Hedemora, Sorsele eller Dorotea.

Mediebilden av glesbygden som förlorat land, blir inte lätt att vända.

Men den som inte försöker kommer inte heller att lyckas.

När ska vi sluta vara strutsar?

Kolumn i VK 21 maj 2012

Det här är en jobbig krönika att skriva. Därför att jag vet att den blir jobbig att läsa.

Likafullt vill jag skriva den – ämnet är livsviktigt. Problemet är bara att jag inte riktigt vet hur den ska skrivas för att nå fram. För att förändring ska ske.

Det handlar om vår egen överlevnad. Om vår jord och vårt klimat. Redan här ryggar du kanske och börjar kasta blicken på något annat intressant att läsa.

Jag förstår dig. Men beklagar det.

Det går nämligen inte längre att sticka huvudet i sanden. Det funkar inte längre att invänta att andra ska gå före, vare sig du är beslutsfattare eller vanlig medborgare.

Förändringen måste börja nu.

Förra veckan kom ännu en dyster rapport om vad vi håller på att ställa till med. Världsnaturfonden WWF presenterade årets upplaga av Living Planet Report som mäter tillståndet på jorden.

Där kan vi läsa att vi redan nu lever som om vi hade en extra planet. Vi konsumerar 50 procent mer ekologiska tjänster och resurser än vad jorden kan producera.

Det ekologiska fotavtrycket – alltså hur mycket av jordens biologiskt produktiva yta vi behöver för vår konsumtion – ökar stadigt. Konsumtionens avtryck på vår jord har fördubblats på 50 år och i dag använder en världsmedborgare i snitt 2,7 hektar.

Samtidigt blir vi fler och fler som ska dela på denna jord. Om resurserna ska räcka till alla måste alltså var och en konsumera mindre. Men vi gör tvärtom.

Några oljeländer på arabiska halvön är värst, men vi svenskar kommer inte långt efter. Var och en av oss använder nästan sex hektar mark under ett år. Om alla levde som vi skulle vi behöva tre (3!) jordklot.

Alla förstår att det är ohållbart. Att det inte går i längden. Att något måste göras – helst nu.

Och alla har hört det förr.

Frågan är förstås varför inget händer. Varför fortsätter vi att sätta likhetstecken mellan konsumtion och välstånd? Varför tror vi fortfarande att vi blir lyckligare av en ny kavaj, ett nytt kök eller en ny bil?

När vi vet att det egentligen inte är bra för vår jord.

Drygt hälften av det ekologiska fotavtrycket beror enligt WWF på användningen av fossila bränslen. Utsläppen från våra bilar och alla andra transporter – inte sällan för att vi ska kunna köpa ännu mer – är en konkret orsak till denna överkonsumtion.

Men därmed också en möjlighet. Men då krävs fast beslutsamhet och konkreta åtgärder, bort från fossilbaserad, energislösande infrastruktur som motortrafikleder. Bort från långa transporter, avfall, slit- och släng och slöseri.

Mot återanvändning, närproduktion och förnybara energikällor.

Då kan vi rädda jorden åt våra barn.

Den som inte inser det gör som strutsen.

Ungdomsarbetslösheten överdrivs av politiska skäl

Kolumn i VK 14 maj 2012

Mer än var femte ung människa i Sverige i dag är arbetslös.

Detta påstående lyfts fram så ofta att snart sagt ingen längre vare sig bryr sig eller ifrågasätter det. Nu senast i SVT:s partiledardebatt för en dryg vecka sedan.

Men bilden av den höga ungdomsarbetslösheten stämmer dåligt med verkligheten. Likafullt har den blivit politiskt viktig för såväl alliansregering och opposition som av arbetsgivarna.

Först lite om siffrorna:
Som ungdom räknas i detta sammanhang alla mellan 15 och 24 år. I slutet av förra året fanns 1 243 000 15-24-åringar i Sverige. Av dessa var 124 000 registrerade som arbetssökande – alltså runt 10 procent.

Det är en hög siffra, även om den ligger långt under påståendet om en arbetslöshet på cirka 21 procent, den nivå som nästan alla använder sig av.

Och inte nog med det, 54 000 unga arbetssökande är heltidsstuderande och har alltså egentligen inga möjligheter att ta mer än extrajobb på kvällar och helger. Tidigare räknades dessa inte heller in i den svenska statistiken, men numera har beräkningsgrunderna EU-anpassats.

När de heltidsstuderande räknats bort återstår 70 000 15-24-åringar som enligt arbetsförmedlingen söker jobb. Det motsvarar ungefär 5,6 procent av alla ungdomar – alltså ”bara” lite mer än var tjugonde.

Det är mycket nog, men absolut inte den massarbetslöshet som debattörer från såväl höger som vänster påstår. Den här bilden bekräftas också av arbetsförmedlingens analyschef Clas Olsson som menar att de överdrivna siffrorna riskerar att sänka ungdomars framtidstro.

En sak till:
Den utan jämförelse största kategorin arbetslösa 15-24-åringar är de korttidsarbetslösa. De befinner sig mellan olika jobb alternativt mellan studier och jobb eller sommarledighet. 50 procent av de som kategoriseras som unga arbetslösa är arbetslösa mindre än en månad.

Varför används då dessa felaktiga siffror, inte minst i den politiska debatten?

Här är mina gissningar:

Fler av allianspartierna använder ungdomsarbetslösheten för att komma åt lagen om anställningsskydd, LAS, och sänka ingångslönerna för de unga. Ivrigt påhejade av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv.

Socialdemokraterna och övriga oppositionen utnyttjar statistiken för att slå mot regeringen. En hög ungdomsarbetslöshet är ett bevis på hur illa Reinfeldts styre klarar sitt uppdrag.

Förlorarna är ungdomarna.

Och missförstå mig rätt nu – jag tycker självklart att varje människa som vill jobba men inte får det är ett misslyckande – men ingen tjänar på överdrivet dystra siffror om de ungas arbetsmarknad.

För deras skull måste de politiska egenintressena stå tillbaka.

Sanningen, framför allt.

Glöm inte Schibbye och Persson – yttrandefriheten är inte given

Kolumn i VK 7 maj 2012

Firade du världsdagen för pressfrihet i torsdags?

Sannolikt inte. Förmodligen kände du inte ens till att den 3 maj är Pressfrihetens dag, en dag som på många håll betraktas som en verkligt viktig högtidsdag.

För 15 år sedan råkade jag befinna mig i Angola just så här i början av maj. Jag var bland annat där för att prata om svensk pressetik inför de av såväl Unitarebeller som av MPLA-regimen hårt pressade angolanska journalisterna.
Jag ska medge att mitt föredrag om hänsyn till olycksoffer, kriminellas identitet eller politikers privatliv kändes futtigt i ett land där obekväma journalister hotas, ”försvinner” eller helt enkelt mördas.

Därför kändes det bra när jag också inbjöds att fira Pressfrihetens dag tillsammans med mina angolanska kollegor. Vid den tiden visste jag själv knappt att dagen fanns, än mindre hade jag firat den.
För mig hade det dittills varit en självklarhet med yttrande- och tryckfrihet, att alla har rätt att uttala sina åsikter och berätta om missförhållanden.

I dag vet jag att pressfriheten långt ifrån är given. I många länder – också i vår närhet – jagas, fängslas och dödas journalister för att de varit något på spåren. Vår granne Ryssland är tyvärr ett av de farligaste länderna för journalister att arbeta i, sedan muren föll för drygt 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annanstans, enligt organisationen Reportrar utan gränser.

Flera afrikanska länder finns också i topp på den dystra listan över trakasserade, fängslade och dödade journalister. För snart ett år sedan greps exempelvis det numera riksbekanta teamet Martin Schibbye och Johan Persson när de olagligt tagit sig in i Ogadenprovinsen i Etiopien.
Schibbye och Persson var där för att på plats granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleums aktiviteter i det oroliga området, och om bolaget som ryktet sa också varit delaktigt i de övergrepp som olika människorättsorganisationer hävdar att den etiopiska regimen utsatt lokalbefolkningen för.

En viktig journalistisk uppgift alltså.

Nu har det gått mer än 300 dagar sedan Schibbye och Persson greps, de har dömts för terrorbrott och sitter fortfarande fängslade i Etiopien. Och i grannlandet Eritrea sitter svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inlåst sedan snart elva år – bara för att han publicerade regimkritiska artiklar.

Det kanske känns avlägset för dig här i trygga Sverige, men pressfriheten i andra länder är lika mycket vår ensak. Det är inte heller bara en sak för oss i branschen – hot, våld och mord mot journalister drabbar i slutändan också den allmänhet som har rätt att få veta vad som pågår i såväl världen som i sin närhet.