Umeå behöver inlandet, Lennart!

Kolumn i VK 19 juni 2012

Umeås kommunalråd Lennart Holmlund fortsätter sitt märkliga korståg mot inlandskommunerna. I ett blogginlägg förra veckan ondgör han sig över att kommuner som Åsele och Dorotea får betydligt mer per invånare ur skatteutjämningssystemet än Umeå.

”Inlandskommunerna skulle dö utan andras bidrag”, skriver Holmlund och ifrågasätter om ”kommuner som har så låga egna intäkter kan fortsätta vara egna kommuner”.

Vi har hört det förr. Såväl Holmlunds utfall mot de folkfattiga ”dyra” inlandskommunerna, som åsikten om Norrlands inland som en bidragstagande, tärande del av Sverige.

Och jag har sagt det förr. Det här beror på hur man räknar.

Ser man strikt på skatteintäkterna och hur mycket dessa täcker av en kommuns lagstadgade verksamhet som skola, vård och omsorg, då stämmer Lennart Holmlunds uträkning. Sett så är inlandskommunerna i princip konkursmässiga och skulle ”dö utan andras bidrag”.

Men räknar man på ett annat sätt, som jag tycker är mer rättvisande, blir förhållandena annorlunda. Utgår man från värdet av de varor och tjänster som produceras i olika delar av landet och länet, den så kallade bruttoregionprodukten, hamnar exempelvis inlandskommunen Storuman långt före Umeå.

Enligt den senaste tillgängliga statistiken, från 2008, producerade varje Storumanbo ekonomiska värden motsvarande 407 000 kronor medan motsvarande siffra för Umeå var 323 000 kronor.

Inlandskommuner som Lycksele och Malå hamnar också före Umeå i statistiken över BRP per invånare 2008. Lilla Åsele kommer inte heller särskilt långt efter Umeå med sina 296 000 kronor.

Jag är anhängare av ett skatteutjämningssystem som gör Sverige mer jämlikt. Som gör det möjligt att hålla den kommunala servicenivån hyfsat hög också i de glest befolkade delarna av vårt land. Något annat är inte värdigt en stat som säger sig värna den generella välfärden.

Jag är också ganska trött på de ständiga påhoppen på inlandet. Kanske beror det på att jag – liksom många andra umebor – härstammar därifrån.

Men också för att jag verkligen tror på att en tillväxtkommun som Umeå inte skulle klara sig utan detta omland.

Den förra kanslichefen vid Umeå universitet, Ulla Blomqvist, uttryckte detta väl i en debattartikel här i VK för en knapp månad sedan. Hon pekade på att de flesta av Umeås inflyttare kommer från inlandskommuner i Norr- och Västerbotten, men att många sedan flyttar söderut efter utbildningen.

I stället för att hacka på sina mindre bröder och systrar i den kommunala omgivningen, skulle också Umeå tjäna på att inlandskommunerna fick något tillbaka.

Glad sommar, Lennart Holmlund och alla andra VK-läsare!

 

 

Framtidsland eller bakland – det är frågan?

Kolumn i VK 11 juni 2012

År 1634 fann samen Peder Olofsson silver i Nasafjäll i västra Lappland. Fyndet var välkommet, Sverige låg ständigt i krig vid den tiden och staten behövde kapital. Kungen satsade därför stort på Nasafjäll som var det första större fyndet av ädelmetall i Norrland.

Men inte det sista. Silvergruvan i Nasafjäll blev bara starten på en era som vi långtifrån har sett slutet på ännu.

Just nu är de norrländska malmfyndigheterna dessutom hetare än någonsin. Världen skriker efter metaller av olika slag och prospekteringsbolagen står i kö för att muta in och undersöka vårt berg.

I Rönnbäcken söder om Tärnaby planerar Nickel Mountain AB för en omfattande brytning av nickel och kobolt till ett värde av hundratals miljarder. Tillståndsprocessen är långtifrån klar men företaget har redan satsat 100 miljoner kronor i projektet. I en färsk analys av Region Västerbotten och Storumans kommun bedöms sannolikheten för att gruvan kommer till stånd som hög.

Blir det så kommer runt 13 miljarder kronor att investeras i gruvan och 1 000 personer – kanske fler – kommer att få jobb under de minst 20 år som brytningen ska pågå.

I Pajala i Norrbotten händer detta redan nu. Om tre år öppnas där en stor järngruva och nu byggs vägar och annan infrastruktur som behövs. Kommunen räknar både med inflyttning och utveckling.

Hela Norrbotten, åtminstone Lapplandsdelen, tycks förresten vara ett enda stort prospekterings- och gruvområde. Runt Kiruna investerar statliga LKAB tiotals miljarder kronor i nya schakt och gruvor, det talas om Klondikestämning och många befarar såväl arbetskrafts- som bostadsbrist.

Att just norra Norrland och då i synnerhet Lappland skulle vara 2010-talets stora tillväxtregion i Sverige hade nog inte många trott. Synen på landsändan är snarare den motsatta – nedmontering, utflyttning, avfolkning och bidragsbehov.

Annat var det för 100 år sedan, när industrialiseringen tog fart. Då talades det om Norrland som ”Framtidslandet”, som ett ”Amerika i Sverige” eller ”Sveriges Västindien”. Här fanns de naturtillgångar som behövdes för att landet skulle utvecklas.

I dag vet vi hur det gick. Älvarna byggdes ut, malmen började brytas och skogen föll. Sverige industrialiserades snabbt och blev rikt på kuppen.

Men inte det inre av Norrland, trots att det var här som tillgångarna hämtades.

Hur blir det nu? Hur många av de miljarder som göms i berget söder om Tärnaby kommer bygden till del? Hur mycket finns kvar för kommunens fortsatta utveckling efter gruvans 20 år långa livstid?

Frågan är om vi lärt något av de historiska misstagen.

Är Norrland ett Framtidsland – eller blir det bara ett bakland kvar?

Vad ska vi ha skogen till?

Kolumn i VK 4 juni 2012

Jag känner inte till en enda person som tycker om de kalhyggen eller ungskogsplantager det moderna skogsbruket ger oss. Inte ens de som själva jobbar i eller lever av skogen verkar tycka om de öppna sår och monokulturer som skapas i avverkningarnas spår.

Ändå är det uppenbarligen så vi ska sköta våra skogar.

Efter DN-medarbetaren Maciej Zarembas omfattande serie ”Skogen vi ärvde” har frågan om vad vi ska ha skogen till, och vem som har rätten att bestämma över den, ännu en gång kommit upp på bordet.

Det är bra. För även om lagen i princip överlåter till ägaren att själv bestämma över sin skog, berörs många andra av den radikala förändring en slutavverkning innebär.

Därför säger också lagen att vissa hänsyn bör tas, inte bara för artskydd, ekologi och naturvård, utan också av rent visuella skäl. Ingen vill och ingen ska plötsligt behöva bo granne med ett stort kalhygge.

Detta förstår alla. Likafullt händer det gång på gång – värdefulla skogsområden avverkas och hänsynen ”glöms bort” när de ekonomiska intressena får bestämma. Trots att skogens andra värden jämställs med produktionsmålen är metoderna i dag helt i händerna på dem som tjänar pengar på ved och virke.

Men hur skogen sköts och hanteras bör inte enbart vara en fråga för skogsägarna. Den långsamma återväxten gör att en slutavverkning påverkar generationer och därför måste skogen liksom vattnet betraktas som ett allmänintresse.

Nu finns dessutom ytterligare skäl för samhället att gripa in i och påverka skogsbruket.

Häromveckan skrev några forskare i Lund i DN om skogens viktiga roll i kampen mot de allvarliga klimatförändringar som hotar om inte utsläppen minskar. Detta apropå den svenske landsbygdsministerns propageranden om ökad avverkning – alltså fler kalhyggen – för att med biomassa ersätta fossila bränslen och därmed minska klimatpåverkan.

Ministerns teori stämmer dock inte, enligt klimatforskarna i Lund. Visserligen är det sant att en uppväxt skog fungerar som en viktig kolsänka, men allt fler studier visar att kalhyggesbruket tvärtom ger motsatt effekt.

I stället för att suga upp koldioxiden släpper ett färskt hygge ut upp emot 18 ton per hektar. Effekten avtar men först efter kanske tio år har balans återinträtt, skriver forskarna och beräknar att kalhyggena i Sverige årligen släpper ut 18 miljoner ton koldioxid.

Det motsvarar mer än en fjärdedel av Sveriges totala utsläpp av växthusgasen koldioxid!

Det moderna skogsbruket är alltså inte bara förfulande och gör oss allmänt ledsna, det tycks också påskynda klimatförändringarna på ett sätt som borde oroa alla. Även ministrar och skogsägare.

Skogen ska brukas, inte bara bevaras. Men det ska ske i samklang med naturen.

Och våra mänskliga behov.