Demokratin behöver också sina fester

Krönika i VK 8 juli 2013

I går avslutades årets Almedalsvecka på Gotland. Förmodligen har du långt tidigare fått nog av sommarljumma politiska utspel, extrasändningar och överdriven mediebevakning.

Det kan jag förstå. Uppmärksamheten kring politikerveckan i Visby är på sitt sätt beviset på att den så kallade nyhets- eller sommartorkan fortfarande existerar och att landets redaktioner törstar efter något att publicera.

Men för oss som var där är känslan en helt annan. Vi har dag efter dag mättats med nya intressanta diskussioner, oväntade samtal och breddade kontaktytor. De medtagna visitkorten har tagit slut, men å andra sidan har börsen fyllts med många andras. Kanske till nytta en dag framöver.

Jag säger inte att jag önskat att den hysteriska veckan hade fortsatt, det skulle jag inte mäkta med. Men jag tycker absolut att fördelarna är långt fler än nackdelarna.

Och då tänker jag inte på det beryktade rosévinet. Eller bjudmaten.

Allt detta finns, definitivt, och den som vill snylta sig fram på Visbys gator några dagar är första veckan i juli absolut den bästa tiden. Jag ska genast erkänna att också jag köat för en gratismacka och en kaffe i samband med någon utfrågning eller debatt – men att Sveriges maktelit dagarna igenom skulle vandra halvlulliga på kullerstenarna är en myt.

Tvärtom, de flesta jobbar hårt. Den som varit med vet att många snarare kippar efter andan i syrefattiga, halvmörka lokaler i någon gränd för att ta till sig det senaste om hållbara transporter, datasäkerhet eller kultur som tillväxtfaktor.

Under årets åtta Almedalsdagar genomfördes över 2 000 olika seminarier, debatter, utfrågningar och föreläsningar. Det är inte bara enorma resurser i form av tid och pengar, utan också obegripligt mycket tankekraft, som lagts ned för att göra ens egen aktivitet tillräckligt intressant för att tränga igenom i bruset.

De flesta misslyckas förmodligen. Utan att själv ha haft möjlighet att vara på mer än ett seminarium i taget, gissar jag att många aktiviteter mest besöktes av dem som redan på något sätt var involverade. Till vissa var det så svårt att hitta att man gav upp på vägen.

Trots detta är Almedalsveckan en succé. Och ett hoppfullt löfte. För hur ska vi annars kunna utveckla, förbättra och förädla – om vi inte träffades, samtalade och bröt åsikter mot varandra? I Visby får man chansen.

Det finns knappast något bättre tillfälle för någon enskild eller grupp att visa upp sig för beslutsfattare, journalister och andra makthavare. På Visbys gator blir varken statsråd, riksdagsledamöter, departementsråd eller fackliga ledare särskilt störda av att bli stoppade för en stunds samtal. De spontana mötena är förmodligaste politikerveckans viktigaste inslag.

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sammanfattade det hela på ett bra sätt. Han jämförde Almedalen med Roskilde, Hultsfred och andra platser för härliga musikfester där man både har kul, träffar nya spännande människor och får fina upplevelser.

”Även om Hästgatan luktar bättre än stigarna längs Hulingen i Hultsfreds Folkets Park är Almedalen som vilket rockparty som helst”, sa Fridolin och kallade veckan för en ”demokratifestival”.

Jag håller med. Lite synd bara att inte Umeå, Lycksele eller Storuman hann före. Det är ingen dålig vecka för det lokala näringslivet heller.