Guld men inte gröna skogar

Krönika i VK 5 augusti 2013

Också denna sommar fick jag glida fram i kajaken på min barndoms vatten. I sällskap med storlom och fiskgjuse blev njutningen som vanligt fulländad.

Men hade Boliden fått som man velat för 80 år sedan hade det inte blivit någon paddling. Inget fiske, inget bad och inga fantastiska solnedgångar heller. Då hade sjön varit borta.

Gruvbolaget hade nämligen långt gångna planer på att leda bort vattnet för att komma åt guldet på bottnen.

Men projektet blev inte av, när staten inte ville betala tyckte Boliden att det blev för dyrt.

I dag är förstås ett liknande projekt otänkbart. Ingenstans i Sverige skulle ett gruvbolag få tillstånd bryta malm under, och än mindre tömma, en hel sjö för att komma åt guldet. Dagens miljölagstiftning skulle självklart sätta stopp för projektet.

Sverige ställer numera hårda krav på miljöskydd och hänsyn på den som vill öppna en gruva. Våra miljölagar är strängast i världen, säger branschen. Om så är det bra, men det hjälper föga när det tycks vara mer regel än undantag att bryta mot avtalen.

SVT-journalisten Arne Müller visar i sin färska och synnerligen välskrivna bok ”Smutsiga miljarder. Den svenska gruvboomens baksida”, hur hela åtta av de 13 gruvor han tittat på bara under 2008-2009 släppt ut mer giftiga ämnen i omgivande vattendrag än de haft tillstånd att göra.

I Västerbotten överskreds gränserna rejält i Blaiken och Svartliden. I Blaiken kan saneringen enligt Müller komma att kosta 200 miljoner – eller mer. Pengar som skattebetalarna nu får stå för, eftersom gruvbolaget konkursat.

De i Västerbotten så vanliga sulfidmalmerna kan vara grymt skadliga för miljön långt efter att själva gruvdriften upphört. Det är inte minst det numera fiskdöda Hornträsket utanför Kristineberg ett skandalöst bevis på.

Arne Müllers gedigna genomgång av svensk gruvindustri visar också på många fler, hittills ganska okända risker: gruvdammar som havererar, ekonomiskt instabila företag som sätter snabba vinster framför en ansvarsfull och långsiktig brytning och en svag rättsapparat som hittills sällan ställt bolagen till svars för miljöbrotten.

Sedan år 2000 har bara tre gruvbolag fällts i domstol. En ”löjligt låg siffra” menar författaren och pekar på de omfattande miljöproblem som branschen orsakar och de regelbundet återkommande överträdelserna av villkoren.

Det är lätt att hålla med.

Och ändå. Gruvboomen ses ofta som räddningen för en glesbygd som annars riskerar att tyna bort. I Storuman drömmer de folkvalda om att planerna på gigantiska dagbrott vid Rönnbäcken utanför Tärnaby ska bli vändpunkten för bygdens kräftgång.

Jag kan förstå det. Utan jobb, ingen framtid.

Samtidigt. En gruva lever i kanske 20 år. Risken för arbetspendling är uppenbar. Hur mycket finns kvar när brytningen upphört? I kommunen, men också i Sverige? Vi har inte bara tuffa miljökrav, vi har också världens lägsta gruvskatter.

Vad är vår miljö egentligen värd? Om exploateringen ger miljarder till bolagens ägare, vad får samhället tillbaka, förutom en sargad miljö? Borde inte tyglarna dras åt kring en så miljöpåverkande verksamhet?

Det är värt att fundera på. Och till alla beslutsfattare – lokala som nationella: Läs Müllers viktiga bok!

Gruvan under min barndoms sjö, Mensträsket, blev aldrig av. Ingen sörjer det i dag. Vi paddlar, badar och fiskar i stället.