Storebror ser dig – men bryr vi oss?

Krönika i VK 30 september 2013

Har du använt mobilen i dag? Har du loggat in på Facebook, lyssnat på Spotify eller kanske googlat?

Då är du registrerad. Också den här dagen. Liksom alla andra dagar.

I den underbara digitala världen är vi alla synliga. Det vi gör övervakas och registreras – till nytta för dem som antingen ser dig som kund, eller som terrorist. Och lite annat däremellan.

Sverige ligger tillsammans med Australien i topp när det gäller internetanvändning. World Internet Projects Internationella rapport från 2012 visar att närmare nio av tio svenskar surfar på nätet. Det är mer än dubbelt så hög andel som bland mexikanarna där knappt 40 procent använder internet.

Vi svenskar utnyttjar dessutom mest data per person i mobilnäten och har också flest kraftfulla abonnemang med ett snitt på 100 Mbit/s. Vi är ständigt uppkopplade.

Samtidigt har oron för både statlig och kommersiell övervakning via nätet minskat. Medan mer än varannan svensk för 13 år sedan tyckte att nätövervakningen kändes läskig, hade oron i fjol sjunkit till bara var nionde. Det visar den årliga studien Svenskarna och internet från 2012.

Vi älskar helt enkelt den nya digitala tillvaron och använder dagligen nätet både privat och i jobbet. Åker man buss, sitter man på ett kafé eller på en restaurang kan man vara ganska säker på att många sitter med blicken stadigt fäst vid en skärm.

Jag också. Jag finns både på Facebook, Instagram och andra sociala medier. Jag använder många gånger hellre min mobil än min fasta telefon. Oftast utan att reflektera över vilka spår jag lämnar efter mig.

Fram till i somras.

Avslöjandet att NSA, den amerikanska motsvarigheten till svenska FRA, övervakat all trafik på bland annat Google och Facebook – där vi alla är – och också EU och flera nationers regeringar, skakade om mig och många andra. Det var som att förflyttas rakt in i den över 60 år gamla romanen 1984 av George Orwell. Skrämmande.

Men sedan lade sig stormen. Vi fortsatte att ringa mobilt och surfa. Vi har fortsatt att oreflekterat öppet visa oss för Storebror.

Vi har helt enkelt blivit avtrubbade. När FRA-lagen drevs igenom för fem år sedan upprördes många och protesterade högljutt. Efter visselblåsaren Edward Snowdens magnifikt modiga avslöjande – något som kostade honom både hemland och ett fritt liv – avtog protesterna snabbt och i dag märks knappast något av denna gigantiska skandal.

Inte här i Sverige i varje fall.

Vi rullar vidare med motiveringen: ”För mig får dom gärna jaga kriminella och terrorister via nätet. Jag har inget att dölja.”

Det är en naiv och farlig inställning.

Bryr vi oss inte ger vi ett tyst medgivande till Storebrorsamhället. Tendensen är att övervakningen blir mer och mer omfattande. Samtidigt ökar vårt beroende av internet och vi blir mer uppkopplade.

I Europa, och vem vet – kanske också snart i Sverige – har vi högerextrema partier som sitter i parlamenten. Den dagen fel ledare får tillgång till effektiva system för att kartlägga religioner och etnicitet kan det gå väldigt snett.

Väldigt snett.

Ett val utan vinnare

Krönika i VK 2 sept 2013

På söndag går vi västerbottningar till val. Inte för att välja nya politiker, utan för att – om vi väljer att rösta JA – ge dem vi redan valt bakläxa.

Folkomröstningen om inlandsvården är resultatet av en sällan skådad folklig resning, och som sådan att applådera. Doroteaupproret är värt all beundran, både för sin förmåga att samla många människor bakom samma kamp och för sin remarkabla uthållighet i det svälta räv-liknande spel man fört mot den lomhörda landstingsmajoriteten.

Ni som följt mina krönikor vet att jag alltid uppmuntrar till engagemang i samhällsbygget, även om det innebär utdragna överklagandeprocesser och irriterade beslutsfattare. Jag gillar helt enkelt folkstyre, och vad är väl ett bättre uttryck för demokrati än just en folkomröstning.

Ändå känner jag mig kluven inför söndagens val.

Nog för att den allt mer utsatta inlandsvården är viktig, den behöver all uppmärksamhet och resurser den kan få. Jag kommer också att rösta, trots att jag inte själv direkt berörs av vare sig akutvårdplatser i Dorotea eller ambulans i Åsele.

Här handlar det om principer. Att använda sin röst när det vankas val är för mig mer eller mindre en plikt av vördnad för demokratin, så gammalmodig är jag.

Men samtidigt gnager känslan av bortkastad energi i mitt inre. Mycket talar för att folkomröstningen får marginell betydelse – i varje fall för det valet gäller. Och att resultatet i stället blir tolkningstvister, långbänkar och i slutändan ännu fler besvikna och desillusionerade väljare.

För vad är det vi ska rösta om egentligen?

Är det enbart de indragna akutvårdplatserna i Åsele och ambulansen i Åsele? Eller handlar det om inlandsvården överlag? Eller kanske hur hela länets vårdresurser hanteras och fördelas?

Och vad betyder det att majoriteten, S och MP, inte kommer att respektera omröstningsresultatet om valdeltagandet blir under 50 procent? Gör man det om 50,1 procent röstar?

Och om det blir ett rungande JA? Hur snabbt ska ambulansen tillbaka till Åsele? Och varifrån ska de pengarna tas? Hinner detta verkligen genomföras innan det är dags att gå till valurnorna igen – i september 2014 när det ”riktiga” valet hålls nästa gång?

Hur mycket jag än gillar engagemang och till och med folkliga uppror, känns det som att det bara finns förlorare i denna folkomröstning. Frågan är alldeles för otydlig och tolkningsmöjligheterna för många.

Ingen jag känner kan svara på vad som egentligen händer om västerbottningarna röstar JA. Mer än att det kommer att bli ett långt tvistande om vad det betyder, vem som vunnit och vem som förlorat.

En – eller två – förlorare tror jag man redan nu kan utse: Socialdemokraterna och Miljöpartiet i landstinget. Men den frågan avgörs först om ett år.

Så vem som egentligen står där med lång näsa i slutändan är inte givet. Blir det vi väljare som tappat ytterligare en gnutta tro på folkstyret och demokratin, eller blir det de två partier som inte tog chansen att lyssna på protesterna när de ännu var hanterliga?

Förmodligen båda. Sorgligt nog.