En obehaglig sanning att ta itu med

Krönika i VK 23 december 2013

Jag tycker egentligen inte om att skriva den här krönikan. Den kommer inte att glädja dig så här inför jul. Tvärtom, den kommer att komplicera tillvaron för många av oss, inte minst för mig själv.

Men jag skriver den ändå. För att jag måste.

Det handlar om klimathotet. Ett hot som blivit allt mer uppenbart för varje år de senaste årtiondena. Förnekare finns, men knappast bland experterna. Enigheten om den globala uppvärmningen och vad den kan leda till är så gott som total bland världens klimatforskare.

Sveriges främste på området, professor Johan Rockström, sa nyligen: ”Vi är inte den första generationen som känt till hotet mot klimatet. Men vi är antagligen den sista som kan göra något åt saken.”

Ändå händer så lite. Utfallet från klimatmötet i Warszawa nu i november blev så urvattnat att de närvarande miljöorganisationerna helt sonika tågade ut. ”Det saknas politisk vilja” och ”finns överhuvudtaget inga konkreta förslag om hur världen ska minska sina utsläpp fram till 2020 vilket är den tidsperiod som är avgörande för att undvika en temperaturökning på två grader”, sa Naturskyddsföreningens Svante Axelsson när han lämnade Warszawamötet.

Och det är inte första gången. Hur många klimatmöten har inte slutat i besvikelse? Hur många gånger har inte de största utsläppsländerna – USA, Kina, Japan, Australien, Kanada och vårt eget EU – pekat på varandra när man tvistat om vem som ska dra tyngsta lasset?

Allt medan klockan tickar. Och ovädren blir allt vanligare och värre. I Warszawa bönade tyfondrabbade Filippinernas representant tårögt om att ”få ett slut på denna galenskap”. Utan något vidare gehör från de närvarande miljöministrarna.

Det är här det börjar bli jobbigt, inte minst för mig. Jag älskar demokratin, åsiktsfriheten, de fria valen. Jag röstar med stolthet vid varje val och kan inte tänka mig ett bättre system att styra stad, land och värld.

Men parlamentarismen är inte utan svagheter.

Den är trög och ineffektiv när snabba beslut ska tas. Den viktiga debatten, prövningarna, ifrågasättandena, tar tid. Den demokratiska processen kan kännas lång när svåra beslut måste fattas.

Samtidigt har demokratins företrädare, våra folkvalda politiker, ofta ett mycket kort perspektiv. Att sikta mot nästa val gynnar inte svåra och komplicerade utmaningar som den globala uppvärmingen och miljöförstöringen.

Vilken politiker tror du skulle gå till val på mångdubblad bensinskatt, kraftigt höjda flygskatter eller andra kostsamma ingrepp i allas vår frihet och standard? Vem vill rösta på den politiker som gör forskarnas slutsatser till sin egen valslogan? Som säger som det är.

Och ändå är det just det vi måste göra. Kräva att beslutsfattarna tar sitt ansvar. Att de slutar ducka. Att också våra barn har rätt till en frisk och livsvänlig planet.

Annars får de inte vår röst.

För ansvaret är också vårt. Trycket måste komma underifrån.

Låt detta bli vårt nyårslöfte inför valåret 2014.