Oanständiga banker och blåsta kunder

Nyhetskrönika i VK 17 februari 2014

Hur ska man förhålla sig till storbankernas exempellösa aktieutdelningar? Ska man jubla och vara glad över att åtminstone några svenska storföretag går bra? Ska man liksom bankernas styrelser se miljardutdelningen som ett tack för hjälpen? Eller ska man betrakta pengaregnet som oanständigt och fundera på hur man snabbt kan komma undan bankberoendet?

För beroende av de fyra storbankerna – Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken – är de allra flesta av oss. Oftast genom till synes oundvikliga bolån som på papperet alltid ser så bra ut, men som i verkligheten just gör oss livslångt beroende av dessa finansiella institutioner.

Ett beroende som bankerna tjänar massor av pengar på. Förra året blev de fyra storbankernas sammanlagda vinst före skatt över 90 miljarder eller 10 000 kronor per svensk. I vinst alltså.
Men inte nog med det, hälften – drygt 45 miljarder – tänker man dela ut till aktieägarna. Den största av de fyra, Nordea, ger tillbaka 15,3 miljarder kronor till ägarna, Swedbank drygt 11 miljarder, Handelsbanken över 10 och SEB närmare 9 miljarder kronor.

Även bonusavsättningarna till höga chefer har ökat kraftigt. Bonusprogrammet för SEB:s vd Annika Falkengren är exempelvis bara det värt över 20 miljoner.

Medan vi som kunder inte får mycket. Mer än en sparränta som knappt märks och en bolåneränta som i vida överstiger den kostnad banken har för att i sin tur låna pengar till dina och mina behov.
För trots att det kan kännas välvilligt och nästan generöst när banken nickande lyssnar på våra hus- och lägenhetsdrömmar, och ger oss de ”bästa villkoren” de bara kan, är lånet inget annat än en vara som de vill prångla på oss.

Bankmannen eller –kvinnan är en försäljare på en marknad som inte riktigt fungerar. Konkurrensen är bristfällig och dessutom har bankerna en unik subvention från oss skattebetalare. För att skydda samhället från alltför dramatiska följder finns en garanti som innebär att staten går in med kapital om någon av de fyra storbankerna hotas.

Riksbanken värderade för några år sedan denna bankgaranti till 30 miljarder kronor per år. I dag förmodligen ännu mer. Pengar som vi skattebetalare alltså skulle stå för om exempelvis en bostadsbubbla skulle brista och storbankerna inte längre kan säkra sitt utlånade kapital.

Att hoppas på att regeringen ingriper, är förmodligen fåfängt. Finansminister Anders Borg som ju brukar kritisera storbankerna för sina ”provocerande höga vinster”, och direktörsbonusar i mångmiljonklassen, har varit helt tyst den här gången.
Inte heller finansmarknadsminister Peter Norman vill öppet kritisera rekordvinsterna och att det mesta går till aktieägarnas fickor. Till SvD säger han att det är ”så i en marknadsekonomi att ägarna har rätt till utdelning av sina pengar”.

Jag inser att det inte är jag, eller ni andra som belånat era bostäder, som skrattar hela vägen till banken. Det gör direktörerna, och storägarna. Vi andra kan nog känna oss ganska blåsta.

Så frågar du mig om vad jag tycker om bankernas rekordutdelningar är svaret enkelt:
Oanständigt.

Upp till kamp för #viktigjournalistik

Debattartikel om journalistikens värde

Förra året försvann 400 journalisttjänster från de svenska tidningsredaktionerna. Den dramatiska strukturomvandling som sedan flera år skakar dagspressen med till synes svårstoppade upplageras och allt lägre intäkter, kan mycket väl leda till en ny våg av tidningsdöd.

Det är illa nog. Mångfald är alltid bättre än enfald.

Men inte bara det. Med allt mer slimmade redaktioner där färre journalister ska göra mer – inte minst på de digitala plattformar där publiken numera finns – riskerar också den seriösa och mer krävande journalistiken att urholkas.

Det är ett hot inte bara mot en bransch och en yrkeskår, utan också mot det öppna demokratiska samhälle vi i århundraden lärt oss uppskatta. Utan fria och oberoende medier med resurser att granska maktens institutioner och företrädare ökar risken för toppstyrning, korruption och missbruk av offentliga medel.

Men drunknar vi inte snarare i information, kanske någon invänder?

Absolut, men till allra största delen är detta närmast obegränsade flöde budskap från någon med eget intresse. På bara något årtionde har antalet informatörer och kommunikatörer inom såväl näringslivet som offentliga institutioner och myndigheter, fullkomligt exploderat. I USA räknar man i dag med fyra PR-konsulter på varje journalist, på åttiotalet var förhållandet ett till ett.

I Sverige har utvecklingen gått åt samma håll, om än lite långsammare. Beräkningar visar att det härhemma finns ungefär dubbelt så många PR-konsulter och kommunikatörer som journalister.

Det borde vara tvärtom. För i en tid där informationsbruset övergått till tsunaminivå, är just den kritiskt granskande journalisten ovärderlig. När ren reklam och marknadsföring blandas med bloggares och krönikörers personliga åsikter som också ibland har dolda uppdragsgivare, är behovet av oberoende journalistik som störst.

Detta förutsätter en fortsatt vilja från publiken att betala för oberoende medier, och en vilja från medieföretagen att stå emot de kommersiella krafternas lockrop. Menar vi på allvar att en fri och oberoende, granskande journalistik är viktig, måste man också vara beredd att slåss för det.

Det förutsätter också att samhället även i fortsättningen är berett att satsa på välutbildade journalister som också framöver kan bidra till det öppna samhälle vi en gång byggt upp.
Den överetablering av journalistutbildningar som vi sett de senaste decennierna, är givetvis inte bra. Ett kraftigt sänkt söktryck de senaste åren till många av dessa utbildningar, leder sannolikt också till en utrensning, framför allt av de mindre seriösa journalistlinjerna.

Men de som sedan många år etablerat sig som seriösa kvalitetsutbildningar – som också leder till jobb – behöver fortsatt stöd.

I USA talar de som undersökt förhållandet mellan journalister och kommunikatörer om en fullständig nedmontering av journalistiken, samtidigt som PR-industrin får ut sina budskap i sällan skådad omfattning.

Vill du ha det så också här i Sverige?

Vi vill med detta upprop få igång en diskussion om den seriösa och oberoende journalistikens värde, och vad vi riskerar när få längre vill betala för denna.

Vår kampanj ska finnas överallt där intresserade/sympatisörer kan finnas. Leta efter #viktigjournalistik

Lärare och elever vid lärare vid journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola
Bertholof Brännström, föreståndare
Henrik Klingberg, lärare
Karin Bernspång, lärare
Ida Nordung
Johanna Frostensson
Henrik Karmehag
Jessica Björklund
Ronja Ikatti
Ludvig Brännlund
Kalle Vannmoun
Klara Törner
Elin Stormare
Mikael Olsson
Oskar Sandström
Julia Sandqvist
Eva Emadén
Jakob Wesslund
Evelina Bergquist