Tungt arv för oss alla efter Nils Horner

Krönika i VK 17 mars 2014

Jag har min uppfattning klar; inget jobb är värt att dö för.

Ingen kan få mig att tycka att ett arbete är mer värt än livet självt. Ändå sker mer än 50 dödsolyckor på svenska arbetsplatser. Varje år. Ser man till andra dödsorsaker som går att koppla till arbetsmiljön kan man förmodligen räkna i tusental.

Detta är illa, och måste förstås bekämpas på alla sätt.

Men en typ av arbetsrelaterade dödsfall är i mina ögon extra obehagliga. När journalister dödas i tjänsten angrips inte bara en människa, då angrips också demokratin.

Mordet på Sveriges Radios Asienkorrespondent var ett sådant avskyvärt dåd. Den som riktade pistolen mot den populäre radioreporterns huvud ville mer än bara döda. Skottet mot Nils Horner skulle framför allt tysta. Inte bara honom utan också andra.

Därför måste vår reaktion vara den motsatta. De som ville tysta den flitigt arbetande reportern ville inte att sanningen skulle fram. De som ville tysta Nils Horner har inte dialog och demokrati som ideal. De som ville tysta honom är mörkermän, förtryckare och antidemokrater.

Nils Horner kommer inte till helgens stora journalistkonferens i Umeå, Gräv 2014. Men han, och hans tragiska öde, kommer ändå att stå i centrum för alla oss över 600 svenska, nordiska och internationellt kända journalister som under ett par dagar samlas för att utbyta erfarenheter om granskande journalistik.

Invigningsdebatten på fredag ägnas helt åt hur säkerheten för korrespondenterna i krigszoner och andra riskfyllda områden ska kunna höjas. Att lämna Afghanistan, Syrien, Etiopien eller andra osäkra områden utan medial bevakning, vore att ge förtryckarna rätt. Och svika de förtryckta.

Samtidigt har riskerna ökat. Det har blivit allt vanligare med hot och våld mot reportrar, fotografer och redaktioner. Fler vapen än tidigare riktas i dag mot journalister, just för att de är journalister.

Men våldet mot granskarna ökar inte bara i andra länder. Också här hemma hotas journalister allt oftare. För bara några veckor sedan dömdes en man till sex månaders fängelse efter att vid flera tillfällen ha hotat tidningarna Expressens och GT:s utgivare om våld, om de inte slutade skriva på ett visst sätt.
Rubriceringen var ”brott mot medborgerlig frihet”.

Det är så man bör se den granskande journalistiken. Som en medborgerlig frihet vi alla har rätt till. En rättighet lika viktig som rösträtten och andra mänskliga rättigheter. En rättighet som svider hos den som blir granskad och avslöjad, men som gynnar oss andra och det öppna samhället.

Helt enkelt en frihet, värd att riskera mycket för. Kanske till och med livet.

I helgen samlas hundratals erfarna och framgångsrika journalister från Sverige och världen i Umeå Folkets Hus. Många av dem har avslöjat fuskare, misshälligheter och korruption. Många av dem har fått makthavare på fall.

Det ska vi vara glada över. Liksom att det finns andra som tar vid när mörkrets män tystar en av våra kollegor.

Det finns inget jobb som är värt att dö för. Men för folkets och ordets frihet finns inga gränser.
Det visste Nils Horner. Arvet efter honom ligger tungt på oss alla.