Tiggarna här för att stanna

Krönika i VK 12 maj 2014

Plötsligt kom världen till oss. Men inte bara de vi själva kallat hit. Samtidigt som Umeå med pompa och ståt blev Europas kulturhuvudstad, intogs våra gator av EU-medborgare som inte alls bjudits in.

Vi överrumplades och fylldes alla med obehag. Vad gör de här? Hur hittade de hit? Har de inga hem och har de inga jobb?

Och varför tigger de?

Sedan månader tillbaka är de romska tiggarna på Umeås gator det stora samtalsämnet i stan. De berör oss, de stör oss. Känslorna när vi passerar dem är obehagliga, vi har vant oss vid att ingen ska behöva förnedra sig så.

Inte här. Inte i Umeå. Inte i Sverige.

De tiggare vi tidigare stött på har suttit i helt andra gathörn – på semesterresan i ett annat land med ett annat system. Det har inte heller känts bra, vi har skänkt en slant och tänkt att ”så har vi det i alla fall inte hemma”.

Men nu har vi det – och det är jobbigt att se. Vilket är bra, obehaget blir också en drivkraft för att lösa problemet.

För vi vill nog alla lyfta tiggarna från den gråkalla betongen. Frågan är bara hur?

Åsikterna går minst sagt i sär.

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skrev i DN i vintras att den ”enda rimliga åtgärden för att långsiktigt hjälpa dessa människor till ett någorlunda värdigt och drägligt liv är därför att ta bort så stora delar som möjligt av deras inkomster från gatutiggeriet.”

Rothstein vill förbjuda oss att ge. Utan givare inga tiggare, resonerar han. Lyckligtvis har få hakat på hans förbudskrav. Någon Sverigedemokrat kanske, men för oss andra verkar tanken galen; kan fattigdom verkligen förbjudas?

För innerst inne förstår vi alla att problemet stavas FATTIGDOM. Den extremt ojämna fördelningen av tillgångarna inom EU och i världen skapar utanförskap och klyftor som väl ingen kan vara nöjd med.

Till detta kan läggas den utbredda antiziganismen. Romernas situation i många europeiska länder är välkänd och skrämmande.

Lyckligtvis gäller den fria rörligheten inom EU självklart också de fattigaste och mest utsatta, och därför är det inte konstigt att romerna söker sig till andra medlemsstater där man har det bättre.

Så gjorde vi själva när nöden slog till i 1800-talets Sverige. Vi gav oss av för att söka bättre lycka någon annanstans.

Härhemma byggde vi långsamt upp ett samhälle som fördelade rikedomarna bättre. Ingen skulle längre behöva förnedra sig för mat för dagen, tiggeriet försvann från våra gator.

Men vintern 2014 kom världen till Umeå. Och de romska tiggarna med den. Plötsligt stirrade fattigdomen oss i ansiktet – på hemmaplan.

Utmaningarna nu är framför allt två:
1. Bekämpa fördomarna om kriminella organisationer och att allt bara är ett spel. Holmlund fick krypa till korset efter att flera medier visat att hans påståenden inte var sanna.
2. Organisera hjälpen så att de som hittat hit får mat och husrum och kanske också mer långsiktigt stöd. Kan inte Umeå hitta en lämplig vänort att stötta i romernas Rumänien?

Tro mig, tiggarna blir kvar på våra gator. Så länge orättvisorna består.