Glad sommar – men glöm inte att du ska dö

Krönika i VK 9 juni 2014

Den här tiden på året fylls våra gator av jublande, skrålande och förväntansFULLA nybakade studenter. Luften vibrerar av tonerna till Den blomstertid nu kommer, och från oss vuxna kommer massor av ryggdunkar och lyckönskningar, typ: ”Världen väntar på dig!” och ”Du kan allt du vill!”.

Också från mig. Jag sällar mig varje försommar till kören av gratulanter som försöker peppa de unga som efter år av ups and downs i skolans vadderade och trygga lektionssalar med stöttande lärare, plötsligt ska pröva sina egna vingar i en betydligt kantigare och mer turbulent omgivning.

När jag ser deras flackande, oroliga blickar vill jag bara säga att de är bäst och att allt kommer att bli toppen. Ibland utan att riktigt tro det själv.

Och frågan är om det verkligen är så smart att bara måla i ljusa färger. Om det ändå inte vore bättre att dämpa förväntningarna en aning för att mildra besvikelsen när det går snett.

Min underbare lärarkollega vid Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå, Mattias Sjöström, skickade i alla fall med ett allt annat än förgyllt budskap när årets avgångsklasser firades av i förra veckan.

Ni ska dö! sa Mattias och fick dånande applåder av den jublande skaran ungdomar.

Poängen med hans tal var att livet verkligen inte bara går som på räls. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland tar det till och med tvärstopp – man får sparken, ens partner vill skiljas, eller som för Mattias själv, man ramlar från en stege, bryter båda armarna och får en lång och plågsam väg tillbaka.

Motgångarna kommer, var så säker. Drömmar krossas, planer spricker och livet tar nya, oväntade vägar. Men – som Mattias sa – det behöver inte vara dåligt. Inte sällan är det dessa oönskade avbrott som får oss att tänka efter, som ger oss nya insikter vi aldrig kunnat ta till oss där vi oreflekterat rusar fram på vår utstakade levnadsbana.

Jag älskar skolavslutningar. Jag älskar studenternas förväntansfulla blickar. Jag älskar deras kaxiga attityd, positiva framtidstro och skrålande kring ”fy fan, vad vi är bra!”. Jag vill absolut inte bryta förtrollningen kring allt detta.

Men jag tror, precis som min kollega – som med våldsam smärta och stukade armar tillfälligt tappade gnistan – att vi också måste förbereda kommande generationer på livets uppförsbackar. Solen skiner inte varje dag, ibland brakar helvetet lös och allt blir becksvart.

Som sagt: Förväntningar och besvikelser är tajta syskon.

Vet vi att planer också kan gå åt pipan, att livet ganska säkert också kommer att tvärnita ibland, då blir det förmodligen också lättare att ta sig vidare.

Och då ska vi vuxna förstås finnas där.

Så, glad sommar på er alla, och glöm inte att motgångar också hör till livet. Och att det är genom dessa vi utvecklas! Det här med att vi alla ska dö är väl ingen nyhet, inte heller att det just därför är så viktigt att vi ser till att leva fram till dess.

Som salig Sara Lidman alltid sa och vi varje dag kan läsa i järnvägstunneln i Umeå: Lev!