Marknaden fixar inte lokaljournalistiken

Krönika i VK 3 november 2014

För mindre än 15 år sedan hade VK lokalt bemannade redaktioner i åtta av de elva kommuner man bevakade utanför Umeå. Därutöver fanns frilansande medarbetare på ytterligare ett par ställen.

I dag är VK:s tremannakontor i Lycksele det enda utanför centralredaktionen. Alla andra medarbetare finns samlade på Västerslätt.

Och så ser det ut vart man än vänder sig i tidnings-Sverige. En färsk undersökning som några medieforskare vid Södertörns högskola gjort, visar att hälften av alla lokalredaktioner försvunnit bara de senaste tio åren. Värsta raset har kommit de senaste åren.

Men vad betyder det då att stora delar av Västerbotten inte har lokalt närvarande journalister? Tja, man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att många nyheter aldrig blir berättade.

För även om tidningschefer ofta pekar på de utflykter och nedslag man gör utanför centralorten, finns inte en chans att man kommer ens i närheten av vad lokalredaktörerna en gång i tiden presterade.

Orterna hamnar helt enkelt i medieskugga. Syns inte. Finns inte.

Fråga bara dem som bor i småkommunerna. När såg de senast en reporter i byn? Fråga bara dem som styr där. Hur ofta blir de granskade?

För att på ett enkelt och begränsat sätt testa vad tidningarna och de andra medierna missar när man inte längre finns på plats, skickade jag för en tid sedan några av mina journalistelever från Strömbäcks folkhögskola på nyhetsjakt till Vindeln respektive Vännäs.

På bara några dagar hade de letat rätt på ett tiotal intressanta nyheter som inget av de etablerade medierna hittat. Det var inga stora avslöjanden, inga scoop som ifrågasatte och hotade makten, för detta var elevernas besök alltför kort.

Men jag är säker på att man också hittat tveksamheter att granska om mer tid funnits. Viktiga avslöjanden för läsarna i Vännäs och Vindeln. Men också viktiga för demokratin.

Det finns ett tydligt samband mellan den närvarande journalistiken och medborgarnas intresse för politik och samhälle. Där lokala medier finns, finns också ett större engagemang, visar forskning.

Och motsatsen – där medierna är frånvarande, där makten lämnas ogranskad och den lokalpolitiska debatten avstannar – där minskar intresset. Med klar risk att fördomar i stället får fäste.

Just därför är det som nu händer en fråga för våra folkvalda. Marknaden fixar inte lokaljournalistiken.

Vi förlorar alla på att de vita fläckarna växer. Oavsett om det är Stockholmsmedierna som övergett Norrland eller om det är Umeåmedierna som lämnat inlandet, är priset för högt.

Södertörnsforskarna liknar medielandskapet vid ett ekosystem, där alla är beroende av varandra. De nyheter som lokala journalister gräver fram sipprar uppåt i systemet och göder också de stora, centrala medierna.

Men inte bara det. En förlorad lokaljournalistik riskerar också att klyva länet och landet. När okunskapen om varandra växer, vidgas också klyftan. Och växer problemen.

Så, bästa kulturminister: det är hög tid för en ny och mer aktiv mediepolitik. Inte för att värna de etablerade medierna, men för att värna demokratin. Till exempel genom att koppla presstödet till den lokala närvaron.

Att snåla när det gäller mediernas demokratiska funktion kan bli dyrt. Väldigt dyrt.

Vad ska vi göra med Sverigedemokraterna?

Krönika i VK 6 oktober 2014

Har du bett dina SD-röstande Facebookvänner att ta bort dig? Applåderade du när ledamoten från V bar en tröja med texten ”SD=rasister” vid talmansvalet i riksdagen förra veckan? Vände du ryggen mot Jimmie Åkesson när han inför valet åkte runt och kampanjade?

I så fall var du säkert inte ensam. Kanske har du också fått många påhejande ryggdunkar för ditt agerande. Du och dina kompisar tycker ju verkligen att Sverigedemokraterna är ena riktiga kräk, att de inte har i vare sig riksdagen eller Sverige att göra.

Det är en sak. En annan sak är att mer än var åttonde svensk faktiskt röstade på SD. Betyder det verkligen att vi har 800 000 rasister i Sverige?

Självklart inte. Att detta parti, med rötterna i den våldsförhärligande och människofientliga nazismen, nu blivit landets tredje största part har sina orsaker i framför allt en annan problematik: utanförskapets.

Därför måste det också vara där lösningen finns. Den som förhoppningsvis kan innebära att fler känner sig sedda och lyssnade på – införlivade i samhällsdiskussionen. Så att färre nästa gång väljer att rösta på ett parti som i botten har en inhuman och ofta fördomsfull syn på människor från andra kulturer.

Vi måste, trots allt, lyssna på dem och försöka förstå.

Jag röstade inte själv på Sverigedemokraterna. Partiet ligger ljusår bort från min egen syn på hur ett bra samhälle byggs. I min dröm finns plats för oändligt många olika varianter av kulturer, religioner, sexuella läggningar och politiska åsikter.

Precis det mångkulturella och öppna samhälle som är frukten av självaste demokratin. För demokrati är per definition en tillåtande samhällsmodell. Ett system som ger var och en möjlighet att vara den man egentligen är, få tycka vad man vill och också få säga det.

Till exempel vid valen vart fjärde år. Under valrörelserna eller i de politiska församlingarna. I en demokrati ska alla ha samma rätt att uttrycka sin mening.

Och detta oavsett om man själv gillar åsikten eller inte.

Att vända den som vill säga något ryggen, bara för att man inte delar åsikten, känns kanske bra men är inte konstruktivt. Att provocera genom tröjor med nedlåtande tryck, kan ge poäng i vissa kretsar, men gynnar inte det goda samtalet.

Och det är just detta samtal som vi nu måste försöka hitta fram till. Samtal med alla dem som lagt sin röst på det parti som så många av oss tycker står för något vi själva inte gillar.

Vi måste lyssna på dem, försöka förstå vad de saknar hos andra partier, hur de tänker.

Den kloka Stina Oscarsson, tidigare chef för Radioteatern, skrev i somras apropå att vi alla blivit så dåliga lyssnare: ”Att Jimmie är en gris skulle jag inte säga. Det är ett ointellektuellt sätt att bemöta den människosyn som finns i denne Jimmies parti. Inte heller skulle jag skrika: inga rasister på våra gator. Gatan är en plats där vi alla måste få vistas. Ska vi ha en chans att bemöta dessa icke demokratiska strömningar måste vi varje sekund stå upp för alla människors lika värde.”

Så just för att vi hyllar de demokratiska värdena, ska vi inte förskjuta – utan bjuda in Sverigedemokraternas väljare till en dialog.

Jag skrev själv om det i en krönika för många år sedan. Principen gäller än i dag:

Demokratin bör försvaras med demokratiska medel, inte genom att inskränka den.