Vad ska vi göra med Sverigedemokraterna?

Krönika i VK 6 oktober 2014

Har du bett dina SD-röstande Facebookvänner att ta bort dig? Applåderade du när ledamoten från V bar en tröja med texten ”SD=rasister” vid talmansvalet i riksdagen förra veckan? Vände du ryggen mot Jimmie Åkesson när han inför valet åkte runt och kampanjade?

I så fall var du säkert inte ensam. Kanske har du också fått många påhejande ryggdunkar för ditt agerande. Du och dina kompisar tycker ju verkligen att Sverigedemokraterna är ena riktiga kräk, att de inte har i vare sig riksdagen eller Sverige att göra.

Det är en sak. En annan sak är att mer än var åttonde svensk faktiskt röstade på SD. Betyder det verkligen att vi har 800 000 rasister i Sverige?

Självklart inte. Att detta parti, med rötterna i den våldsförhärligande och människofientliga nazismen, nu blivit landets tredje största part har sina orsaker i framför allt en annan problematik: utanförskapets.

Därför måste det också vara där lösningen finns. Den som förhoppningsvis kan innebära att fler känner sig sedda och lyssnade på – införlivade i samhällsdiskussionen. Så att färre nästa gång väljer att rösta på ett parti som i botten har en inhuman och ofta fördomsfull syn på människor från andra kulturer.

Vi måste, trots allt, lyssna på dem och försöka förstå.

Jag röstade inte själv på Sverigedemokraterna. Partiet ligger ljusår bort från min egen syn på hur ett bra samhälle byggs. I min dröm finns plats för oändligt många olika varianter av kulturer, religioner, sexuella läggningar och politiska åsikter.

Precis det mångkulturella och öppna samhälle som är frukten av självaste demokratin. För demokrati är per definition en tillåtande samhällsmodell. Ett system som ger var och en möjlighet att vara den man egentligen är, få tycka vad man vill och också få säga det.

Till exempel vid valen vart fjärde år. Under valrörelserna eller i de politiska församlingarna. I en demokrati ska alla ha samma rätt att uttrycka sin mening.

Och detta oavsett om man själv gillar åsikten eller inte.

Att vända den som vill säga något ryggen, bara för att man inte delar åsikten, känns kanske bra men är inte konstruktivt. Att provocera genom tröjor med nedlåtande tryck, kan ge poäng i vissa kretsar, men gynnar inte det goda samtalet.

Och det är just detta samtal som vi nu måste försöka hitta fram till. Samtal med alla dem som lagt sin röst på det parti som så många av oss tycker står för något vi själva inte gillar.

Vi måste lyssna på dem, försöka förstå vad de saknar hos andra partier, hur de tänker.

Den kloka Stina Oscarsson, tidigare chef för Radioteatern, skrev i somras apropå att vi alla blivit så dåliga lyssnare: ”Att Jimmie är en gris skulle jag inte säga. Det är ett ointellektuellt sätt att bemöta den människosyn som finns i denne Jimmies parti. Inte heller skulle jag skrika: inga rasister på våra gator. Gatan är en plats där vi alla måste få vistas. Ska vi ha en chans att bemöta dessa icke demokratiska strömningar måste vi varje sekund stå upp för alla människors lika värde.”

Så just för att vi hyllar de demokratiska värdena, ska vi inte förskjuta – utan bjuda in Sverigedemokraternas väljare till en dialog.

Jag skrev själv om det i en krönika för många år sedan. Principen gäller än i dag:

Demokratin bör försvaras med demokratiska medel, inte genom att inskränka den.

Kommentarer är inaktiverade