Efter köpfesten kommer baksmällan

Krönika i VK 29 december 2014

Att skriva den här krönikan i juletid och med färgglada annonser om MELLANDAGSREA, är nog varken populärt eller smart.

Men jag tar ändå risken.

Jag har inga definitiva siffror, men också detta år slår julhandeln rekord. Vi förväntas lägga 68 miljarder kronor på mat, dryck och klappar under december.

Tyskarna beräknas spendera 700 miljarder och i USA förväntas julhandeln landa på 4660 miljarder kronor.

Det är fem gånger så mycket som svenska statens samlade utgifter – under hela 2015. Eller 20 gånger mer än alla Sveriges kommuner under ett år lägger på förskola, grundskola och gymnasium.

Nu bor vi ju inte i Tyskland eller USA och jämförelsen är säkert orättvis på många sätt. Men bara vår egen svenska julkonsumtion ligger alltså i nivå med vad all förskoleverksamhet kostar under ett år.

Måste det vara så?
Jag säger absolut inte att vi ska sluta köpa julklappar till varandra. Jag säger absolut inte att vi ska sluta fira jul. Tvärtom – julen är för mig som för många av er andra en fantastisk högtid som mitt i mörkaste vintern ger både värme, glädje och en känsla av gemenskap.

Men för mig har köpfesten mer eller mindre kommit av sig. Och då inte bara den vi har nu i juletid.

Det handlar om vad vi vill fylla våra liv med. Och på sikt vad vi vill ge för arv till våra barn.

För egentligen vet vi alla att konsumtionssamhällets löften är en enda stor bluff. Få av oss tror på allvar att lyckan sitter i den där fina bilen, klänningen eller nästa generation smartphone.

Många av oss inser att köpglädjen nästan alltid är kortvarig, att drömmen om mer lycka snart dyker upp igen när vi ser nya modeller, nytt mode och andra saker att skaffa.

Ändå lever fler och fler av oss precis så. Som första klassens konsumenter, påhejade av våra folkvalda som bygger politiken på just konsumtion och tillväxt.

För en god medborgare är en köpglad kund. Meningen med livet har blivit själva konsumtionen. För många till och med bokstavligt, shopping som främsta fritidssyssla blir allt vanligare. Inte bara under mellandagarna.

Men ska inte folk få konsumera som de vill om de nu har råd med detta?

På ett individplan JA, på ett globalt plan NEJ! Tillväxt genom fortsatt konsumtion där jordens begränsade resurser förbrukas – och där utsläppen ökar – är ohållbart och förödande.

Är det svårt att förstå?

Om alla människor levde som vi svenskar, skulle det behövas mer än 3,5 jordklot för att resurserna skulle räcka till. Det funkar inte – det inser vi båda, eller hur?

Och ändå – förr eller senare hamnar vi där vi väl inte vill hamna. Överkonsumtionen måste upphöra, och om inte vi gör något nu, kommer våra barn att tvingas till det.

Så varför inte börja redan nu? Strunta i mellandagsrean. Åk skidor i stället. Lägg pussel med barnen. Hälsa på någon du inte träffat på länge.

Och om några dagar – varför inte lova dig själv att testa hur köpfri du kan vara 2015?

Jag har gjort det testet redan i år. Det är inte svårt. Jag lovar att du klarar betydligt mer än du tror.

Utan att bli det minsta olycklig.

Gott nytt år!

Du är en del av världen – vare sig du vill eller inte

Krönika i VK 1 december 2014

När tiggarna dök upp på Umeås gator var det som att världen plötsligt kommit på besök. Oförberedda som vi var visste vi inte riktigt hur vi skulle bete oss. Det var rent av obehagligt, tyckte en del, och föreslog helt enkelt att vi skulle skicka hem tiggarna igen.

Men världen låter sig inte stängas ute så lätt. Vare sig vi vill det eller inte är både Umeå och Västerbotten en del av denna ibland både obehagliga och skrämmande planet.

Och det måste vi förhålla oss till.

Jag deltog för ett par veckor sedan i en miljö- och säkerhetskonferens i nordnorska Tromsö. Staden var vackert klädd i tunn vinterskrud som i det svaga dagsljuset gav en lyster av magi och mystik.

Men för oss konferensdeltagare var det gravallvarligt. Vi kom från fem, sex olika länder och hade en mängd olika professioner och bakgrunder. På plats möttes vi alla i en gemensam insikt att världen – i detta fall Barentsområdet och Arktis – faktiskt behöver oss.

Att överskrida och kanske till och med riva gränser kommer alltmer att vara nödvändigt om vår gemensamma värld ska kunna räddas. Detta oavsett om hotet heter kris, krig eller klimatförändringar.

Däruppe i Tromsö blev inte minst vi svenskar varse den kamp om resurser som just nu pågår uppe i vattnen kring Arktis. Enorma gas- och oljefyndigheter som, om de utvinns, betingar obegripligt stora ekonomiska värden för den som får – eller tvingar till sig – rätten att exploatera.

Men områden med stora naturrikedomar är inte sällan också riskfyllda konfliktområden. Det gäller förstås också Arktis och Barentsområdet.

Inte minst är den ryska militärens närvaro märkbar, kunde de ryska deltagarna vittna om. Men självklart gäller detta också Nato och andra med ekonomiska intressen i området.

Det största hotet och det som för oss alla är viktigast att bekämpa, är givetvis klimatförändringarna. Just Arktis är särskilt utsatt för det som nu händer och kommer att drabbas långt mycket hårdare av den globala uppvärmningen.

En av klimatforskarna på konferensen, Annika Nilsson från Stockholm Environmental Institute, sa att om medeltemperaturen stiger med fyra grader på andra håll, blir det kanske 10-11 grader varmare i Arktis. Med oöverskådliga följder på hela klotet.

Hon var dock optimistisk. Om vi slutar bekämpa varandra och i stället med gemensamma krafter tar oss an utmaningarna kan vi möta framtiden med framgång.
Men bara så.

Väl tillbaka i min bubbla i lilla och trygga Umeå slår det mig att också vårt län räknas till Barentsområdet. Också Sverige hör till de arktiska länderna. Vi må ha det lugnt och skönt i vårt välordnade och fredliga hörn, men vi varken kan eller bör isolera oss.

För liksom tiggarna i våras dök upp på våra gator kommer också andra delar av världen att fortsätta att kliva in i våra liv. En del härligt välkomna, andra obehagligt oönskade.

Låt oss vända blicken utåt. Hand i hand med andra blir framtiden ljusare.
Att blunda är för strutsar.