Du är en del av världen – vare sig du vill eller inte

Krönika i VK 1 december 2014

När tiggarna dök upp på Umeås gator var det som att världen plötsligt kommit på besök. Oförberedda som vi var visste vi inte riktigt hur vi skulle bete oss. Det var rent av obehagligt, tyckte en del, och föreslog helt enkelt att vi skulle skicka hem tiggarna igen.

Men världen låter sig inte stängas ute så lätt. Vare sig vi vill det eller inte är både Umeå och Västerbotten en del av denna ibland både obehagliga och skrämmande planet.

Och det måste vi förhålla oss till.

Jag deltog för ett par veckor sedan i en miljö- och säkerhetskonferens i nordnorska Tromsö. Staden var vackert klädd i tunn vinterskrud som i det svaga dagsljuset gav en lyster av magi och mystik.

Men för oss konferensdeltagare var det gravallvarligt. Vi kom från fem, sex olika länder och hade en mängd olika professioner och bakgrunder. På plats möttes vi alla i en gemensam insikt att världen – i detta fall Barentsområdet och Arktis – faktiskt behöver oss.

Att överskrida och kanske till och med riva gränser kommer alltmer att vara nödvändigt om vår gemensamma värld ska kunna räddas. Detta oavsett om hotet heter kris, krig eller klimatförändringar.

Däruppe i Tromsö blev inte minst vi svenskar varse den kamp om resurser som just nu pågår uppe i vattnen kring Arktis. Enorma gas- och oljefyndigheter som, om de utvinns, betingar obegripligt stora ekonomiska värden för den som får – eller tvingar till sig – rätten att exploatera.

Men områden med stora naturrikedomar är inte sällan också riskfyllda konfliktområden. Det gäller förstås också Arktis och Barentsområdet.

Inte minst är den ryska militärens närvaro märkbar, kunde de ryska deltagarna vittna om. Men självklart gäller detta också Nato och andra med ekonomiska intressen i området.

Det största hotet och det som för oss alla är viktigast att bekämpa, är givetvis klimatförändringarna. Just Arktis är särskilt utsatt för det som nu händer och kommer att drabbas långt mycket hårdare av den globala uppvärmningen.

En av klimatforskarna på konferensen, Annika Nilsson från Stockholm Environmental Institute, sa att om medeltemperaturen stiger med fyra grader på andra håll, blir det kanske 10-11 grader varmare i Arktis. Med oöverskådliga följder på hela klotet.

Hon var dock optimistisk. Om vi slutar bekämpa varandra och i stället med gemensamma krafter tar oss an utmaningarna kan vi möta framtiden med framgång.
Men bara så.

Väl tillbaka i min bubbla i lilla och trygga Umeå slår det mig att också vårt län räknas till Barentsområdet. Också Sverige hör till de arktiska länderna. Vi må ha det lugnt och skönt i vårt välordnade och fredliga hörn, men vi varken kan eller bör isolera oss.

För liksom tiggarna i våras dök upp på våra gator kommer också andra delar av världen att fortsätta att kliva in i våra liv. En del härligt välkomna, andra obehagligt oönskade.

Låt oss vända blicken utåt. Hand i hand med andra blir framtiden ljusare.
Att blunda är för strutsar.

Kommentarer är inaktiverade