Vad får vi för allt som vi offrar?

Krönika i VK 23 mars 2015

Kanske inte alltid sol, men definitivt vind och vatten. Och mineraler i massor.

Västerbotten är ett rikt län. Rikt på naturresurser som ger förnybar energi och eftertraktade metaller.

Särskilt inlandet är rikt. Gruvplaner finns på flera håll, även om dagens metallpriser lagt dem i malpåse.

Ännu större är vindkraftsplanerna. Förra veckan kunde vi läsa i VK om ytterligare ett projekt med 24 vindsnurror i Bjurholm. Och även om låga elpriser just nu sänkt tempot, planeras ytterligare över 800 vindkraftverk till de drygt 200 som redan nu snurrar runt om i Västerbotten.

Investeringarna är gigantiska, runt 32 miljarder i Västerbotten och hela 270 miljarder i hela Norrland om alla planerade vindkraftsparker skulle byggas.

Inte undra på att läns- och kommunpolitiker gnuggar händerna. Stora investeringar brukar också innebära många jobb. Och många jobb brukar innebära befolkningsutveckling. Inflyttning ger skatteintäkter och pengar till samhällsbygget.

Tänker politikerna.

Men är det verkligen så?

Inte säkert, kanske inte ens troligt, menar SVT-journalisten Arne Müller som i veckan kommer ut med boken ”Norrlandsparadoxen” (Ord&Visor förlag). Boken, en uppföljning av succén ”Smutsiga miljarder” om gruvboomen, är en gedigen genomgång av de stora industriprojekten i norra Sverige – framför allt vindkraft och gruvor.

Müller frågar sig om branschens egna beräkningar är rimliga. Skapar en gruva eller stora vindkraftsparker verkligen så många jobb som kalkylerna visar? Är politikernas drömmar mer än bara drömmar?

Hans slutsats är brutal: Beräkningarna är kraftigt överdrivna. Bostadsbrist och pendlingsmöjligheter gör att få flyttar till en gruvort eller ett vindkraftsbygge. Och inte heller efter byggtiden ger gruvor eller vindkraftsparker särskilt många jobb.

I värsta fall kan kommunen i stället ha dragit på sig stora kostnader i form av upprustade skolor, vägar och nya bostadsområden. Kostnader som finns kvar långt efter att gruvan lagts ner eller vindkraften tjänat ut.

Kvar finns då bara låneskulden och besvikna invånare. Och inte minst djupa sår i naturen.

Så är Västerbotten så rikt egentligen? Får vi verkligen betalt för allt vi offrar av våra skogar, vatten och natur?

Inte enligt Arne Müller: ”Det finns en Norrlandsparadox. Investeringarna i främst gruv- och vindkraftsprojekt är enorma i norra Sverige. Men den utdelning som glesbygdsområdena får i form av jobb, inflyttning och en allmän samhällsutveckling, står inte i någon som helst proportion till investeringarnas storlek.”

Hade Sverige varit Norge, skulle läget ha varit annorlunda. I Norge kan kommuner med naturresurser som vattenkraft och mineraler ta rejält betalt av bolagen.

Pengar som kan användas för att rusta skolor, bygga idrottsanläggningar, bibliotek och annat som gör ett samhälle attraktivt. Hade Sverige varit Norge skulle en kommun som Storuman ha fått tillbaka över 80 miljoner kronor för sina kraftverk, Lycksele 54 miljoner och Umeå över 103 miljoner kronor. Per år!

Den norska modellen skulle ha gett Västerbottens län en årlig ”skatteåterbäring” på 475 miljoner kronor för våra exploaterade naturresurser.

I Sverige tar staten pengarna. Och inlandet fortsätter att blöda.

Varför vill vi ha det så?

Och är det värt det?

Olikhet är jobbigt men utvecklande

Krönika i VK 23 februari 2015

Vart är vi på väg i Sverige? Hur har vi kunnat låta det gå så långt? Snart vågar man sig väl inte ut längre.

Nej, nu är det dags att sätta ner foten. Fram för hårdare straff. Bygg ut fängelserna, lås in alla återfallsförbrytare och släng nyckeln. Varför ska vi låta buset göra livet otryggt och surt för oss hederliga medborgare?

Låt polisen få alla tillgängliga möjligheter att övervaka mer. Mobiltelefonerna, eposten och övervakningskameror på offentliga platser – allt som kan vara bra för att avslöja terrorister, tjuvar och andra skurkar.
Vi som har rent mjöl i påsen har ju inget att vara rädda över, eller hur. Go on, polisen!

Och gränserna. Varför ska vi i Sverige alltid ta emot all världens flyktingar? Det kostar en massa pengar och trasar sönder vår fina välfärd. För att inte tala om vad det gör med våra fina svenska traditioner.

Nej, stäng våra gränser så får vi fortsätta leva som vi alltid gjort. Dansa runt midsommarstången, fira skolavslutning i kyrkan, sjunga natioalsången. Heja Sverige!

Jag skojar förstås. Men är ändå helt seriös. För viss känner du igen mycket av ovanstående. Kanske lite mindre tillspetsat men ändå i samma riktning: hårdare tag, strängare straff, mer övervakning, färre invandrare och ut med alla som inte vill anpassa sig.
Att allt som ”stör ordningen” är av ondo och ska bekämpas. Att ”vår egen kultur” är bäst och att alla som inte vill leva så gott kan välja en annan plats.

Det skrämmer mig. Inte att det okända oroar, att vi blir försiktiga och lite otrygga när vi inte känner igen oss. Det är helt naturligt, liksom att många av oss väljer att undvika människor med jobbiga åsikter och andra levnadsval.

I dag kan vi lätt renodla vårt eget umgänge med ett knapptryck. På nätet hittar vi snabbt dem som tycker som jag, som bekräftar mina egna åsikter och min egen världsbild. Titta på hur ditt eget Facebookflöde ser ut – hur många vänner har du som inte är som du?

Jag har själv personer i mitt flöde som retar upp mig ordentligt med uppdateringar som jag aldrig skulle gilla. Ibland har det lockat att slänga ut dem, men hittills har jag låtit bli. Jag försöker att inte bli intolerant.

För olikhet är visserligen jobbigt, men utvecklande. Det kräver en del att inte välja de enkla lösningarna; att välja bort allt som känns konstigt och hotfullt.

Nog borde vi väl snarare försöka förstå, än medvetet missförstå, andras utgångspunkter. Hur kan vi se så olika på världens problem och lösningar?

Det utvecklar och leder framåt.

Det betyder inte att vi ska acceptera det vi tycker är fel. Tvärtom – kämpa för det goda, men sök dialog i stället för konfrontation. Öppnar dörrarna i stället för att stänga dem.

Förre statsministern Göran Persson som besökte Umeå förra veckan sa ungefär så här:
Vi behöver bli fler i Sverige. Många fler. Vi behöver föda fler barn men också låta fler komma hit. Slutar vi växa slutar vi också att utvecklas.

Och växer gör vi tillsammans med andra. Också dem som inte är som oss.