Orkar vi bry oss – eller ska vi bara titta på?

Krönika i VK 18 maj 2015

Förmodligen har jag vaknat på fel sida – inte bara den här dagen utan varje morgon den senaste tiden – men jag undrar ofta över varför vi bara låter saker vi inte gillar ske?

Varför låter vi flyktingarna från Libyenhelvetet drunkna i Medelhavet? Varför accepterar vi ökade klyftor och motsättningar härhemma? Varför tillåter vi att våra gemensamma tillgångar bara berikar vissa, på andras bekostnad?

Varför får inte hela Sverige leva?

Urbaniseringen här lär gå snabbare än i de flesta andra västländer. Så har det varit länge. Hälften av landets kommuner har krympt befolkningsmässigt de senaste 30 åren, många med flera tusen invånare.

Mönstret är detsamma: de unga flyttar till universitetsorterna där de oftast blir kvar. De skaffar partner, får barn och jobb. Tillväxtorter som Umeå får fler som betalar skatt och mer pengar att investera i stadsbyggnad, kultur och idrott – sådant som gör en stad attraktiv för inflyttare.

Vilket gör att fler vill flytta dit.

Inget konstigt i det. Och visst – folk ska självklart få bo där de själva önskar.

Men priset är högt. I småkommunerna finns snart bara de gamla kvar. Där sinar skattepengarna och politikerna får slita hårt med att krympa så smärtfritt som möjligt. Det går inte så bra, förskolor och skolor läggs ner liksom butiker och samhällsservice som polis, försäkringskassa och arbetsförmedling.

Allt förfaller och det blir mindre och mindre lockande att bosätta sig där – eller ens bo kvar. Och när de unga flyttat finns snart inga som kan ta hand om det som ändå måste göras, till exempel vården och omsorgen om de gamla.

Det gör mig frustrerad.

Inte minst eftersom det är just dessa delar av Sverige som byggt välståndet i vårt land. Vattenkraften, malmen, skogen och på senare år också vindkraften – allt detta har den så kallade glesbygden bjudit på genom åren. Man har offrat sin miljö och skönhet utan att egentligen få något tillbaka.

Varför höjs så få röster mot denna koloniala politik? Varför gör vi inte som Norge och Kanada, där regioner med exploaterade naturrikedomar själva får behålla en del av de värden som skapas i området?

Ett exempel: Nordnorska Hammerfest är befolkningsmässigt en kommun av ungefär Lyckseles storlek. I kommunen finns Snövitsfältet, Statoils processanläggning för gasutvinning.

Helt enligt norsk lag får Hammerfest beskatta Statoil upp till 7 promille av anläggningens värde. Det ger kommunen en årlig inkomst på 150 miljoner norska kronor!

För dessa pengar har man byggt ett nytt kulturhus och nya förskolor. Man har renoverat skolor och rådhus och sett nya hotell och bostadsområden växa fram.

Hammerfest har därmed, trots sitt från Oslos horisont ”perifera” läge, kunnat skapa en attraktiv miljö för unga människor. Med ökad befolkning som följd.

Så skulle det också kunna vara i Sverige, Västerbotten och Lycksele, om våra riksdagspolitiker verkligen ville att hela Sverige skulle leva. I dag är det såvitt jag vet bara ett parti, Centern, som mer konkret intresserat sig för den norska modellen.

Varför låter vi andra partier komma undan? Är det inte också vårt ansvar att agera?

Vad tycker du?