Låt robotarna ta över – så får vi tid att leva

Krönika i VK 15 juni 2015

Sommarlovet är här och för oss vuxna snart semestern, den skönt arbetsbefriade månad många av oss verkligen längtar efter. En tid när vi får chans att utveckla andra intressen, umgås och bara njuta. Helt enkelt leva.

 

Frågan är varför vi inte gör det mer, och oftare?

 

Jag är faktiskt seriös. Lönearbete är och har länge nog varit normen i vårt samhälle. Det som skapar värde – inte bara i form av BNP och välfärd utan också det som ger oss värde som samhällsmedborgare.

Den som har ett jobb att gå till värderas definitivt högre än den som inte har det, oavsett orsak. Arbetslös är värdelös, helt enkelt.

 

Men när maskiner fixar produktionen borde vi människor kunna ägna oss åt annat skapande. Det är precis det som händer nu.

Flera forskningsrapporter pekar mot att hälften av alla jobb, inte minst inom tjänstesektorn, redan om 20 år troligen tagits över av robotar. Ditt och mitt arbete kommer att skötas av maskiner som varken blir trötta, sjuka, strejkar eller måste sova om nätterna.

 

Allt tyder dessutom på att denna teknikrevolution kommer att gå snabbt. Allt tyder också på att de globala IT-baserade företag som uppstår i vår nya digitala tid inte alls kommer att sysselsätta på långa vägar lika många som blir överflödiga när robotarna tar över.

Allt tyder alltså på att arbetslösheten kommer att raka i höjden. Vi människor behövs inte längre som lönearbetare.

 

Det betyder att fler riskerar att hamna i utanförskapets helvete. Just därför att lönearbetet i vårt samhälle ses som det enda som ger värde.

 

När robotarna tar över, när allt färre av oss behövs för produktionen, då måste vi också våga ifrågasätta normen. Författaren och professorn Bodil Jönsson gör i DN en försiktig trevare åt detta håll, väl medveten om att arbetslinjen ännu är den förhärskande ideologin i samhällstoppen.

Hon menar att det är dags att skrota 40-timmarsveckan, nu när vi inte längre behöver jobba så mycket. Vi behöver luckra upp synen på vad som är ”arbete” och inte, t ex när ”arbetslösa” unga lägger massor av tid på musik, ”ska kanske det de uträttar faktiskt ses som ’arbete’”, föreslår hon.

 

Journalisten och författaren Richard Swartz går i samma tidning steget längre och skriver att det i framtiden bara kommer att finnas jobb ”enbart för en mycket liten kvalificerad elit av specialister”.

Och att vi nu äntligen bör kunna ta tillbaka den arbetsfrihet som förlorades när Adam och Eva bet i den förbjudna frukten: ”Vi människor har aldrig riktigt upphört att sakna Paradiset trots alla inpiskare som i årtusenden sjungit arbetets lov. Försedda med medborgarlön kommer vår längtan efter paradisiska förhållanden att snart växa sig starka igen.”

Jag vet att många, särskilt de med höga löner, makt och inflytande, genast avfärdar detta som flum. Men det handlar nog mer om att deras egen position i samhällshierarkin skulle hotas.

 

Själv tillåter jag mig att tänka nytt.

 

Eller nytt och nytt, den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss sa redan på 1930-talet: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”