Spelar det någon roll var journalisterna bor?

Krönika i VK 13 juli 2015

När kommunpolitikerna i Umeå samlas till fullmäktige, dyker också många av de lokala medierna upp för att bevaka vad som sägs och beslutas. När samma sak händer i Storuman eller Sorsele är sällan någon reporter på plats.

”Vi har vant oss men tycker det är dåligt”, säger kommunalråd Tomas Mörtsell om den journalistiska frånvaron.

Illa nog. Men situationen i Storuman och Sorsele är bara tecken på något värre: medieskuggan, som breder ut sig över stora delar av Västerbotten. Och Sverige.

Var tredje svensk journalist bor i Stockholms kommun. Inte oväntat är Södermalm det murveltätaste området i hela Sverige. Där är var 100:e invånare aktiv journalist!

I Sorsele skulle motsvarande täthet innebära 25 reportrar på plats. Förmodligen skulle mediebevakningen då se helt annorlunda ut.

Det är Institutet för mediestudier som granskat var Sveriges journalister bor. Inte oväntat återfinns mina kollegor i större städer, förmodligen helt enkelt för att det är där jobben finns.

I exempelvis Umeå bor 251 av länets totalt 351 aktiva journalister, alltså fler än sju av tio. Räknar man in Skellefteå blir snedfördelningen än mer tydlig: nio av tio västerbottensjournalister bor i någon av de två största kommunerna. I övriga 13 finns nästan inga bofasta reportrar alls.

Okej, boendeorten betyder absolut inte allt. En professionell och skicklig journalist ska självklart också kunna sätta sig in i och på ett korrekt sätt berätta om livet på andra håll.

Det görs också hela tiden.

Men tittar man närmare på granskningen, presenterad i institutets bok Där bor journalisterna, rymmer den fler dimensioner som i min mening är allvarligare.

Segregationen är nämligen total. Medieeliten bor där det är tryggt och ordnat. Sett till landet bor nästan alla journalister i vita medelklassområden där partier som M, FP och MP är starka.

Däremot är områden där många röstar på SD och S, alltså traditionella industriorter och storstädernas förorter, oftast väldigt tomma på journalister.

Till dessa områden kan man alltså också lägga våra allra minsta och glesast befolkade kommuner.

I Umeå bor de flesta journalisterna centralt: Öst och Väst på stan, Sandbacka, Haga och Grubbe, medan nästan ingen bor på invandrartäta Ersboda.

Jag tycker självklart att alla, även journalister, ska få bo precis var de vill – jag bor exempelvis själv i idylliska och medelklassiga Strömbäck. Lika självklart ska man få rösta fritt.

Men vi måste också inse att vårt eget sätt att leva, vårt umgänge och våra grannar, lätt blir det normala. Att de frågor vi själva brottas med också blir de frågor som synliggörs i medierna.

Medan ”det andra” blir onormalt, otryggt och kanske farligt. Och beskrivs som så; glesbygden som ett tragiskt bakland utan framtid, eller Ersboda som ett laglöst fäste för kriminella.

Om alla journalister är vita medelklassmedborgare, med liknande värderingar och samma blinda fläckar, ökar risken för att fördomar och rena felaktigheter sprids.

Då blir medieskuggan också en klassklyfta.

I Storuman och Sorsele funderar kommunalråden på att själva börja informera medborgarna. Bättre än ingenting. Men inte ersätter det oberoende journalister.

För att inte tala om den granskning som uteblir.