Är du lönsam, lille vän?

Krönika i VK 10 augusti 2015

Botniabanan fortsätter att reta sörlänningarna. Nu senast drog kritiken i gång igen efter ett stort och ifrågasättande reportage i huvudstadstidningen Dagens Nyheter.

I DN presenteras det kustnära snabbspåret upp till Umeå så här: ”För långa restider, för få resenärer och bara en bråkdel av det antal godståg man hade kalkylerat med.”

Att Botniabanan fem år efter invigningen, helt riktigt, inte nått de högt uppsatta målen, tas som intäkt för att hela satsningen var fel. Visserligen nämns att huvudorsaken till att de flesta godståg fortfarande tar den backiga och krokiga stambanan, eller snarare E4, är ett modernt och sofistikerat signalsystem som andra större järnvägar i Sverige ännu inte installerat. Men huvudintrycket i DN:s reportage blir att större infrastruktursatsningar i Norrland inte är samhällsekonomiskt lönsamma.

Som ett brev på posten följs publiceringen upp av ett antal inlägg på olika – inte minst stockholmsbaserade – ledarsidor där förlängningen norrut, Norrbotniabanan, förstås kraftigt ifrågasätts.

”Nya spår i glesbygd var fel projekt redan när beslutet om Botniabanan fattades 1997. Att infrastrukturminister Anna Johansson (S) nu utlovar en fortsättning norrut 2018 är inget mindre än ett svek mot hennes uppdrag”, skriver Johannes Åman i DN.

Och det kan man självklart tycka. Pengarna räcker inte till allt och beslutsfattarna måste hela tiden väga nyttan mot kostnaden. Åman och andra storstadsbor tycker att flaskhalsar och andra infrastrukturproblem där först ska lösas, medan flera ledarskribenter på norrländska tidningar kritiserar reportagets slutsats, och försvarar miljardsatsningarna i norr.

Själv irriterar jag mig mer på begreppen samhällsekonomiskt lönsam och samhällsnytta. Vad avgör egentligen om något är lönsamt eller nyttigt på samhällsnivå? Och framför allt – vem avgör detta?

Finns det någon gyllene formel för hur man räknar ut detta?

Och i så fall – hur viktigt är antalet direkt berörda i uträkningen? Eller om man överför begreppen på andra områden – antal elever, patienter eller tjuvar? Hur beräknas den samhällsekonomiska lönsamheten inom dessa områden – skolan, sjuk- och kriminalvården?

För mig är det mer rimligt att resonera så här:
Vill vi att Sverige fortfarande ska vara ett sammanhållet land, där alla – från norr till söder – har ungefär samma service och möjligheter?

Om svaret är JA, måste politikerna i sina beslut se till att samhällsbygget också utgår från denna hållning. Det vill säga att investeringarna i såväl infrastruktur, skolor, bostäder och annat ”samhällsnyttigt” fördelas så att alla får rimlig del av dem.

Om hela Sverige ska brukas, ska också hela Sverige få utvecklas.

Att vårt land överhuvudtaget är en rik nation – med en välfärd som ännu står sig väl globalt sett – har vi hundraåriga beslut att tacka för. Utan gigantiska investeringar före och efter förra sekelskiftet, i exempelvis järnvägar, vägar och hamnar, hade vi inte kunnat exploatera, exportera och tjäna pengar på de stora naturrikedomarna norrut.

Att ifrågasätta samhällsnyttan med nya, snabba och effektiva järnvägsspår längs Norrlandskusten säger mer om den närsynthet som präglar dem som tror att endast storstädernas banker, butiker och business bygger Sverige.