Varför applåderar vi lagbrott?

Krönika i VK 7 september 2015

Hagamannen misshandlas grovt. Och många applåderar. Tiggarnas trakasseras och deras läger bränns ner. Om många applåderar vet jag inte, men vi är alldeles för få som tydligt säger ifrån.

Det är dags att ändra på detta nu.

Jag har den senaste tiden mer och mer förfärats över tecknen på ökad intolerans i det Sverige jag hela mitt liv känt en sådan stolthet över.

Stolthet över att vi i detta land länge och enat kämpat för alla människors lika värde, för jämlikhet, solidaritet och trygghet för alla.

Vi har bråkat, men på ett civiliserat sätt – med ord. Vi har tyckt, men på ett demokratiskt sätt – accepterat majoritetens beslut.

Hittills i alla fall.

De senaste årens allt mer aggressiva och hotfulla ton, och inte minst handgripliga sätt att protestera mot demokratiskt fattade beslut och regeltillämpningar, är inget mindre än ett hot mot hela samhällsbygget.

Som det här med Hagamannen som ju för några veckor sedan misshandlades svårt på ett elevhem i Övertorneå.

Inte nog med att några personer ansåg sig ha rätten att ta lagen i egna händer och med grovt våld angripa en person de inte gillade. En viss Marcus startade dessutom snart en insamling för att belöna de ”hjältar” som stod för misshandeln.

På Facebook hyllar han dessa gärningsmän och uppmanar likasinnade att lägga pengar för att ”den eller de av dom som förtjänar det ska belönas för deras civilkurage och heder.”

Själv har Marcus sagt sig lägga en tusenlapp i prispotten.

I torsdags hade han fått in runt 20 000 kronor.

Även om jag egentligen inte tycker att det ska behövas, måste jag här förstås markera att jag givetvis tycker att Hagamannens brott är vedervärdiga. Våldtäkter är och förblir fruktansvärda övergrepp som aldrig kan försvaras.

Den inställningen finns också bland andra kriminella. Just våldtäktsmän och pedofiler drabbas inte sällan av trakasserier och också ren misshandel på anstalterna. Att ge sig på kvinnor och barn betraktas som den lägsta sortens brottslighet, också av dem som själva är kriminella.

Men utanför fängelserna måste andra regler gälla. Den som avtjänat sitt straff – med eller utan den ”rabatt” på en tredjedel av strafftiden som skötsamma intagna alltid får – har sonat sitt brott och måste betraktas som sådan. Oavsett om kriminalvården bedömer att det finns en återfallsrisk (vilket det tyvärr ofta gör).

Att som gärningsmännen i Övertorneå anse sig ha rätt att fortsätta bestraffningen på egen hand, är både obehagligt och olagligt.

Att som FB-profilen Marcus, hylla misshandeln för att offret själv är dömd för brott och dessutom starta en insamling till ”hjältarna”, är kanske inte olagligt. Men definitivt osmakligt.

Trenden att allt fler vill ta lagen i egna händer går inte att försvara. Om de demokratiskt stiftade lagarna inte ska följas, vilka ska då bestämma vem som ska straffas och på vilket sätt?

En sådan uppluckring av samhällskontraktet är ett större hot mot vår trygghet, än fattiga rumäner nyttjar EU:s fria rörlighet och sätter sig på våra gator. Det är också ett större hot än att Hagamannen nu sonat sitt straff och ges en andra chans.

Som DN:s Erik Helmerson skriver: ”Ett fungerande rättssamhälle är det bästa skyddet mot brottslingar som Hagamannen. Men de måste också omfattas av det när de själva blir brottsoffer. Allt annat är barbari.”