Livet är större än dig och mig

Krönika i VK 5 oktober 2015

Jag fascineras ofta över egoisternas framfart. Över hur man funkar om man alltid sätter sig själv framför andra.

Du ser typen i alla tänkbara situationer. Ta gamla E4:an genom centrala Umeå till exempel. Tänk dig rusningstid och södergående trafik. Du ligger själv i mittfilen, den enda som leder dig över till andra sidan älven. Kön är lång och seg, men du måste över så det är bara att stå ut. Tänker du.

Men så susar den ena bilen efter den andra förbi till vänster om dig, i filen som utan undantag leder in till centrum. Bara för att längre fram försöka kila sig in i din egen tröga mittfåra. Som förstås blir ännu segare.

Eller på restaurangen, där egoistens lunchbricka blir kvar på bordet, trots vänliga uppmaningar om att ställa den i brickvagnen.

Just dessa situationer är verkligen ingen stor sak. Man överlever, livet går vidare, irritationen lägger sig.

Men jag undrar ändå över hur den tänker som alltid sätter sig själv framför andra. Som tycks mena att just han eller hon är mer värdefull än oss andra. Att hens tid är viktigare och att hen just därför kan tränga sig eller låta andra göra jobbet.

Hur tänker man då?

I den lilla världen står man oftast ut. Man kanske svär och blänger åt egoisterna, men man står ut.

Men i den stora världen blir det mer problematiskt. Inte minst med de gigantiska utmaningar vi alla nu står inför; flyktingarna och klimatet.

Flyktingarna först. Norra Afrika, Mellanöstern och delar av Asien brinner. Miljontals människor flyr för sina liv. Och inte bara det – de riskerar också sina liv i bräckliga farkoster till sjöss och på land.

Då vill egoisterna stänga gränserna. Annars hotas den egna tryggheten, materiella standarden och det egna lättsamma livet.

Och visst – det kostar på att hjälpa andra. Kanske innebär det att vi måste avstå en del av det överflöd vi har, kanske också en del av vår egen trygghet.

Men att blunda för världens största flyktingkatastrof och det enorma och akuta behov som finns, är inte värdigt oss människor.

Dessutom: Länder som stänger sina gränser, som sluter sig, stagnerar ofelbart. All utveckling kräver ett inflöde av något nytt. Så också i detta fall.

Klimatet. Förmodligen den allra största utmaning mänskligheten någonsin stått inför. Och märkligt nog fortfarande tvekar att anta.

Då menar jag inte bara politikerna, som hittills tyvärr ofta värderat sin egen popularitet (läs: nästa valresultat) högre än de nödvändiga och smärtsamma besluten. Men som nu inför klimattoppmötet i Paris helt enkelt måste upp till bevis.

Jag menar också många av oss andra, som inte vill avstå det resurskrävande sätt att leva som vi vant oss vid. Som sätter den egna standarden, det egna intresset, främst. Som vill fortsätta att överkonsumera, förbruka i stället för att återbruka.

Ni vet redan att det inte håller. Att vi alla förr eller senare kommer att tvingas tänka mer på det gemensamma än på oss själva. Helt enkelt bli lite mindre egoistiska.

Det är lika bra att börja tänka “vi” i stället för “jag” redan nu. För livet är större än både dig och mig.

Kommentarer är inaktiverade