Bygg bort klimatångesten

Krönika i VK 30 november 2015

Det är lätt att få ångest i dessa tider. Flyktingkris och terrorhot förmörkar den redan kolsvarta novembermånaden. För mig räcker det gott med den depression som de milda och blöta senhöstarna skapar. Brist på snö och kyla gör mig tungsint och trött.

Det värsta är att det väl är så här det kommer att vara. Fast värre.

Klimatförändringarna är svårstoppade och den globala uppvärmningen kommer att påverka oss under generationer framåt.

Tvågradersmålet verkar redan skrotat. Nu siktar man i stället på att stoppa temperaturökningen vid 2,7 grader år 2100.

Som sagt, det är lätt att få ångest i dessa tider.

Men det är inte hopplöst. Kanske blir klimattoppmötet som inleds i Paris i dag, starten på vår resa mot en fossilfri tillvaro?

Förutsättningarna finns:

Mer än 150 länder har i förväg lämnat in sina klimatplaner. Engagemanget på toppnivå har aldrig varit större. Så gott som alla nationers ledare har fattat behovet av brådskande, globala åtgärder.

USA och Kina, världens två största utsläppsnationer, har de senaste åren tagit flera gemensamma initiativ på klimatområdet.

Näringslivet har vaknat. I dag har de flesta företag miljö- och hållbarhetsmål. Fler inser att klimatsmarta innovationer och hållbar produktion är framgångsfaktorer också för affärerna.

Medvetenheten överlag är etablerad. När vi kunder ställer krav tvingas producenterna att anpassa sig. Ju fler av oss som handlar fossilfritt och klimatsmart, desto snabbare sker omställningen.

Den miljövänliga tekniken finns. Det gäller bara att utnyttja den.

Här i Umeå finns ett intressant exempel. I projektet Hållbara Ålidhem rustades delar av miljonprogramsområdet upp för att minska energiförbrukningen, utan att hyrorna sköt i höjden.

Sammanlagt renoverades över 400 lägenheter från början av 1970-talet. Dessutom byggdes 137 nya lägenheter upp i det nedbrunna kvarteret på Geografigränd. Allt med målet att bygga klimatsmart.

Tak tätades, fönster och dörrar byttes ut, ventilationen energieffektiviserades och en gigantisk solcellsanläggning sattes upp. Med mera.

Resultatet: Energiförbrukningen sjönk dramatiskt liksom avfallsmängden.

Projektet Hållbara Ålidhem visar att det redan i dag går att göra mycket för att minska belastningen på vårt gemensamma klot.

Klimatgurun Johan Rockström tycker att Sverige borde kliva fram och sikta på att bli världens första fossilfria nation.

Gärna för mig, men då måste politiken ta ett fastare grepp om styret. Här kommer några konkreta förslag på beslut i klimatsmart riktning:

Koppla ROT-avdraget till energieffektivitet. Inga skatteavdrag till lyxrenoverade kök och badrum. Ska ROT-avdraget gillas måste bygget eller renoveringen vara klimatsmart och resurshushållande, annars inte.

Och låt för fasen ROT också gälla hyresrätter, där finns enorma energivinster att göra!

Bygg i trä. Låt det förnybara, lokala virket ersätta den koldioxidtunga betongen.

Bygg ut tankstationsnätet för biogas och elbilar. Ska vi nå en fossilfri fordonsflotta inom några årtionden vill det till att samhället också planerar för alternativen.

Bygg Norrbotniabanan. Tunga transporter måste bort från vägarna av både miljö- och säkerhetsskäl.

Utan politisk handlingskraft når vi inga klimatmål.

Kampen börjar här och nu.

Barentssamarbetet behövs mer än någonsin  

Krönika på Barentsträff i Väven 12 november 2015

Svetlana, Vlatislav och Dasja är journalistkollegor till mig, hundra mil norrut. Jag träffade dem i Murmansk första gången nu i somras. Det var ett öppenhjärtligt och trivsamt möte. Vi delade sorger och glädjeämnen – kanske mest sorger – om utvecklingen i vår gemensamma bransch.

Men mötet fick mig också att tänka på en hel del annat. Till exempel hur extremt olika världar vi verkar leva i – trots att Sverige och Ryssland är grannar.

Jag ska återkomma till detta.

Men mycket är också likt.

Svetlana, Vlatislav och Dasjas dag i Murmansk liknar din och min här i Umeå. De kliver motvilligt upp när väckarn ringer, de äter sin gröt och dricker sitt te och vaknar kanske först när de kommer till jobbet.

Deras utmaningar för dagen kanske skiljer sig från dina och mina – men det är inte säkert.

För också Svetlana, Vlatislav och Dasja slits mellan arbetslivets allt tuffare krav, sina egna drömmar och familjen. De älskar också sina barn, sina makar och sina nära. De månar om varandra och vill gärna att livet ska vara gott. Precis som vi tycker de illa om dem som kliver på andra, som tränger sig fram och trycker ner.

Vi ogillar alla lika otroligt mycket krig.

Så långt är vi lika – mina ryska journalistvänner och jag.

Men ungefär där går gränsen.

För när det gäller våra arbetsvillkor som journalister verkar skillnaderna enorma. Och orsaken heter inte bara Putin.

Sverige har en lång, lång tradition av demokrati. Den svenska yttrande- och tryckfriheten blev lag redan för snart 250 år sedan. Den är grundlagsfäst och har, kan man säga, 100-procentigt stöd i svensk riksdag.

Vi har också fria val sedan mer än 100 år och har med modersmjölken fått en självklar rätt att säga vad vi tycker – om i princip vem som helst. Inte minst om våra valda politiker, kungahuset eller andra med makt.

Fuck you! Utan att något händer…

Få av oss i Sverige ifrågasätter den här ordningen. Och även om vi journalister ganska ofta får skäll, kallas PK och numera också drabbas av diverse obehagliga hatmejl, finns vi för att stanna.

Pressfriheten betraktas av de flesta här i Sverige som självklar och en viktig del av demokratin. Jag skulle säga att det är en verklig grundpelare i ett demokratiskt samhälle.

Det är här min journalisttillvaro skiljer sig så från den mina kollegor i Murmansk – Svetlana, Vlatislav och Dasja – lever med. Inte minst i dag, efter Krimkrisen och omvärldens stenhårda kritik mot Putins Ukrainaspektakel.

Det finns fria och oberoende medier i Ryssland, absolut, men de har inte fått det lättare de senaste åren. Några har fått se sina chefredaktörer bytas ut, andra har drabbats ekonomiskt och tvingats dra ner på sin utgivning.

Granskande och regimkritiska journalister och redaktörer har hotats och misshandlats. Med mera.

Värst är det förstås för nationellt spridda riksmedier, sådana som mer direkt bevakar Putins politik. Uppe i Murmansk och på Kolahalvön har nog de lokala medierna det lite lättare och också där finns faktiskt oberoende, riktigt bra nyhetsmedier.

Men de är oftast små och väldigt begränsat spridda. Av liten betydelse i det stora hela, så att säga.

Nej, pressfriheten är inte Rysslands bästa gren.

För Svetlana, Vlatislav och Dasja i Murmansk märks den här propagandiseringen av medierna tydligt. ”Vi går på slak lina varje dag”, som Svetlana säger.

Och skrattar.

Just det. Hon skrattar, inte nervöst, inte ilsket. Mer uppgivet.

För Svetlana är en garvad journalist. Hon var med redan på Sovjettiden och vet vad som gällde då. Hon var med åren efter glasnost när oligarkerna köpte upp mediehusen och drev sina egna privata propagandakanaler.

Och hon är med nu när Putin än en gång stryper pressfriheten för att han tror det är bästa sättet att hålla ihop land och folk.

Det är dit jag vill komma. Det ryska folket har – till skillnad från oss svenskar – aldrig fått uppleva riktig demokrati. För Svetlana, Vlatislav och Dasja är dagens medieverklighet inte kul, men inte heller något överraskande eller ovanligt.

Det är så det är, liksom.

Och propaganda, det har ni ju också i väst, säger de lite karskt.

Kanske det, tänker jag. Eller säkert.

Men vi har ju något mer. Vi har vår grundlagsfästa yttrandefrihet, vi har våra fria medier och politiker som inte skulle våga sig på att inskränka.

Vi har det från födseln, via modersmjölken, skolan och arbetslivet.

Det ger ju oss svenska journalister ett självförtroende som vi behöver dela med oss av. Svetlana, Vlatislav och Dasja behöver oss för sin kamp på Kola och i Ryssland. Och vi behöver lära känna deras verklighet och villkor.

Barentssamarbetet är både deras och vår chans. Och möjlighet.

Skärp politiken kring gruvetableringar

Krönika i VK 2 november 2015

I vinter ska regeringen fatta beslut i flera olika fall där gruvnäringen står mot andra tunga intressen.

Stekenjokk i sydligaste Lappland är ett av dessa projekt där en återupptagen gruvbrytning hotar den urgamla rennäringen i området. Ett annat är det uppmärksammade Kallak utanför Jokkmokk, där det krävdes polisinsatser för att få bort protesterande demonstranter.

Även där är det framför allt riksintresset rennäring som ställs mot riksintresset mineralutvinning. Men det skulle lika gärna kunna vara naturvärden eller miljön. Få verksamheter är lika störande som just gruvor.

Det är bra att regeringen och politiken nu tar sitt ansvar för avvägningen mellan en så miljöpåverkande verksamhet som gruvbrytning och andra intressen. Men det krävs mer.

För även om den uppblåsta gruvboomen pyst ihop i takt med att metallpriserna rasat, har också gruvbolagens bristande ansvar blivit allt mer uppenbart. Men också politikernas flathet.

Ta Northland Resources som exempel. Järnmalmsgruvan i Pajala blev snabbt en symbol för den framgångsrika, svenska gruvnäringen. En efter en reste svenska toppolitiker till Kaunisvaara för att visa sitt stöd för och tro på detta projekt, och många småsparare förleddes att lägga sina sparpengar i bolaget.

Efter konkursen, kanske den största i svensk industrihistoria, har dessa människor lämnats därhän. Många har blivit av med alla sina sparpengar, medan politikerna lyst med sin frånvaro.

Hur kan det komma sig? Varför blev inte Northlands konkurs startskottet för en rejäl diskussion om Sveriges misslyckade mineralstrategi, om de alltför lama kraven på gruvbolagen och deras ansvar för att städa upp efter sig?

För även om det i tillståndet krävs att gruvbolagen lägger undan pengar för efterbehandling, är verkligheten en annan. I Pajala finns exempelvis bara runt 28 miljoner kronor till saneringen, medan företagets egna beräkningar visar att kostnaden troligtvis landar på minst det fyrdubbla.

Här i Västerbotten har vi Blaikengruvan och Lappland Goldminers. Bolaget hade bara hunnit avsätta tre ynka miljoner innan det konkursade, och nu får samhället, alltså vi skattebetalare, stå för giftsaneringen på minst 200 miljoner kronor.

Detta ansvar för miljön kring nedlagda gruvor är dessutom extremt långvarigt. Urlakning av tungmetaller sker under årtionden eller mer, dammar eroderar och försvagas och måste bevakas och förstärkas i generationer framåt.

Det är kostnader som rimligen borde läggas på den som tjänat pengar på gruvan och inte som nu, på medborgarna som offrat sin egen miljö för några års jobb.

Men även om gruvbolagen har ett stort ansvar, ska de i första hand tjäna pengar åt sina aktieägare. Därför är det politiken som måste skärpas. Vi bör utnyttja det läge som nu uppstått – med låga malmpriser och få nya gruvetableringar i sikte de närmaste åren – till att forma en ny, tuffare mineralstrategi.

En politik där miljön, naturvärden och mer långsiktiga näringar får ett tyngre värde, och där ansvaret för efterbehandling helt och hållet läggs på gruvbolaget.

Till sist: När det gäller Stekenjokk kan nog renägare och miljövänner vara lugna. Här har till och med den annars så gruvvänliga tillståndsmyndigheten Bergsstaten sagt nej.