Skärp politiken kring gruvetableringar

Krönika i VK 2 november 2015

I vinter ska regeringen fatta beslut i flera olika fall där gruvnäringen står mot andra tunga intressen.

Stekenjokk i sydligaste Lappland är ett av dessa projekt där en återupptagen gruvbrytning hotar den urgamla rennäringen i området. Ett annat är det uppmärksammade Kallak utanför Jokkmokk, där det krävdes polisinsatser för att få bort protesterande demonstranter.

Även där är det framför allt riksintresset rennäring som ställs mot riksintresset mineralutvinning. Men det skulle lika gärna kunna vara naturvärden eller miljön. Få verksamheter är lika störande som just gruvor.

Det är bra att regeringen och politiken nu tar sitt ansvar för avvägningen mellan en så miljöpåverkande verksamhet som gruvbrytning och andra intressen. Men det krävs mer.

För även om den uppblåsta gruvboomen pyst ihop i takt med att metallpriserna rasat, har också gruvbolagens bristande ansvar blivit allt mer uppenbart. Men också politikernas flathet.

Ta Northland Resources som exempel. Järnmalmsgruvan i Pajala blev snabbt en symbol för den framgångsrika, svenska gruvnäringen. En efter en reste svenska toppolitiker till Kaunisvaara för att visa sitt stöd för och tro på detta projekt, och många småsparare förleddes att lägga sina sparpengar i bolaget.

Efter konkursen, kanske den största i svensk industrihistoria, har dessa människor lämnats därhän. Många har blivit av med alla sina sparpengar, medan politikerna lyst med sin frånvaro.

Hur kan det komma sig? Varför blev inte Northlands konkurs startskottet för en rejäl diskussion om Sveriges misslyckade mineralstrategi, om de alltför lama kraven på gruvbolagen och deras ansvar för att städa upp efter sig?

För även om det i tillståndet krävs att gruvbolagen lägger undan pengar för efterbehandling, är verkligheten en annan. I Pajala finns exempelvis bara runt 28 miljoner kronor till saneringen, medan företagets egna beräkningar visar att kostnaden troligtvis landar på minst det fyrdubbla.

Här i Västerbotten har vi Blaikengruvan och Lappland Goldminers. Bolaget hade bara hunnit avsätta tre ynka miljoner innan det konkursade, och nu får samhället, alltså vi skattebetalare, stå för giftsaneringen på minst 200 miljoner kronor.

Detta ansvar för miljön kring nedlagda gruvor är dessutom extremt långvarigt. Urlakning av tungmetaller sker under årtionden eller mer, dammar eroderar och försvagas och måste bevakas och förstärkas i generationer framåt.

Det är kostnader som rimligen borde läggas på den som tjänat pengar på gruvan och inte som nu, på medborgarna som offrat sin egen miljö för några års jobb.

Men även om gruvbolagen har ett stort ansvar, ska de i första hand tjäna pengar åt sina aktieägare. Därför är det politiken som måste skärpas. Vi bör utnyttja det läge som nu uppstått – med låga malmpriser och få nya gruvetableringar i sikte de närmaste åren – till att forma en ny, tuffare mineralstrategi.

En politik där miljön, naturvärden och mer långsiktiga näringar får ett tyngre värde, och där ansvaret för efterbehandling helt och hållet läggs på gruvbolaget.

Till sist: När det gäller Stekenjokk kan nog renägare och miljövänner vara lugna. Här har till och med den annars så gruvvänliga tillståndsmyndigheten Bergsstaten sagt nej.

Kommentarer är inaktiverade