Barentssamarbetet behövs mer än någonsin  

Krönika på Barentsträff i Väven 12 november 2015

Svetlana, Vlatislav och Dasja är journalistkollegor till mig, hundra mil norrut. Jag träffade dem i Murmansk första gången nu i somras. Det var ett öppenhjärtligt och trivsamt möte. Vi delade sorger och glädjeämnen – kanske mest sorger – om utvecklingen i vår gemensamma bransch.

Men mötet fick mig också att tänka på en hel del annat. Till exempel hur extremt olika världar vi verkar leva i – trots att Sverige och Ryssland är grannar.

Jag ska återkomma till detta.

Men mycket är också likt.

Svetlana, Vlatislav och Dasjas dag i Murmansk liknar din och min här i Umeå. De kliver motvilligt upp när väckarn ringer, de äter sin gröt och dricker sitt te och vaknar kanske först när de kommer till jobbet.

Deras utmaningar för dagen kanske skiljer sig från dina och mina – men det är inte säkert.

För också Svetlana, Vlatislav och Dasja slits mellan arbetslivets allt tuffare krav, sina egna drömmar och familjen. De älskar också sina barn, sina makar och sina nära. De månar om varandra och vill gärna att livet ska vara gott. Precis som vi tycker de illa om dem som kliver på andra, som tränger sig fram och trycker ner.

Vi ogillar alla lika otroligt mycket krig.

Så långt är vi lika – mina ryska journalistvänner och jag.

Men ungefär där går gränsen.

För när det gäller våra arbetsvillkor som journalister verkar skillnaderna enorma. Och orsaken heter inte bara Putin.

Sverige har en lång, lång tradition av demokrati. Den svenska yttrande- och tryckfriheten blev lag redan för snart 250 år sedan. Den är grundlagsfäst och har, kan man säga, 100-procentigt stöd i svensk riksdag.

Vi har också fria val sedan mer än 100 år och har med modersmjölken fått en självklar rätt att säga vad vi tycker – om i princip vem som helst. Inte minst om våra valda politiker, kungahuset eller andra med makt.

Fuck you! Utan att något händer…

Få av oss i Sverige ifrågasätter den här ordningen. Och även om vi journalister ganska ofta får skäll, kallas PK och numera också drabbas av diverse obehagliga hatmejl, finns vi för att stanna.

Pressfriheten betraktas av de flesta här i Sverige som självklar och en viktig del av demokratin. Jag skulle säga att det är en verklig grundpelare i ett demokratiskt samhälle.

Det är här min journalisttillvaro skiljer sig så från den mina kollegor i Murmansk – Svetlana, Vlatislav och Dasja – lever med. Inte minst i dag, efter Krimkrisen och omvärldens stenhårda kritik mot Putins Ukrainaspektakel.

Det finns fria och oberoende medier i Ryssland, absolut, men de har inte fått det lättare de senaste åren. Några har fått se sina chefredaktörer bytas ut, andra har drabbats ekonomiskt och tvingats dra ner på sin utgivning.

Granskande och regimkritiska journalister och redaktörer har hotats och misshandlats. Med mera.

Värst är det förstås för nationellt spridda riksmedier, sådana som mer direkt bevakar Putins politik. Uppe i Murmansk och på Kolahalvön har nog de lokala medierna det lite lättare och också där finns faktiskt oberoende, riktigt bra nyhetsmedier.

Men de är oftast små och väldigt begränsat spridda. Av liten betydelse i det stora hela, så att säga.

Nej, pressfriheten är inte Rysslands bästa gren.

För Svetlana, Vlatislav och Dasja i Murmansk märks den här propagandiseringen av medierna tydligt. ”Vi går på slak lina varje dag”, som Svetlana säger.

Och skrattar.

Just det. Hon skrattar, inte nervöst, inte ilsket. Mer uppgivet.

För Svetlana är en garvad journalist. Hon var med redan på Sovjettiden och vet vad som gällde då. Hon var med åren efter glasnost när oligarkerna köpte upp mediehusen och drev sina egna privata propagandakanaler.

Och hon är med nu när Putin än en gång stryper pressfriheten för att han tror det är bästa sättet att hålla ihop land och folk.

Det är dit jag vill komma. Det ryska folket har – till skillnad från oss svenskar – aldrig fått uppleva riktig demokrati. För Svetlana, Vlatislav och Dasja är dagens medieverklighet inte kul, men inte heller något överraskande eller ovanligt.

Det är så det är, liksom.

Och propaganda, det har ni ju också i väst, säger de lite karskt.

Kanske det, tänker jag. Eller säkert.

Men vi har ju något mer. Vi har vår grundlagsfästa yttrandefrihet, vi har våra fria medier och politiker som inte skulle våga sig på att inskränka.

Vi har det från födseln, via modersmjölken, skolan och arbetslivet.

Det ger ju oss svenska journalister ett självförtroende som vi behöver dela med oss av. Svetlana, Vlatislav och Dasja behöver oss för sin kamp på Kola och i Ryssland. Och vi behöver lära känna deras verklighet och villkor.

Barentssamarbetet är både deras och vår chans. Och möjlighet.

Kommentarer är inaktiverade