Nytt år och nya möjligheter – också för Umeå

Krönika i VK 28 december 2015

Jaha, så har ännu ett år gått. Fort dessutom. Och inte hann man med allt man tänkt sig. Så mycket annat kom emellan…

Känns det igen? Förmodligen.

Vi är många som ser ett årsskifte som ett avslut. Det gamla som kanske inte helt igenom blev så bra är nu historia och kan läggas till handlingarna.

Gott så. Men nyåret blir också ett avstamp med plats för nya drömmar och högre ambitioner. Den här gången ska allt bli bättre, eller hur? Man ska skärpa sig, ta större ansvar för både sig själv och andra. Man ska unna sig mer roliga saker och bry sig mer om sina nära.

Fint. Börja med dig själv och dem du älskar. Om alla gjorde mer gott i sin egen lilla värld, skulle mycket annat också bli bättre. Varje människa som hatar lite mindre sprider mer ljus omkring sig.

Men utmaningarna är förstås större än så. Världen står i brand. Just nu sprider terrorhot, flyktingkris och klimatförändringar oro bland oss alla. En oro som ofta förlamar och får oss att vända blicken inåt. Vi har väl nog med vårt.

Inte minst sker det här i Umeå.

Tiggarna, vad gör de här? Kan de inte åka hem igen? De skitar ner och stör vår trivsamma stad. Låt Rumänien ta hand om sina egna medborgare – det är väl inte vårt problem, eller?

Och flyktingarna; varför ska just vi här i Sverige och Umeå ta emot all världens flyktingar? Om inte resten av Europa gör det, ska inte heller vi göra det. Vi måste ju värna vårt eget först – allt som vi själva byggt upp och som nu kan hotas av andra.

Men klimatet då? Ja, det är ju hemskt det som sker, men vad spelar det för roll vad lilla jag gör? Eller ens vad vi 120 000 Umeåbor gör? Om inte amerikanarna, indierna och kineserna ställer om har det väl ingen betydelse vad vi gör.

Så kan man fortsätta raljera. Varför ska vi om inte…?

Men det håller inte. Förändring börjar alltid här. Och varför inte nu, när ett nytt oskrivet år ändå står för dörren?

Umeå är en bra plats att leva på. Öppen och vänlig. Men 2015 hände något som grumlade bilden. Klyftan mellan stadens styrande och de engagerade gräsrötterna tycks ha ökat. Maktspråk har ställts mot idealism. Mångas tro på Umeå som en öppen och vänlig stad har fått sig en törn, besvikelserna har radat upp sig. En del av detta kan du läsa in i ovanstående rader.

Nyårslöften är bra. Vi borde lova bättring oftare. Helst varje dag. Påminna oss om att livet inte är för evigt och ska saker och ting förändras är det lika bra att börja nu.

Det gäller också människor med makt. Framför allt människor med makt.

Så, Umeåpolitiker, låt detta skifte mellan det gamla och det nya bli en möjlighet att också göra skillnad.

Låt 2016 bli året då vi öppnar famnen för EU-migranterna, då tiggarbarnen får gå i skola och deras föräldrar erbjuds meningsfulla sysslor.

Låt 2016 bli året då vi säger JA till de flyende barnen. Då vi bjuder in i stället för att stänga ute.

Låt 2016 bli året då vi bygger nya cykelleder och annat för att minska utsläpp och bromsa den globala uppvärmningen.

Låt 2016 bli året då unga kulturskapare åter kan se att ord och handling hör samman.
Låt 2016 bli ett mycket Gott Nytt År!

 

Bygg bort klimatångesten

Krönika i VK 30 november 2015

Det är lätt att få ångest i dessa tider. Flyktingkris och terrorhot förmörkar den redan kolsvarta novembermånaden. För mig räcker det gott med den depression som de milda och blöta senhöstarna skapar. Brist på snö och kyla gör mig tungsint och trött.

Det värsta är att det väl är så här det kommer att vara. Fast värre.

Klimatförändringarna är svårstoppade och den globala uppvärmningen kommer att påverka oss under generationer framåt.

Tvågradersmålet verkar redan skrotat. Nu siktar man i stället på att stoppa temperaturökningen vid 2,7 grader år 2100.

Som sagt, det är lätt att få ångest i dessa tider.

Men det är inte hopplöst. Kanske blir klimattoppmötet som inleds i Paris i dag, starten på vår resa mot en fossilfri tillvaro?

Förutsättningarna finns:

Mer än 150 länder har i förväg lämnat in sina klimatplaner. Engagemanget på toppnivå har aldrig varit större. Så gott som alla nationers ledare har fattat behovet av brådskande, globala åtgärder.

USA och Kina, världens två största utsläppsnationer, har de senaste åren tagit flera gemensamma initiativ på klimatområdet.

Näringslivet har vaknat. I dag har de flesta företag miljö- och hållbarhetsmål. Fler inser att klimatsmarta innovationer och hållbar produktion är framgångsfaktorer också för affärerna.

Medvetenheten överlag är etablerad. När vi kunder ställer krav tvingas producenterna att anpassa sig. Ju fler av oss som handlar fossilfritt och klimatsmart, desto snabbare sker omställningen.

Den miljövänliga tekniken finns. Det gäller bara att utnyttja den.

Här i Umeå finns ett intressant exempel. I projektet Hållbara Ålidhem rustades delar av miljonprogramsområdet upp för att minska energiförbrukningen, utan att hyrorna sköt i höjden.

Sammanlagt renoverades över 400 lägenheter från början av 1970-talet. Dessutom byggdes 137 nya lägenheter upp i det nedbrunna kvarteret på Geografigränd. Allt med målet att bygga klimatsmart.

Tak tätades, fönster och dörrar byttes ut, ventilationen energieffektiviserades och en gigantisk solcellsanläggning sattes upp. Med mera.

Resultatet: Energiförbrukningen sjönk dramatiskt liksom avfallsmängden.

Projektet Hållbara Ålidhem visar att det redan i dag går att göra mycket för att minska belastningen på vårt gemensamma klot.

Klimatgurun Johan Rockström tycker att Sverige borde kliva fram och sikta på att bli världens första fossilfria nation.

Gärna för mig, men då måste politiken ta ett fastare grepp om styret. Här kommer några konkreta förslag på beslut i klimatsmart riktning:

Koppla ROT-avdraget till energieffektivitet. Inga skatteavdrag till lyxrenoverade kök och badrum. Ska ROT-avdraget gillas måste bygget eller renoveringen vara klimatsmart och resurshushållande, annars inte.

Och låt för fasen ROT också gälla hyresrätter, där finns enorma energivinster att göra!

Bygg i trä. Låt det förnybara, lokala virket ersätta den koldioxidtunga betongen.

Bygg ut tankstationsnätet för biogas och elbilar. Ska vi nå en fossilfri fordonsflotta inom några årtionden vill det till att samhället också planerar för alternativen.

Bygg Norrbotniabanan. Tunga transporter måste bort från vägarna av både miljö- och säkerhetsskäl.

Utan politisk handlingskraft når vi inga klimatmål.

Kampen börjar här och nu.

Barentssamarbetet behövs mer än någonsin  

Krönika på Barentsträff i Väven 12 november 2015

Svetlana, Vlatislav och Dasja är journalistkollegor till mig, hundra mil norrut. Jag träffade dem i Murmansk första gången nu i somras. Det var ett öppenhjärtligt och trivsamt möte. Vi delade sorger och glädjeämnen – kanske mest sorger – om utvecklingen i vår gemensamma bransch.

Men mötet fick mig också att tänka på en hel del annat. Till exempel hur extremt olika världar vi verkar leva i – trots att Sverige och Ryssland är grannar.

Jag ska återkomma till detta.

Men mycket är också likt.

Svetlana, Vlatislav och Dasjas dag i Murmansk liknar din och min här i Umeå. De kliver motvilligt upp när väckarn ringer, de äter sin gröt och dricker sitt te och vaknar kanske först när de kommer till jobbet.

Deras utmaningar för dagen kanske skiljer sig från dina och mina – men det är inte säkert.

För också Svetlana, Vlatislav och Dasja slits mellan arbetslivets allt tuffare krav, sina egna drömmar och familjen. De älskar också sina barn, sina makar och sina nära. De månar om varandra och vill gärna att livet ska vara gott. Precis som vi tycker de illa om dem som kliver på andra, som tränger sig fram och trycker ner.

Vi ogillar alla lika otroligt mycket krig.

Så långt är vi lika – mina ryska journalistvänner och jag.

Men ungefär där går gränsen.

För när det gäller våra arbetsvillkor som journalister verkar skillnaderna enorma. Och orsaken heter inte bara Putin.

Sverige har en lång, lång tradition av demokrati. Den svenska yttrande- och tryckfriheten blev lag redan för snart 250 år sedan. Den är grundlagsfäst och har, kan man säga, 100-procentigt stöd i svensk riksdag.

Vi har också fria val sedan mer än 100 år och har med modersmjölken fått en självklar rätt att säga vad vi tycker – om i princip vem som helst. Inte minst om våra valda politiker, kungahuset eller andra med makt.

Fuck you! Utan att något händer…

Få av oss i Sverige ifrågasätter den här ordningen. Och även om vi journalister ganska ofta får skäll, kallas PK och numera också drabbas av diverse obehagliga hatmejl, finns vi för att stanna.

Pressfriheten betraktas av de flesta här i Sverige som självklar och en viktig del av demokratin. Jag skulle säga att det är en verklig grundpelare i ett demokratiskt samhälle.

Det är här min journalisttillvaro skiljer sig så från den mina kollegor i Murmansk – Svetlana, Vlatislav och Dasja – lever med. Inte minst i dag, efter Krimkrisen och omvärldens stenhårda kritik mot Putins Ukrainaspektakel.

Det finns fria och oberoende medier i Ryssland, absolut, men de har inte fått det lättare de senaste åren. Några har fått se sina chefredaktörer bytas ut, andra har drabbats ekonomiskt och tvingats dra ner på sin utgivning.

Granskande och regimkritiska journalister och redaktörer har hotats och misshandlats. Med mera.

Värst är det förstås för nationellt spridda riksmedier, sådana som mer direkt bevakar Putins politik. Uppe i Murmansk och på Kolahalvön har nog de lokala medierna det lite lättare och också där finns faktiskt oberoende, riktigt bra nyhetsmedier.

Men de är oftast små och väldigt begränsat spridda. Av liten betydelse i det stora hela, så att säga.

Nej, pressfriheten är inte Rysslands bästa gren.

För Svetlana, Vlatislav och Dasja i Murmansk märks den här propagandiseringen av medierna tydligt. ”Vi går på slak lina varje dag”, som Svetlana säger.

Och skrattar.

Just det. Hon skrattar, inte nervöst, inte ilsket. Mer uppgivet.

För Svetlana är en garvad journalist. Hon var med redan på Sovjettiden och vet vad som gällde då. Hon var med åren efter glasnost när oligarkerna köpte upp mediehusen och drev sina egna privata propagandakanaler.

Och hon är med nu när Putin än en gång stryper pressfriheten för att han tror det är bästa sättet att hålla ihop land och folk.

Det är dit jag vill komma. Det ryska folket har – till skillnad från oss svenskar – aldrig fått uppleva riktig demokrati. För Svetlana, Vlatislav och Dasja är dagens medieverklighet inte kul, men inte heller något överraskande eller ovanligt.

Det är så det är, liksom.

Och propaganda, det har ni ju också i väst, säger de lite karskt.

Kanske det, tänker jag. Eller säkert.

Men vi har ju något mer. Vi har vår grundlagsfästa yttrandefrihet, vi har våra fria medier och politiker som inte skulle våga sig på att inskränka.

Vi har det från födseln, via modersmjölken, skolan och arbetslivet.

Det ger ju oss svenska journalister ett självförtroende som vi behöver dela med oss av. Svetlana, Vlatislav och Dasja behöver oss för sin kamp på Kola och i Ryssland. Och vi behöver lära känna deras verklighet och villkor.

Barentssamarbetet är både deras och vår chans. Och möjlighet.

Skärp politiken kring gruvetableringar

Krönika i VK 2 november 2015

I vinter ska regeringen fatta beslut i flera olika fall där gruvnäringen står mot andra tunga intressen.

Stekenjokk i sydligaste Lappland är ett av dessa projekt där en återupptagen gruvbrytning hotar den urgamla rennäringen i området. Ett annat är det uppmärksammade Kallak utanför Jokkmokk, där det krävdes polisinsatser för att få bort protesterande demonstranter.

Även där är det framför allt riksintresset rennäring som ställs mot riksintresset mineralutvinning. Men det skulle lika gärna kunna vara naturvärden eller miljön. Få verksamheter är lika störande som just gruvor.

Det är bra att regeringen och politiken nu tar sitt ansvar för avvägningen mellan en så miljöpåverkande verksamhet som gruvbrytning och andra intressen. Men det krävs mer.

För även om den uppblåsta gruvboomen pyst ihop i takt med att metallpriserna rasat, har också gruvbolagens bristande ansvar blivit allt mer uppenbart. Men också politikernas flathet.

Ta Northland Resources som exempel. Järnmalmsgruvan i Pajala blev snabbt en symbol för den framgångsrika, svenska gruvnäringen. En efter en reste svenska toppolitiker till Kaunisvaara för att visa sitt stöd för och tro på detta projekt, och många småsparare förleddes att lägga sina sparpengar i bolaget.

Efter konkursen, kanske den största i svensk industrihistoria, har dessa människor lämnats därhän. Många har blivit av med alla sina sparpengar, medan politikerna lyst med sin frånvaro.

Hur kan det komma sig? Varför blev inte Northlands konkurs startskottet för en rejäl diskussion om Sveriges misslyckade mineralstrategi, om de alltför lama kraven på gruvbolagen och deras ansvar för att städa upp efter sig?

För även om det i tillståndet krävs att gruvbolagen lägger undan pengar för efterbehandling, är verkligheten en annan. I Pajala finns exempelvis bara runt 28 miljoner kronor till saneringen, medan företagets egna beräkningar visar att kostnaden troligtvis landar på minst det fyrdubbla.

Här i Västerbotten har vi Blaikengruvan och Lappland Goldminers. Bolaget hade bara hunnit avsätta tre ynka miljoner innan det konkursade, och nu får samhället, alltså vi skattebetalare, stå för giftsaneringen på minst 200 miljoner kronor.

Detta ansvar för miljön kring nedlagda gruvor är dessutom extremt långvarigt. Urlakning av tungmetaller sker under årtionden eller mer, dammar eroderar och försvagas och måste bevakas och förstärkas i generationer framåt.

Det är kostnader som rimligen borde läggas på den som tjänat pengar på gruvan och inte som nu, på medborgarna som offrat sin egen miljö för några års jobb.

Men även om gruvbolagen har ett stort ansvar, ska de i första hand tjäna pengar åt sina aktieägare. Därför är det politiken som måste skärpas. Vi bör utnyttja det läge som nu uppstått – med låga malmpriser och få nya gruvetableringar i sikte de närmaste åren – till att forma en ny, tuffare mineralstrategi.

En politik där miljön, naturvärden och mer långsiktiga näringar får ett tyngre värde, och där ansvaret för efterbehandling helt och hållet läggs på gruvbolaget.

Till sist: När det gäller Stekenjokk kan nog renägare och miljövänner vara lugna. Här har till och med den annars så gruvvänliga tillståndsmyndigheten Bergsstaten sagt nej.

Livet är större än dig och mig

Krönika i VK 5 oktober 2015

Jag fascineras ofta över egoisternas framfart. Över hur man funkar om man alltid sätter sig själv framför andra.

Du ser typen i alla tänkbara situationer. Ta gamla E4:an genom centrala Umeå till exempel. Tänk dig rusningstid och södergående trafik. Du ligger själv i mittfilen, den enda som leder dig över till andra sidan älven. Kön är lång och seg, men du måste över så det är bara att stå ut. Tänker du.

Men så susar den ena bilen efter den andra förbi till vänster om dig, i filen som utan undantag leder in till centrum. Bara för att längre fram försöka kila sig in i din egen tröga mittfåra. Som förstås blir ännu segare.

Eller på restaurangen, där egoistens lunchbricka blir kvar på bordet, trots vänliga uppmaningar om att ställa den i brickvagnen.

Just dessa situationer är verkligen ingen stor sak. Man överlever, livet går vidare, irritationen lägger sig.

Men jag undrar ändå över hur den tänker som alltid sätter sig själv framför andra. Som tycks mena att just han eller hon är mer värdefull än oss andra. Att hens tid är viktigare och att hen just därför kan tränga sig eller låta andra göra jobbet.

Hur tänker man då?

I den lilla världen står man oftast ut. Man kanske svär och blänger åt egoisterna, men man står ut.

Men i den stora världen blir det mer problematiskt. Inte minst med de gigantiska utmaningar vi alla nu står inför; flyktingarna och klimatet.

Flyktingarna först. Norra Afrika, Mellanöstern och delar av Asien brinner. Miljontals människor flyr för sina liv. Och inte bara det – de riskerar också sina liv i bräckliga farkoster till sjöss och på land.

Då vill egoisterna stänga gränserna. Annars hotas den egna tryggheten, materiella standarden och det egna lättsamma livet.

Och visst – det kostar på att hjälpa andra. Kanske innebär det att vi måste avstå en del av det överflöd vi har, kanske också en del av vår egen trygghet.

Men att blunda för världens största flyktingkatastrof och det enorma och akuta behov som finns, är inte värdigt oss människor.

Dessutom: Länder som stänger sina gränser, som sluter sig, stagnerar ofelbart. All utveckling kräver ett inflöde av något nytt. Så också i detta fall.

Klimatet. Förmodligen den allra största utmaning mänskligheten någonsin stått inför. Och märkligt nog fortfarande tvekar att anta.

Då menar jag inte bara politikerna, som hittills tyvärr ofta värderat sin egen popularitet (läs: nästa valresultat) högre än de nödvändiga och smärtsamma besluten. Men som nu inför klimattoppmötet i Paris helt enkelt måste upp till bevis.

Jag menar också många av oss andra, som inte vill avstå det resurskrävande sätt att leva som vi vant oss vid. Som sätter den egna standarden, det egna intresset, främst. Som vill fortsätta att överkonsumera, förbruka i stället för att återbruka.

Ni vet redan att det inte håller. Att vi alla förr eller senare kommer att tvingas tänka mer på det gemensamma än på oss själva. Helt enkelt bli lite mindre egoistiska.

Det är lika bra att börja tänka “vi” i stället för “jag” redan nu. För livet är större än både dig och mig.

Varför applåderar vi lagbrott?

Krönika i VK 7 september 2015

Hagamannen misshandlas grovt. Och många applåderar. Tiggarnas trakasseras och deras läger bränns ner. Om många applåderar vet jag inte, men vi är alldeles för få som tydligt säger ifrån.

Det är dags att ändra på detta nu.

Jag har den senaste tiden mer och mer förfärats över tecknen på ökad intolerans i det Sverige jag hela mitt liv känt en sådan stolthet över.

Stolthet över att vi i detta land länge och enat kämpat för alla människors lika värde, för jämlikhet, solidaritet och trygghet för alla.

Vi har bråkat, men på ett civiliserat sätt – med ord. Vi har tyckt, men på ett demokratiskt sätt – accepterat majoritetens beslut.

Hittills i alla fall.

De senaste årens allt mer aggressiva och hotfulla ton, och inte minst handgripliga sätt att protestera mot demokratiskt fattade beslut och regeltillämpningar, är inget mindre än ett hot mot hela samhällsbygget.

Som det här med Hagamannen som ju för några veckor sedan misshandlades svårt på ett elevhem i Övertorneå.

Inte nog med att några personer ansåg sig ha rätten att ta lagen i egna händer och med grovt våld angripa en person de inte gillade. En viss Marcus startade dessutom snart en insamling för att belöna de ”hjältar” som stod för misshandeln.

På Facebook hyllar han dessa gärningsmän och uppmanar likasinnade att lägga pengar för att ”den eller de av dom som förtjänar det ska belönas för deras civilkurage och heder.”

Själv har Marcus sagt sig lägga en tusenlapp i prispotten.

I torsdags hade han fått in runt 20 000 kronor.

Även om jag egentligen inte tycker att det ska behövas, måste jag här förstås markera att jag givetvis tycker att Hagamannens brott är vedervärdiga. Våldtäkter är och förblir fruktansvärda övergrepp som aldrig kan försvaras.

Den inställningen finns också bland andra kriminella. Just våldtäktsmän och pedofiler drabbas inte sällan av trakasserier och också ren misshandel på anstalterna. Att ge sig på kvinnor och barn betraktas som den lägsta sortens brottslighet, också av dem som själva är kriminella.

Men utanför fängelserna måste andra regler gälla. Den som avtjänat sitt straff – med eller utan den ”rabatt” på en tredjedel av strafftiden som skötsamma intagna alltid får – har sonat sitt brott och måste betraktas som sådan. Oavsett om kriminalvården bedömer att det finns en återfallsrisk (vilket det tyvärr ofta gör).

Att som gärningsmännen i Övertorneå anse sig ha rätt att fortsätta bestraffningen på egen hand, är både obehagligt och olagligt.

Att som FB-profilen Marcus, hylla misshandeln för att offret själv är dömd för brott och dessutom starta en insamling till ”hjältarna”, är kanske inte olagligt. Men definitivt osmakligt.

Trenden att allt fler vill ta lagen i egna händer går inte att försvara. Om de demokratiskt stiftade lagarna inte ska följas, vilka ska då bestämma vem som ska straffas och på vilket sätt?

En sådan uppluckring av samhällskontraktet är ett större hot mot vår trygghet, än fattiga rumäner nyttjar EU:s fria rörlighet och sätter sig på våra gator. Det är också ett större hot än att Hagamannen nu sonat sitt straff och ges en andra chans.

Som DN:s Erik Helmerson skriver: ”Ett fungerande rättssamhälle är det bästa skyddet mot brottslingar som Hagamannen. Men de måste också omfattas av det när de själva blir brottsoffer. Allt annat är barbari.”

 

Är du lönsam, lille vän?

Krönika i VK 10 augusti 2015

Botniabanan fortsätter att reta sörlänningarna. Nu senast drog kritiken i gång igen efter ett stort och ifrågasättande reportage i huvudstadstidningen Dagens Nyheter.

I DN presenteras det kustnära snabbspåret upp till Umeå så här: ”För långa restider, för få resenärer och bara en bråkdel av det antal godståg man hade kalkylerat med.”

Att Botniabanan fem år efter invigningen, helt riktigt, inte nått de högt uppsatta målen, tas som intäkt för att hela satsningen var fel. Visserligen nämns att huvudorsaken till att de flesta godståg fortfarande tar den backiga och krokiga stambanan, eller snarare E4, är ett modernt och sofistikerat signalsystem som andra större järnvägar i Sverige ännu inte installerat. Men huvudintrycket i DN:s reportage blir att större infrastruktursatsningar i Norrland inte är samhällsekonomiskt lönsamma.

Som ett brev på posten följs publiceringen upp av ett antal inlägg på olika – inte minst stockholmsbaserade – ledarsidor där förlängningen norrut, Norrbotniabanan, förstås kraftigt ifrågasätts.

”Nya spår i glesbygd var fel projekt redan när beslutet om Botniabanan fattades 1997. Att infrastrukturminister Anna Johansson (S) nu utlovar en fortsättning norrut 2018 är inget mindre än ett svek mot hennes uppdrag”, skriver Johannes Åman i DN.

Och det kan man självklart tycka. Pengarna räcker inte till allt och beslutsfattarna måste hela tiden väga nyttan mot kostnaden. Åman och andra storstadsbor tycker att flaskhalsar och andra infrastrukturproblem där först ska lösas, medan flera ledarskribenter på norrländska tidningar kritiserar reportagets slutsats, och försvarar miljardsatsningarna i norr.

Själv irriterar jag mig mer på begreppen samhällsekonomiskt lönsam och samhällsnytta. Vad avgör egentligen om något är lönsamt eller nyttigt på samhällsnivå? Och framför allt – vem avgör detta?

Finns det någon gyllene formel för hur man räknar ut detta?

Och i så fall – hur viktigt är antalet direkt berörda i uträkningen? Eller om man överför begreppen på andra områden – antal elever, patienter eller tjuvar? Hur beräknas den samhällsekonomiska lönsamheten inom dessa områden – skolan, sjuk- och kriminalvården?

För mig är det mer rimligt att resonera så här:
Vill vi att Sverige fortfarande ska vara ett sammanhållet land, där alla – från norr till söder – har ungefär samma service och möjligheter?

Om svaret är JA, måste politikerna i sina beslut se till att samhällsbygget också utgår från denna hållning. Det vill säga att investeringarna i såväl infrastruktur, skolor, bostäder och annat ”samhällsnyttigt” fördelas så att alla får rimlig del av dem.

Om hela Sverige ska brukas, ska också hela Sverige få utvecklas.

Att vårt land överhuvudtaget är en rik nation – med en välfärd som ännu står sig väl globalt sett – har vi hundraåriga beslut att tacka för. Utan gigantiska investeringar före och efter förra sekelskiftet, i exempelvis järnvägar, vägar och hamnar, hade vi inte kunnat exploatera, exportera och tjäna pengar på de stora naturrikedomarna norrut.

Att ifrågasätta samhällsnyttan med nya, snabba och effektiva järnvägsspår längs Norrlandskusten säger mer om den närsynthet som präglar dem som tror att endast storstädernas banker, butiker och business bygger Sverige.

Spelar det någon roll var journalisterna bor?

Krönika i VK 13 juli 2015

När kommunpolitikerna i Umeå samlas till fullmäktige, dyker också många av de lokala medierna upp för att bevaka vad som sägs och beslutas. När samma sak händer i Storuman eller Sorsele är sällan någon reporter på plats.

”Vi har vant oss men tycker det är dåligt”, säger kommunalråd Tomas Mörtsell om den journalistiska frånvaron.

Illa nog. Men situationen i Storuman och Sorsele är bara tecken på något värre: medieskuggan, som breder ut sig över stora delar av Västerbotten. Och Sverige.

Var tredje svensk journalist bor i Stockholms kommun. Inte oväntat är Södermalm det murveltätaste området i hela Sverige. Där är var 100:e invånare aktiv journalist!

I Sorsele skulle motsvarande täthet innebära 25 reportrar på plats. Förmodligen skulle mediebevakningen då se helt annorlunda ut.

Det är Institutet för mediestudier som granskat var Sveriges journalister bor. Inte oväntat återfinns mina kollegor i större städer, förmodligen helt enkelt för att det är där jobben finns.

I exempelvis Umeå bor 251 av länets totalt 351 aktiva journalister, alltså fler än sju av tio. Räknar man in Skellefteå blir snedfördelningen än mer tydlig: nio av tio västerbottensjournalister bor i någon av de två största kommunerna. I övriga 13 finns nästan inga bofasta reportrar alls.

Okej, boendeorten betyder absolut inte allt. En professionell och skicklig journalist ska självklart också kunna sätta sig in i och på ett korrekt sätt berätta om livet på andra håll.

Det görs också hela tiden.

Men tittar man närmare på granskningen, presenterad i institutets bok Där bor journalisterna, rymmer den fler dimensioner som i min mening är allvarligare.

Segregationen är nämligen total. Medieeliten bor där det är tryggt och ordnat. Sett till landet bor nästan alla journalister i vita medelklassområden där partier som M, FP och MP är starka.

Däremot är områden där många röstar på SD och S, alltså traditionella industriorter och storstädernas förorter, oftast väldigt tomma på journalister.

Till dessa områden kan man alltså också lägga våra allra minsta och glesast befolkade kommuner.

I Umeå bor de flesta journalisterna centralt: Öst och Väst på stan, Sandbacka, Haga och Grubbe, medan nästan ingen bor på invandrartäta Ersboda.

Jag tycker självklart att alla, även journalister, ska få bo precis var de vill – jag bor exempelvis själv i idylliska och medelklassiga Strömbäck. Lika självklart ska man få rösta fritt.

Men vi måste också inse att vårt eget sätt att leva, vårt umgänge och våra grannar, lätt blir det normala. Att de frågor vi själva brottas med också blir de frågor som synliggörs i medierna.

Medan ”det andra” blir onormalt, otryggt och kanske farligt. Och beskrivs som så; glesbygden som ett tragiskt bakland utan framtid, eller Ersboda som ett laglöst fäste för kriminella.

Om alla journalister är vita medelklassmedborgare, med liknande värderingar och samma blinda fläckar, ökar risken för att fördomar och rena felaktigheter sprids.

Då blir medieskuggan också en klassklyfta.

I Storuman och Sorsele funderar kommunalråden på att själva börja informera medborgarna. Bättre än ingenting. Men inte ersätter det oberoende journalister.

För att inte tala om den granskning som uteblir.

Låt robotarna ta över – så får vi tid att leva

Krönika i VK 15 juni 2015

Sommarlovet är här och för oss vuxna snart semestern, den skönt arbetsbefriade månad många av oss verkligen längtar efter. En tid när vi får chans att utveckla andra intressen, umgås och bara njuta. Helt enkelt leva.

 

Frågan är varför vi inte gör det mer, och oftare?

 

Jag är faktiskt seriös. Lönearbete är och har länge nog varit normen i vårt samhälle. Det som skapar värde – inte bara i form av BNP och välfärd utan också det som ger oss värde som samhällsmedborgare.

Den som har ett jobb att gå till värderas definitivt högre än den som inte har det, oavsett orsak. Arbetslös är värdelös, helt enkelt.

 

Men när maskiner fixar produktionen borde vi människor kunna ägna oss åt annat skapande. Det är precis det som händer nu.

Flera forskningsrapporter pekar mot att hälften av alla jobb, inte minst inom tjänstesektorn, redan om 20 år troligen tagits över av robotar. Ditt och mitt arbete kommer att skötas av maskiner som varken blir trötta, sjuka, strejkar eller måste sova om nätterna.

 

Allt tyder dessutom på att denna teknikrevolution kommer att gå snabbt. Allt tyder också på att de globala IT-baserade företag som uppstår i vår nya digitala tid inte alls kommer att sysselsätta på långa vägar lika många som blir överflödiga när robotarna tar över.

Allt tyder alltså på att arbetslösheten kommer att raka i höjden. Vi människor behövs inte längre som lönearbetare.

 

Det betyder att fler riskerar att hamna i utanförskapets helvete. Just därför att lönearbetet i vårt samhälle ses som det enda som ger värde.

 

När robotarna tar över, när allt färre av oss behövs för produktionen, då måste vi också våga ifrågasätta normen. Författaren och professorn Bodil Jönsson gör i DN en försiktig trevare åt detta håll, väl medveten om att arbetslinjen ännu är den förhärskande ideologin i samhällstoppen.

Hon menar att det är dags att skrota 40-timmarsveckan, nu när vi inte längre behöver jobba så mycket. Vi behöver luckra upp synen på vad som är ”arbete” och inte, t ex när ”arbetslösa” unga lägger massor av tid på musik, ”ska kanske det de uträttar faktiskt ses som ’arbete’”, föreslår hon.

 

Journalisten och författaren Richard Swartz går i samma tidning steget längre och skriver att det i framtiden bara kommer att finnas jobb ”enbart för en mycket liten kvalificerad elit av specialister”.

Och att vi nu äntligen bör kunna ta tillbaka den arbetsfrihet som förlorades när Adam och Eva bet i den förbjudna frukten: ”Vi människor har aldrig riktigt upphört att sakna Paradiset trots alla inpiskare som i årtusenden sjungit arbetets lov. Försedda med medborgarlön kommer vår längtan efter paradisiska förhållanden att snart växa sig starka igen.”

Jag vet att många, särskilt de med höga löner, makt och inflytande, genast avfärdar detta som flum. Men det handlar nog mer om att deras egen position i samhällshierarkin skulle hotas.

 

Själv tillåter jag mig att tänka nytt.

 

Eller nytt och nytt, den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss sa redan på 1930-talet: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Orkar vi bry oss – eller ska vi bara titta på?

Krönika i VK 18 maj 2015

Förmodligen har jag vaknat på fel sida – inte bara den här dagen utan varje morgon den senaste tiden – men jag undrar ofta över varför vi bara låter saker vi inte gillar ske?

Varför låter vi flyktingarna från Libyenhelvetet drunkna i Medelhavet? Varför accepterar vi ökade klyftor och motsättningar härhemma? Varför tillåter vi att våra gemensamma tillgångar bara berikar vissa, på andras bekostnad?

Varför får inte hela Sverige leva?

Urbaniseringen här lär gå snabbare än i de flesta andra västländer. Så har det varit länge. Hälften av landets kommuner har krympt befolkningsmässigt de senaste 30 åren, många med flera tusen invånare.

Mönstret är detsamma: de unga flyttar till universitetsorterna där de oftast blir kvar. De skaffar partner, får barn och jobb. Tillväxtorter som Umeå får fler som betalar skatt och mer pengar att investera i stadsbyggnad, kultur och idrott – sådant som gör en stad attraktiv för inflyttare.

Vilket gör att fler vill flytta dit.

Inget konstigt i det. Och visst – folk ska självklart få bo där de själva önskar.

Men priset är högt. I småkommunerna finns snart bara de gamla kvar. Där sinar skattepengarna och politikerna får slita hårt med att krympa så smärtfritt som möjligt. Det går inte så bra, förskolor och skolor läggs ner liksom butiker och samhällsservice som polis, försäkringskassa och arbetsförmedling.

Allt förfaller och det blir mindre och mindre lockande att bosätta sig där – eller ens bo kvar. Och när de unga flyttat finns snart inga som kan ta hand om det som ändå måste göras, till exempel vården och omsorgen om de gamla.

Det gör mig frustrerad.

Inte minst eftersom det är just dessa delar av Sverige som byggt välståndet i vårt land. Vattenkraften, malmen, skogen och på senare år också vindkraften – allt detta har den så kallade glesbygden bjudit på genom åren. Man har offrat sin miljö och skönhet utan att egentligen få något tillbaka.

Varför höjs så få röster mot denna koloniala politik? Varför gör vi inte som Norge och Kanada, där regioner med exploaterade naturrikedomar själva får behålla en del av de värden som skapas i området?

Ett exempel: Nordnorska Hammerfest är befolkningsmässigt en kommun av ungefär Lyckseles storlek. I kommunen finns Snövitsfältet, Statoils processanläggning för gasutvinning.

Helt enligt norsk lag får Hammerfest beskatta Statoil upp till 7 promille av anläggningens värde. Det ger kommunen en årlig inkomst på 150 miljoner norska kronor!

För dessa pengar har man byggt ett nytt kulturhus och nya förskolor. Man har renoverat skolor och rådhus och sett nya hotell och bostadsområden växa fram.

Hammerfest har därmed, trots sitt från Oslos horisont ”perifera” läge, kunnat skapa en attraktiv miljö för unga människor. Med ökad befolkning som följd.

Så skulle det också kunna vara i Sverige, Västerbotten och Lycksele, om våra riksdagspolitiker verkligen ville att hela Sverige skulle leva. I dag är det såvitt jag vet bara ett parti, Centern, som mer konkret intresserat sig för den norska modellen.

Varför låter vi andra partier komma undan? Är det inte också vårt ansvar att agera?

Vad tycker du?