Reklam ska inte se ut som journalistik

Krönika i VK 20 april 2015

Jag tog min journalistexamen 1982. Jag älskar fortfarande mitt yrkesval, trots att det hunnit gå ett tredjedels sekel. Det är omväxlande, lärorikt, utvecklande. Och mycket viktigt.

Journalistens uppdrag som sanningssägare och granskare av makten är en omistlig del av demokratin. Samhällen utan fria och oberoende medier blir snart korrumperade och obehagliga.

Det var mina ideal för 33 år sedan och är mina ideal nu.

Annars är inte mycket sig likt från mina första år i mediebranschen. Och det oroar mig.

Inte på alla plan – absolut inte. Internet är en fantastisk gåva, både för den som vill skaffa sig kunskap och för den som själv publicera sig för att berätta viktiga saker.

Men det ger också alla dem som inte vill ta del av nyheter en lika stor möjlighet att slippa undan. Eller att bara ta del av det som bekräftar ens egen världsbild.

Forskning visar att andelen nyhetsundvikare – personer som inte alls tar del av nyheter – växer. Samma forskning visar att dessa ofta unga medborgare blir mer enkelspåriga och mindre allmänbildade.

Om ens mediekonsumtion i huvudsak består av TV-såpor, roliga klipp på Youtube och bloggare som tycker som man själv gör, tappar man snart koll på det som styr ens liv.

Det leder dessutom till ett annat problem, som gör mig än mer orolig.

Den som inte intresserar sig för samhället eller det som händer utanför sin egen snäva värld, kommer inte heller att vara intresserad av att betala för den journalistik andra behöver.

Redan i dag är detta ett dramatiskt stort och snabbt växande problem för de etablerade och seriösa mediehusen. När publiken flyr och intäkterna rasar, famlar man efter nya idéer som kan ge nytt inflöde av kapital för fortsatt existens.

Då finns stor risk att man också säljer ut sitt oberoende. Och sin trovärdighet.

Som när etablerade tidningar som DN, SvD, Aftonbladet och Expressen nu börjat publicera reklam som liknar artiklar. Denna smygreklam kallas native advertising och är alltså en journalistiskt utformad marknadsföring som syftar till att stärka ett varumärke.

Att annonsköparna attraheras av detta är inte konstigt, journalistik har högre trovärdighet än reklam och det är denna trovärdighet man vill rida på. Men att tidningsledningarna och redaktörerna hakat på, är för mig en gåta.

Säker kan man inte vara, men Gud förbjude att våra lokaltidningar sneglar på detta. För reklam som ser ut som journalistik är lura läsarna. Native advertising riskerar det som länge varit mediernas viktiga roll och funktion i demokratin. Kan inte läsarna, lyssnarna, tittarna lita på att vi står fria från politiska eller kommersiella intressen, försvinner egentligen hela vårt existensberättigande.

Utan fria och oberoende medier kan informatörerna, kommunikatörerna och PR-byråerna lika väl sköta informationsflödet.

Men då väntar ett allt annat än öppet samhälle bakom hörnet. Då väntar korruption och maktspel bland dem som bestämmer eller betalar bäst.
Jag har full förståelse för att mediehusen måste tjäna pengar för att utvecklas och överleva. Men offrar man sitt förtroendekapital, den oberoende journalistiken på kuppen, är det inget värt.

Ditt bästa bidrag för ett fortsatt öppet samhälle kan alltså vara att betala för nyheterna. När journalisterna är borta är det för sent.

Vad får vi för allt som vi offrar?

Krönika i VK 23 mars 2015

Kanske inte alltid sol, men definitivt vind och vatten. Och mineraler i massor.

Västerbotten är ett rikt län. Rikt på naturresurser som ger förnybar energi och eftertraktade metaller.

Särskilt inlandet är rikt. Gruvplaner finns på flera håll, även om dagens metallpriser lagt dem i malpåse.

Ännu större är vindkraftsplanerna. Förra veckan kunde vi läsa i VK om ytterligare ett projekt med 24 vindsnurror i Bjurholm. Och även om låga elpriser just nu sänkt tempot, planeras ytterligare över 800 vindkraftverk till de drygt 200 som redan nu snurrar runt om i Västerbotten.

Investeringarna är gigantiska, runt 32 miljarder i Västerbotten och hela 270 miljarder i hela Norrland om alla planerade vindkraftsparker skulle byggas.

Inte undra på att läns- och kommunpolitiker gnuggar händerna. Stora investeringar brukar också innebära många jobb. Och många jobb brukar innebära befolkningsutveckling. Inflyttning ger skatteintäkter och pengar till samhällsbygget.

Tänker politikerna.

Men är det verkligen så?

Inte säkert, kanske inte ens troligt, menar SVT-journalisten Arne Müller som i veckan kommer ut med boken ”Norrlandsparadoxen” (Ord&Visor förlag). Boken, en uppföljning av succén ”Smutsiga miljarder” om gruvboomen, är en gedigen genomgång av de stora industriprojekten i norra Sverige – framför allt vindkraft och gruvor.

Müller frågar sig om branschens egna beräkningar är rimliga. Skapar en gruva eller stora vindkraftsparker verkligen så många jobb som kalkylerna visar? Är politikernas drömmar mer än bara drömmar?

Hans slutsats är brutal: Beräkningarna är kraftigt överdrivna. Bostadsbrist och pendlingsmöjligheter gör att få flyttar till en gruvort eller ett vindkraftsbygge. Och inte heller efter byggtiden ger gruvor eller vindkraftsparker särskilt många jobb.

I värsta fall kan kommunen i stället ha dragit på sig stora kostnader i form av upprustade skolor, vägar och nya bostadsområden. Kostnader som finns kvar långt efter att gruvan lagts ner eller vindkraften tjänat ut.

Kvar finns då bara låneskulden och besvikna invånare. Och inte minst djupa sår i naturen.

Så är Västerbotten så rikt egentligen? Får vi verkligen betalt för allt vi offrar av våra skogar, vatten och natur?

Inte enligt Arne Müller: ”Det finns en Norrlandsparadox. Investeringarna i främst gruv- och vindkraftsprojekt är enorma i norra Sverige. Men den utdelning som glesbygdsområdena får i form av jobb, inflyttning och en allmän samhällsutveckling, står inte i någon som helst proportion till investeringarnas storlek.”

Hade Sverige varit Norge, skulle läget ha varit annorlunda. I Norge kan kommuner med naturresurser som vattenkraft och mineraler ta rejält betalt av bolagen.

Pengar som kan användas för att rusta skolor, bygga idrottsanläggningar, bibliotek och annat som gör ett samhälle attraktivt. Hade Sverige varit Norge skulle en kommun som Storuman ha fått tillbaka över 80 miljoner kronor för sina kraftverk, Lycksele 54 miljoner och Umeå över 103 miljoner kronor. Per år!

Den norska modellen skulle ha gett Västerbottens län en årlig ”skatteåterbäring” på 475 miljoner kronor för våra exploaterade naturresurser.

I Sverige tar staten pengarna. Och inlandet fortsätter att blöda.

Varför vill vi ha det så?

Och är det värt det?

Olikhet är jobbigt men utvecklande

Krönika i VK 23 februari 2015

Vart är vi på väg i Sverige? Hur har vi kunnat låta det gå så långt? Snart vågar man sig väl inte ut längre.

Nej, nu är det dags att sätta ner foten. Fram för hårdare straff. Bygg ut fängelserna, lås in alla återfallsförbrytare och släng nyckeln. Varför ska vi låta buset göra livet otryggt och surt för oss hederliga medborgare?

Låt polisen få alla tillgängliga möjligheter att övervaka mer. Mobiltelefonerna, eposten och övervakningskameror på offentliga platser – allt som kan vara bra för att avslöja terrorister, tjuvar och andra skurkar.
Vi som har rent mjöl i påsen har ju inget att vara rädda över, eller hur. Go on, polisen!

Och gränserna. Varför ska vi i Sverige alltid ta emot all världens flyktingar? Det kostar en massa pengar och trasar sönder vår fina välfärd. För att inte tala om vad det gör med våra fina svenska traditioner.

Nej, stäng våra gränser så får vi fortsätta leva som vi alltid gjort. Dansa runt midsommarstången, fira skolavslutning i kyrkan, sjunga natioalsången. Heja Sverige!

Jag skojar förstås. Men är ändå helt seriös. För viss känner du igen mycket av ovanstående. Kanske lite mindre tillspetsat men ändå i samma riktning: hårdare tag, strängare straff, mer övervakning, färre invandrare och ut med alla som inte vill anpassa sig.
Att allt som ”stör ordningen” är av ondo och ska bekämpas. Att ”vår egen kultur” är bäst och att alla som inte vill leva så gott kan välja en annan plats.

Det skrämmer mig. Inte att det okända oroar, att vi blir försiktiga och lite otrygga när vi inte känner igen oss. Det är helt naturligt, liksom att många av oss väljer att undvika människor med jobbiga åsikter och andra levnadsval.

I dag kan vi lätt renodla vårt eget umgänge med ett knapptryck. På nätet hittar vi snabbt dem som tycker som jag, som bekräftar mina egna åsikter och min egen världsbild. Titta på hur ditt eget Facebookflöde ser ut – hur många vänner har du som inte är som du?

Jag har själv personer i mitt flöde som retar upp mig ordentligt med uppdateringar som jag aldrig skulle gilla. Ibland har det lockat att slänga ut dem, men hittills har jag låtit bli. Jag försöker att inte bli intolerant.

För olikhet är visserligen jobbigt, men utvecklande. Det kräver en del att inte välja de enkla lösningarna; att välja bort allt som känns konstigt och hotfullt.

Nog borde vi väl snarare försöka förstå, än medvetet missförstå, andras utgångspunkter. Hur kan vi se så olika på världens problem och lösningar?

Det utvecklar och leder framåt.

Det betyder inte att vi ska acceptera det vi tycker är fel. Tvärtom – kämpa för det goda, men sök dialog i stället för konfrontation. Öppnar dörrarna i stället för att stänga dem.

Förre statsministern Göran Persson som besökte Umeå förra veckan sa ungefär så här:
Vi behöver bli fler i Sverige. Många fler. Vi behöver föda fler barn men också låta fler komma hit. Slutar vi växa slutar vi också att utvecklas.

Och växer gör vi tillsammans med andra. Också dem som inte är som oss.

Vill du verkligen bo på en krutdurk?

Krönika i VK 26 januari 2015

Nästa år kommer den mest förmögna hundradelen av jordens befolkning att äga mer än alla andra människor tillsammans. En enda procent – rikare än övriga 99 procent!

När hjälporganisationen Oxfam förra veckan gick ut med de förskräckande siffrorna på hur världens rikedomar år efter år fortsätter att samlas hos en liten, liten klick extremt förmögna, blev jag först uppgiven. Sen förtvivlad. Sen förbannad.

Varför accepterar vi denna exceptionella orättvisa? Varför gör vi inget åt de snabbt växande klyftorna?

Redan för ett år sedan pekade den franske ekonomen Thomas Piketty på precis samma sak – de redan rika drar stadigt ifrån alla dem som aldrig lyckats spara, eller ärvt, en slant.

Piketty visade att den ekonomiska utjämning som var stark under mitten av 1900-talet – och som till stor del berodde på en slags Robin Hood-politik, alltså att resurserna fördelades från de rika till de fattiga – sedan flera årtionden ersatts av en låg beskattning av kapitalinkomster och förmögenheter.

Kort sagt: Har du kapital att placera är chansen betydligt större att du blir rikare, än om du måste jobba ihop dina pengar.

Piketty hävdar att vi nu är på god väg mot samma inkomst- och förmögen­hets­koncentration som för 100 år sedan – alltså innan det moderna välfärdssamhället började byggas upp.

Kan man ens kalla det utveckling?

Och nu kommer alltså nästa bekräftelse på att det verkligen håller på att ske. Enligt Oxfam har de 80 rikaste personerna i världen, nu en större samlad förmögenhet än hela den fattigare halvan av jordens befolkning. 80 personer – rikare än 3 500 000 000 människor, tillsammans!

Medan en hel miljard människor inte ens får ihop tio kronor om dagen. Att leva på.

Jag blir faktiskt gråtfärdig när jag ser siffrorna. Det är en sådan skam för mänskligheten att vi år 2015 inte nått längre i vår strävan efter en rättvisare värld.

Fast vi kanske inte strävar ditåt? Låt den som blivit rik bli ännu rikare, kanske du tycker? Och att jag bara är avundsjuk…

Tror inte det, men okej – man kan tycka olika om det rimliga i extrema klyftor. Men frågar du mig är det för djävligt. Vem kan med bibehållen värdighet försvara att 80 rika äger mer än 3,5 miljarder människor?

Dessutom är det en krutdurk.

Jag törs påstå att världens våldsamheter i betydligt större utsträckning än religion beror just på stora klyftor. För den som går hungrig och aldrig får något över är lyxbilar, mångmiljonlöner, aktieklipp och skatteparadis rena rama provokationen.

När orättvisan stirrar en i ögonen, dag efter dag, tappar man snart tron på det goda samhället.

Jag tror att en värld med växande klyftor är en mer otrygg plats att bo på. En segregerad värld, där de rika sluter sig samman och bygger murar mot alla dem som inte har. De beväpnar sig – och de fattiga beväpnar sig.

Vi får en värld där tillit ersatts av misstro och begrepp som empati och solidaritet suddas bort. Där våldets språk tar över.

Vill vi verkligen ha det så?

Efter köpfesten kommer baksmällan

Krönika i VK 29 december 2014

Att skriva den här krönikan i juletid och med färgglada annonser om MELLANDAGSREA, är nog varken populärt eller smart.

Men jag tar ändå risken.

Jag har inga definitiva siffror, men också detta år slår julhandeln rekord. Vi förväntas lägga 68 miljarder kronor på mat, dryck och klappar under december.

Tyskarna beräknas spendera 700 miljarder och i USA förväntas julhandeln landa på 4660 miljarder kronor.

Det är fem gånger så mycket som svenska statens samlade utgifter – under hela 2015. Eller 20 gånger mer än alla Sveriges kommuner under ett år lägger på förskola, grundskola och gymnasium.

Nu bor vi ju inte i Tyskland eller USA och jämförelsen är säkert orättvis på många sätt. Men bara vår egen svenska julkonsumtion ligger alltså i nivå med vad all förskoleverksamhet kostar under ett år.

Måste det vara så?
Jag säger absolut inte att vi ska sluta köpa julklappar till varandra. Jag säger absolut inte att vi ska sluta fira jul. Tvärtom – julen är för mig som för många av er andra en fantastisk högtid som mitt i mörkaste vintern ger både värme, glädje och en känsla av gemenskap.

Men för mig har köpfesten mer eller mindre kommit av sig. Och då inte bara den vi har nu i juletid.

Det handlar om vad vi vill fylla våra liv med. Och på sikt vad vi vill ge för arv till våra barn.

För egentligen vet vi alla att konsumtionssamhällets löften är en enda stor bluff. Få av oss tror på allvar att lyckan sitter i den där fina bilen, klänningen eller nästa generation smartphone.

Många av oss inser att köpglädjen nästan alltid är kortvarig, att drömmen om mer lycka snart dyker upp igen när vi ser nya modeller, nytt mode och andra saker att skaffa.

Ändå lever fler och fler av oss precis så. Som första klassens konsumenter, påhejade av våra folkvalda som bygger politiken på just konsumtion och tillväxt.

För en god medborgare är en köpglad kund. Meningen med livet har blivit själva konsumtionen. För många till och med bokstavligt, shopping som främsta fritidssyssla blir allt vanligare. Inte bara under mellandagarna.

Men ska inte folk få konsumera som de vill om de nu har råd med detta?

På ett individplan JA, på ett globalt plan NEJ! Tillväxt genom fortsatt konsumtion där jordens begränsade resurser förbrukas – och där utsläppen ökar – är ohållbart och förödande.

Är det svårt att förstå?

Om alla människor levde som vi svenskar, skulle det behövas mer än 3,5 jordklot för att resurserna skulle räcka till. Det funkar inte – det inser vi båda, eller hur?

Och ändå – förr eller senare hamnar vi där vi väl inte vill hamna. Överkonsumtionen måste upphöra, och om inte vi gör något nu, kommer våra barn att tvingas till det.

Så varför inte börja redan nu? Strunta i mellandagsrean. Åk skidor i stället. Lägg pussel med barnen. Hälsa på någon du inte träffat på länge.

Och om några dagar – varför inte lova dig själv att testa hur köpfri du kan vara 2015?

Jag har gjort det testet redan i år. Det är inte svårt. Jag lovar att du klarar betydligt mer än du tror.

Utan att bli det minsta olycklig.

Gott nytt år!

Du är en del av världen – vare sig du vill eller inte

Krönika i VK 1 december 2014

När tiggarna dök upp på Umeås gator var det som att världen plötsligt kommit på besök. Oförberedda som vi var visste vi inte riktigt hur vi skulle bete oss. Det var rent av obehagligt, tyckte en del, och föreslog helt enkelt att vi skulle skicka hem tiggarna igen.

Men världen låter sig inte stängas ute så lätt. Vare sig vi vill det eller inte är både Umeå och Västerbotten en del av denna ibland både obehagliga och skrämmande planet.

Och det måste vi förhålla oss till.

Jag deltog för ett par veckor sedan i en miljö- och säkerhetskonferens i nordnorska Tromsö. Staden var vackert klädd i tunn vinterskrud som i det svaga dagsljuset gav en lyster av magi och mystik.

Men för oss konferensdeltagare var det gravallvarligt. Vi kom från fem, sex olika länder och hade en mängd olika professioner och bakgrunder. På plats möttes vi alla i en gemensam insikt att världen – i detta fall Barentsområdet och Arktis – faktiskt behöver oss.

Att överskrida och kanske till och med riva gränser kommer alltmer att vara nödvändigt om vår gemensamma värld ska kunna räddas. Detta oavsett om hotet heter kris, krig eller klimatförändringar.

Däruppe i Tromsö blev inte minst vi svenskar varse den kamp om resurser som just nu pågår uppe i vattnen kring Arktis. Enorma gas- och oljefyndigheter som, om de utvinns, betingar obegripligt stora ekonomiska värden för den som får – eller tvingar till sig – rätten att exploatera.

Men områden med stora naturrikedomar är inte sällan också riskfyllda konfliktområden. Det gäller förstås också Arktis och Barentsområdet.

Inte minst är den ryska militärens närvaro märkbar, kunde de ryska deltagarna vittna om. Men självklart gäller detta också Nato och andra med ekonomiska intressen i området.

Det största hotet och det som för oss alla är viktigast att bekämpa, är givetvis klimatförändringarna. Just Arktis är särskilt utsatt för det som nu händer och kommer att drabbas långt mycket hårdare av den globala uppvärmningen.

En av klimatforskarna på konferensen, Annika Nilsson från Stockholm Environmental Institute, sa att om medeltemperaturen stiger med fyra grader på andra håll, blir det kanske 10-11 grader varmare i Arktis. Med oöverskådliga följder på hela klotet.

Hon var dock optimistisk. Om vi slutar bekämpa varandra och i stället med gemensamma krafter tar oss an utmaningarna kan vi möta framtiden med framgång.
Men bara så.

Väl tillbaka i min bubbla i lilla och trygga Umeå slår det mig att också vårt län räknas till Barentsområdet. Också Sverige hör till de arktiska länderna. Vi må ha det lugnt och skönt i vårt välordnade och fredliga hörn, men vi varken kan eller bör isolera oss.

För liksom tiggarna i våras dök upp på våra gator kommer också andra delar av världen att fortsätta att kliva in i våra liv. En del härligt välkomna, andra obehagligt oönskade.

Låt oss vända blicken utåt. Hand i hand med andra blir framtiden ljusare.
Att blunda är för strutsar.

Marknaden fixar inte lokaljournalistiken

Krönika i VK 3 november 2014

För mindre än 15 år sedan hade VK lokalt bemannade redaktioner i åtta av de elva kommuner man bevakade utanför Umeå. Därutöver fanns frilansande medarbetare på ytterligare ett par ställen.

I dag är VK:s tremannakontor i Lycksele det enda utanför centralredaktionen. Alla andra medarbetare finns samlade på Västerslätt.

Och så ser det ut vart man än vänder sig i tidnings-Sverige. En färsk undersökning som några medieforskare vid Södertörns högskola gjort, visar att hälften av alla lokalredaktioner försvunnit bara de senaste tio åren. Värsta raset har kommit de senaste åren.

Men vad betyder det då att stora delar av Västerbotten inte har lokalt närvarande journalister? Tja, man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att många nyheter aldrig blir berättade.

För även om tidningschefer ofta pekar på de utflykter och nedslag man gör utanför centralorten, finns inte en chans att man kommer ens i närheten av vad lokalredaktörerna en gång i tiden presterade.

Orterna hamnar helt enkelt i medieskugga. Syns inte. Finns inte.

Fråga bara dem som bor i småkommunerna. När såg de senast en reporter i byn? Fråga bara dem som styr där. Hur ofta blir de granskade?

För att på ett enkelt och begränsat sätt testa vad tidningarna och de andra medierna missar när man inte längre finns på plats, skickade jag för en tid sedan några av mina journalistelever från Strömbäcks folkhögskola på nyhetsjakt till Vindeln respektive Vännäs.

På bara några dagar hade de letat rätt på ett tiotal intressanta nyheter som inget av de etablerade medierna hittat. Det var inga stora avslöjanden, inga scoop som ifrågasatte och hotade makten, för detta var elevernas besök alltför kort.

Men jag är säker på att man också hittat tveksamheter att granska om mer tid funnits. Viktiga avslöjanden för läsarna i Vännäs och Vindeln. Men också viktiga för demokratin.

Det finns ett tydligt samband mellan den närvarande journalistiken och medborgarnas intresse för politik och samhälle. Där lokala medier finns, finns också ett större engagemang, visar forskning.

Och motsatsen – där medierna är frånvarande, där makten lämnas ogranskad och den lokalpolitiska debatten avstannar – där minskar intresset. Med klar risk att fördomar i stället får fäste.

Just därför är det som nu händer en fråga för våra folkvalda. Marknaden fixar inte lokaljournalistiken.

Vi förlorar alla på att de vita fläckarna växer. Oavsett om det är Stockholmsmedierna som övergett Norrland eller om det är Umeåmedierna som lämnat inlandet, är priset för högt.

Södertörnsforskarna liknar medielandskapet vid ett ekosystem, där alla är beroende av varandra. De nyheter som lokala journalister gräver fram sipprar uppåt i systemet och göder också de stora, centrala medierna.

Men inte bara det. En förlorad lokaljournalistik riskerar också att klyva länet och landet. När okunskapen om varandra växer, vidgas också klyftan. Och växer problemen.

Så, bästa kulturminister: det är hög tid för en ny och mer aktiv mediepolitik. Inte för att värna de etablerade medierna, men för att värna demokratin. Till exempel genom att koppla presstödet till den lokala närvaron.

Att snåla när det gäller mediernas demokratiska funktion kan bli dyrt. Väldigt dyrt.

Vad ska vi göra med Sverigedemokraterna?

Krönika i VK 6 oktober 2014

Har du bett dina SD-röstande Facebookvänner att ta bort dig? Applåderade du när ledamoten från V bar en tröja med texten ”SD=rasister” vid talmansvalet i riksdagen förra veckan? Vände du ryggen mot Jimmie Åkesson när han inför valet åkte runt och kampanjade?

I så fall var du säkert inte ensam. Kanske har du också fått många påhejande ryggdunkar för ditt agerande. Du och dina kompisar tycker ju verkligen att Sverigedemokraterna är ena riktiga kräk, att de inte har i vare sig riksdagen eller Sverige att göra.

Det är en sak. En annan sak är att mer än var åttonde svensk faktiskt röstade på SD. Betyder det verkligen att vi har 800 000 rasister i Sverige?

Självklart inte. Att detta parti, med rötterna i den våldsförhärligande och människofientliga nazismen, nu blivit landets tredje största part har sina orsaker i framför allt en annan problematik: utanförskapets.

Därför måste det också vara där lösningen finns. Den som förhoppningsvis kan innebära att fler känner sig sedda och lyssnade på – införlivade i samhällsdiskussionen. Så att färre nästa gång väljer att rösta på ett parti som i botten har en inhuman och ofta fördomsfull syn på människor från andra kulturer.

Vi måste, trots allt, lyssna på dem och försöka förstå.

Jag röstade inte själv på Sverigedemokraterna. Partiet ligger ljusår bort från min egen syn på hur ett bra samhälle byggs. I min dröm finns plats för oändligt många olika varianter av kulturer, religioner, sexuella läggningar och politiska åsikter.

Precis det mångkulturella och öppna samhälle som är frukten av självaste demokratin. För demokrati är per definition en tillåtande samhällsmodell. Ett system som ger var och en möjlighet att vara den man egentligen är, få tycka vad man vill och också få säga det.

Till exempel vid valen vart fjärde år. Under valrörelserna eller i de politiska församlingarna. I en demokrati ska alla ha samma rätt att uttrycka sin mening.

Och detta oavsett om man själv gillar åsikten eller inte.

Att vända den som vill säga något ryggen, bara för att man inte delar åsikten, känns kanske bra men är inte konstruktivt. Att provocera genom tröjor med nedlåtande tryck, kan ge poäng i vissa kretsar, men gynnar inte det goda samtalet.

Och det är just detta samtal som vi nu måste försöka hitta fram till. Samtal med alla dem som lagt sin röst på det parti som så många av oss tycker står för något vi själva inte gillar.

Vi måste lyssna på dem, försöka förstå vad de saknar hos andra partier, hur de tänker.

Den kloka Stina Oscarsson, tidigare chef för Radioteatern, skrev i somras apropå att vi alla blivit så dåliga lyssnare: ”Att Jimmie är en gris skulle jag inte säga. Det är ett ointellektuellt sätt att bemöta den människosyn som finns i denne Jimmies parti. Inte heller skulle jag skrika: inga rasister på våra gator. Gatan är en plats där vi alla måste få vistas. Ska vi ha en chans att bemöta dessa icke demokratiska strömningar måste vi varje sekund stå upp för alla människors lika värde.”

Så just för att vi hyllar de demokratiska värdena, ska vi inte förskjuta – utan bjuda in Sverigedemokraternas väljare till en dialog.

Jag skrev själv om det i en krönika för många år sedan. Principen gäller än i dag:

Demokratin bör försvaras med demokratiska medel, inte genom att inskränka den.

Ingen septemberfest utan dig

Krönika i VK 1 september 2014

Du är bjuden, det vet jag. Men jag vet inte om du tänkt gå. Det kan jag i och för sig förstå – det är inte alltid så himla kul på de där septemberfesterna. Inte på förfesterna heller, förresten. Snarare tvärtom. Samma tjafs, samma högljudda anklagelser och samma påhopp.

Och efteråt har hälften tung baksmälla och svår huvudvärk.

Jag kan förstå om du tröttnat och inte ser någon större mening i att delta. Men eftersom jag gärna vill det, och tillställningen faktiskt också styr ditt liv, tänkte jag utnyttja det här utrymmet åt lite tjat.

Gå och rösta den 14 september! Och jag menar det verkligen.

För mig är valdagen just den högtidsdag för demokratin du kanske hört samhällsläraren hävda. Din åsikt är efterfrågad, och jag tycker du bör svara.

Men det spelar ingen roll, kanske du säger? Din röst är en droppe i havet.

Visst, så är det ju. Oftast. En enda röst gör sällan skillnad i ett val till riksdagen eller ens din egen lilla kommun. Fast å andra sidan, ingen vet hur hård striden blir. Varje enskild röst räknas och är lika mycket värd, och valet skulle faktiskt kunna avgöras av just din.

Dessutom – hur många gånger har du inte röstat i andra sammanhang. På din kandidat till Jerringpriset? Eller i Melodifestivalen? Hur har du då tänkt när det gäller din enda röst bland alla andra?

Tänk likadant nu! När det gäller livet.

Fast det är ändå ingen skillnad på partierna, kanske du säger? Det blir sammalika oavsett vem som regerar.

Jag kan delvis hålla med dig. Tendensen de senaste årtiondena har definitivt varit större trängsel i mitten. De ideologiska skillnaderna är inte lika tydliga nu som förr. De flesta partier slåss om samma medelklassväljare och formar budskapen för att attrahera dem.

Men läser man partiernas program lite mer noggrant blir olikheterna också tydliga. Det rör allt från valfrihet och vinster i välfärden, sjukpeng och a-kassa till statens finanser, energi och försvar.

Den som orkar läsa några rader om vad varje parti har för vision och vill genomföra, får god hjälp på vägen att välja det som stämmer bäst med ens egen uppfattning.

Det tycker jag att man kan kräva av dig som medborgare.

Demokrati kan inte byggas på annat än massivt deltagande. Om folket, medborgarna, inte längre bryr sig om att rösta, kan vi då överhuvudtaget tala om folkstyre?

Om mer än hälften av väljarna i inlandskommunerna struntar i valet till EU-parlamentet, kan de då överhuvudtaget gnälla på EU? Inte, enligt mig.

Låter jag hård? Kanske det, men för mig är demokratin en gåva att värna. Den ska tas på största allvar.

Den som låter bli att rösta, överlåter helt enkelt åt andra att bestämma. Vill du verkligen det?

Slutligen vill jag också ge en känga till våra politiker. Jag har träffat ganska många genom åren – också denna valrörelse – och har stor respekt för deras engagemang och vilja att bygga samhället.

Men debatterna är ofta helt bedrövliga. Pajkastning, anklagelser, lek med statistik. Sällan klargörande, sällan informativt. I det perspektivet är det lättare att förstå om du inte vill gå på fest med mig nu i september.

Men strunta i politikerna – gå och rösta ändå.

För du vill väl själv bestämma hur den värld du lever i ska se ut.

Glad sommar – men glöm inte att du ska dö

Krönika i VK 9 juni 2014

Den här tiden på året fylls våra gator av jublande, skrålande och förväntansFULLA nybakade studenter. Luften vibrerar av tonerna till Den blomstertid nu kommer, och från oss vuxna kommer massor av ryggdunkar och lyckönskningar, typ: ”Världen väntar på dig!” och ”Du kan allt du vill!”.

Också från mig. Jag sällar mig varje försommar till kören av gratulanter som försöker peppa de unga som efter år av ups and downs i skolans vadderade och trygga lektionssalar med stöttande lärare, plötsligt ska pröva sina egna vingar i en betydligt kantigare och mer turbulent omgivning.

När jag ser deras flackande, oroliga blickar vill jag bara säga att de är bäst och att allt kommer att bli toppen. Ibland utan att riktigt tro det själv.

Och frågan är om det verkligen är så smart att bara måla i ljusa färger. Om det ändå inte vore bättre att dämpa förväntningarna en aning för att mildra besvikelsen när det går snett.

Min underbare lärarkollega vid Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå, Mattias Sjöström, skickade i alla fall med ett allt annat än förgyllt budskap när årets avgångsklasser firades av i förra veckan.

Ni ska dö! sa Mattias och fick dånande applåder av den jublande skaran ungdomar.

Poängen med hans tal var att livet verkligen inte bara går som på räls. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland tar det till och med tvärstopp – man får sparken, ens partner vill skiljas, eller som för Mattias själv, man ramlar från en stege, bryter båda armarna och får en lång och plågsam väg tillbaka.

Motgångarna kommer, var så säker. Drömmar krossas, planer spricker och livet tar nya, oväntade vägar. Men – som Mattias sa – det behöver inte vara dåligt. Inte sällan är det dessa oönskade avbrott som får oss att tänka efter, som ger oss nya insikter vi aldrig kunnat ta till oss där vi oreflekterat rusar fram på vår utstakade levnadsbana.

Jag älskar skolavslutningar. Jag älskar studenternas förväntansfulla blickar. Jag älskar deras kaxiga attityd, positiva framtidstro och skrålande kring ”fy fan, vad vi är bra!”. Jag vill absolut inte bryta förtrollningen kring allt detta.

Men jag tror, precis som min kollega – som med våldsam smärta och stukade armar tillfälligt tappade gnistan – att vi också måste förbereda kommande generationer på livets uppförsbackar. Solen skiner inte varje dag, ibland brakar helvetet lös och allt blir becksvart.

Som sagt: Förväntningar och besvikelser är tajta syskon.

Vet vi att planer också kan gå åt pipan, att livet ganska säkert också kommer att tvärnita ibland, då blir det förmodligen också lättare att ta sig vidare.

Och då ska vi vuxna förstås finnas där.

Så, glad sommar på er alla, och glöm inte att motgångar också hör till livet. Och att det är genom dessa vi utvecklas! Det här med att vi alla ska dö är väl ingen nyhet, inte heller att det just därför är så viktigt att vi ser till att leva fram till dess.

Som salig Sara Lidman alltid sa och vi varje dag kan läsa i järnvägstunneln i Umeå: Lev!