Tiggarna här för att stanna

Krönika i VK 12 maj 2014

Plötsligt kom världen till oss. Men inte bara de vi själva kallat hit. Samtidigt som Umeå med pompa och ståt blev Europas kulturhuvudstad, intogs våra gator av EU-medborgare som inte alls bjudits in.

Vi överrumplades och fylldes alla med obehag. Vad gör de här? Hur hittade de hit? Har de inga hem och har de inga jobb?

Och varför tigger de?

Sedan månader tillbaka är de romska tiggarna på Umeås gator det stora samtalsämnet i stan. De berör oss, de stör oss. Känslorna när vi passerar dem är obehagliga, vi har vant oss vid att ingen ska behöva förnedra sig så.

Inte här. Inte i Umeå. Inte i Sverige.

De tiggare vi tidigare stött på har suttit i helt andra gathörn – på semesterresan i ett annat land med ett annat system. Det har inte heller känts bra, vi har skänkt en slant och tänkt att ”så har vi det i alla fall inte hemma”.

Men nu har vi det – och det är jobbigt att se. Vilket är bra, obehaget blir också en drivkraft för att lösa problemet.

För vi vill nog alla lyfta tiggarna från den gråkalla betongen. Frågan är bara hur?

Åsikterna går minst sagt i sär.

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skrev i DN i vintras att den ”enda rimliga åtgärden för att långsiktigt hjälpa dessa människor till ett någorlunda värdigt och drägligt liv är därför att ta bort så stora delar som möjligt av deras inkomster från gatutiggeriet.”

Rothstein vill förbjuda oss att ge. Utan givare inga tiggare, resonerar han. Lyckligtvis har få hakat på hans förbudskrav. Någon Sverigedemokrat kanske, men för oss andra verkar tanken galen; kan fattigdom verkligen förbjudas?

För innerst inne förstår vi alla att problemet stavas FATTIGDOM. Den extremt ojämna fördelningen av tillgångarna inom EU och i världen skapar utanförskap och klyftor som väl ingen kan vara nöjd med.

Till detta kan läggas den utbredda antiziganismen. Romernas situation i många europeiska länder är välkänd och skrämmande.

Lyckligtvis gäller den fria rörligheten inom EU självklart också de fattigaste och mest utsatta, och därför är det inte konstigt att romerna söker sig till andra medlemsstater där man har det bättre.

Så gjorde vi själva när nöden slog till i 1800-talets Sverige. Vi gav oss av för att söka bättre lycka någon annanstans.

Härhemma byggde vi långsamt upp ett samhälle som fördelade rikedomarna bättre. Ingen skulle längre behöva förnedra sig för mat för dagen, tiggeriet försvann från våra gator.

Men vintern 2014 kom världen till Umeå. Och de romska tiggarna med den. Plötsligt stirrade fattigdomen oss i ansiktet – på hemmaplan.

Utmaningarna nu är framför allt två:
1. Bekämpa fördomarna om kriminella organisationer och att allt bara är ett spel. Holmlund fick krypa till korset efter att flera medier visat att hans påståenden inte var sanna.
2. Organisera hjälpen så att de som hittat hit får mat och husrum och kanske också mer långsiktigt stöd. Kan inte Umeå hitta en lämplig vänort att stötta i romernas Rumänien?

Tro mig, tiggarna blir kvar på våra gator. Så länge orättvisorna består.

Cronemans osportsliga haveri

Efter att under många år med nöje ha läst Johan Cronemans träffsäkra och vassa TV-krönikor i DN, där ofta den absurda jakten på tittarsiffror häcklats, kraschlandade allt i lördags (DN 2014-04-12) i en enda stor besvikelse.

Driver han med oss? Skrevs krönikan för publicering den första april? Eller menar Croneman allvar när han säger sig ha ”all förståelse för att makthavarna inom till exempel svensk hockey tycker att man skall ge storstadslagen en särskild gräddfil”?
Han fortsätter: ”Hur skall man kunna sälja hockeyn kommersiellt, få tv-kanaler och tv-bolag att på allvar konkurrera om till exempel sändningsrättigheterna, när reklamköparna i stort sett hamnar på en potentiell liten minimal lokalmarknad?”

Man häpnar. Är det verkligen Johan Croneman som skriver detta?

Jag håller helt med om problembeskrivningen – att så gott som allt som sker utanför storstäderna, politik, ekonomi, sport – lätt hamnar i medieskugga. Att ”mediekoncentrationen är kolossalt stor kring Stockholm, Göteborg, Malmö”.

Men att lösningen skulle vara en ”gräddfil” för storstadslagen, som redan har fördelar av stora arenor, en potentiellt stor publik och därmed stora intäkter, är förstås helt och hållet galet. All idrott går ut på så rättvis kamp som möjligt. Poängberäkning, mätning av tider, längder och höjder – allt ska vara lika oberoende av utövare. Detta är så självklart att jag inte kan minnas någon som ifrågasatt detta tidigare.

Förrän nu. Och då av självaste Johan Croneman.

Jag och många med mig ser problemen med storstadskoncentrationen när det gäller medierna. Men detta måste hanteras på andra sätt, lämpligtvis på politisk nivå via sändningstillstånd, presstöd och liknande styrmedel. Inte genom att skapa osportsliga förutsättningar inom idrotten.

Hur okommersiellt detta än är.

Om nu Johan Croneman inte orkar bry sig om idrotts- och sporthändelser utanför storstäderna ser jag ingen annan lösning än att Stockholms- och Göteborgslagen helt enkelt får bli bättre.

Tills vidare är vi miljoner lantisar som följer den rafflande finalserien.

Slapp politik bakom mediernas centralisering

Krönika i VK 14 april 2014

När Micke Lejnegard ska diskutera veckans sport-, kultur- eller nyhetshändelser i SVTs morgonsoffa har paneldeltagarna tagit sig till studion via cykel, buss eller taxi. Så gott som alla bor och verkar i Stockholm.

Och efter att ha kommenterat läget i huset på Gärdet händer det inte sällan att gästerna får ta cykeln eller taxin till Värtahamnen för att göra detsamma hos konkurrenten TV4.

Sverige har i de så kallade riksmedierna länge betraktats ur ett Stockholmsperspektiv. Häromveckan kallades exempelvis chefredaktörerna på Dagens Nyheter och Aftonbladet in till Aktuellt för att debattera protesterna mot Jimmie Åkessons besök på ett sjukhus och en brandstation. I Malmö!

De senaste åren har denna Stockholmifiering tilltagit. DN och Expressen har inte längre några Norrlandskorrar. TT lade ner sina redaktioner norr om Stockholm förra året. SVT omstrukturerar just nu från norr till söder för att stärka bevakningen runt storstäderna.

Det är i detta perspektiv förra veckans överraskande besked om att TV4 lägger ner alla sina lokala nyhetsredaktioner, ska ses. Visst är det trist att den lokala mångfalden i Umeå och Västerbotten krymper. Och visst är det trist att en rad kompetenta och duktiga journalister förlorar jobbet, men det verkligt bekymmersamma är att ännu mer av mediebevakningen nu kommer att styras från Stockholm.

För hur objektiva och neutrala redaktörerna än påstår sig, och vill, vara präglas besluten av den verklighet man själv lever i. Har man aldrig varit arbetslös kan det vara svårt att förstå de påfrestningar detta innebär. Har man aldrig känt sig hotad och tvingats fly sitt hemland, kan det vara svårt att inse till vilket pris detta sker.

Och bor man fint i attraktiva Bromma eller på Södermalm kan det vara svårt att verkligen förstå villkoren i avfolkningens Dorotea, Kristineberg eller Nordmaling.

VKs politiske chefredaktör Ola Nordebo sammanfattade det hela på pricken i en kommentar efter TV4-beskedet: ”Den stora faran med nedlagd lokaljournalistik runt om i landet är inte i första hand att landsbygden utarmas, utan att navelskådande etablissemang i Stockholm – mediala, ekonomiska, politiska, kulturella – fördummas. Att de får sämre underlag för rationella beslut och prioriteringar.”

Utan närvarande journalister som själva ser, hör och lever det liv som levs i regionen, byggs fördomsfulla och stereotypa bilder upp. Sådan är medielogiken, man exotifierar och fokuserar på det avvikande. Då blir norrlänningen trygg och pålitlig, men samtidigt bonnigt omodern, trög och oflexibel.

Om den bilden sätter sig hos dem som ska fatta besluten om vår framtid, riskerar allt att bli fel.

Att Bonnierägda TV4 vill vinstmaximera och därför gör sig av med 140 lokala journalister är kanske inte så mycket att säga om. Så fungerar marknadsekonomin.

Men att Sveriges riksdag låter dem göra det, genom att inte säkra lokal närvaro och lokala sändningar i sändningstillståndet, förtjänar att kritiseras.

Gör om, gör rätt! Fortfarande bor mer än 80 procent av Sveriges befolkning utanför Storstockholm.

Tungt arv för oss alla efter Nils Horner

Krönika i VK 17 mars 2014

Jag har min uppfattning klar; inget jobb är värt att dö för.

Ingen kan få mig att tycka att ett arbete är mer värt än livet självt. Ändå sker mer än 50 dödsolyckor på svenska arbetsplatser. Varje år. Ser man till andra dödsorsaker som går att koppla till arbetsmiljön kan man förmodligen räkna i tusental.

Detta är illa, och måste förstås bekämpas på alla sätt.

Men en typ av arbetsrelaterade dödsfall är i mina ögon extra obehagliga. När journalister dödas i tjänsten angrips inte bara en människa, då angrips också demokratin.

Mordet på Sveriges Radios Asienkorrespondent var ett sådant avskyvärt dåd. Den som riktade pistolen mot den populäre radioreporterns huvud ville mer än bara döda. Skottet mot Nils Horner skulle framför allt tysta. Inte bara honom utan också andra.

Därför måste vår reaktion vara den motsatta. De som ville tysta den flitigt arbetande reportern ville inte att sanningen skulle fram. De som ville tysta Nils Horner har inte dialog och demokrati som ideal. De som ville tysta honom är mörkermän, förtryckare och antidemokrater.

Nils Horner kommer inte till helgens stora journalistkonferens i Umeå, Gräv 2014. Men han, och hans tragiska öde, kommer ändå att stå i centrum för alla oss över 600 svenska, nordiska och internationellt kända journalister som under ett par dagar samlas för att utbyta erfarenheter om granskande journalistik.

Invigningsdebatten på fredag ägnas helt åt hur säkerheten för korrespondenterna i krigszoner och andra riskfyllda områden ska kunna höjas. Att lämna Afghanistan, Syrien, Etiopien eller andra osäkra områden utan medial bevakning, vore att ge förtryckarna rätt. Och svika de förtryckta.

Samtidigt har riskerna ökat. Det har blivit allt vanligare med hot och våld mot reportrar, fotografer och redaktioner. Fler vapen än tidigare riktas i dag mot journalister, just för att de är journalister.

Men våldet mot granskarna ökar inte bara i andra länder. Också här hemma hotas journalister allt oftare. För bara några veckor sedan dömdes en man till sex månaders fängelse efter att vid flera tillfällen ha hotat tidningarna Expressens och GT:s utgivare om våld, om de inte slutade skriva på ett visst sätt.
Rubriceringen var ”brott mot medborgerlig frihet”.

Det är så man bör se den granskande journalistiken. Som en medborgerlig frihet vi alla har rätt till. En rättighet lika viktig som rösträtten och andra mänskliga rättigheter. En rättighet som svider hos den som blir granskad och avslöjad, men som gynnar oss andra och det öppna samhället.

Helt enkelt en frihet, värd att riskera mycket för. Kanske till och med livet.

I helgen samlas hundratals erfarna och framgångsrika journalister från Sverige och världen i Umeå Folkets Hus. Många av dem har avslöjat fuskare, misshälligheter och korruption. Många av dem har fått makthavare på fall.

Det ska vi vara glada över. Liksom att det finns andra som tar vid när mörkrets män tystar en av våra kollegor.

Det finns inget jobb som är värt att dö för. Men för folkets och ordets frihet finns inga gränser.
Det visste Nils Horner. Arvet efter honom ligger tungt på oss alla.

Oanständiga banker och blåsta kunder

Nyhetskrönika i VK 17 februari 2014

Hur ska man förhålla sig till storbankernas exempellösa aktieutdelningar? Ska man jubla och vara glad över att åtminstone några svenska storföretag går bra? Ska man liksom bankernas styrelser se miljardutdelningen som ett tack för hjälpen? Eller ska man betrakta pengaregnet som oanständigt och fundera på hur man snabbt kan komma undan bankberoendet?

För beroende av de fyra storbankerna – Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken – är de allra flesta av oss. Oftast genom till synes oundvikliga bolån som på papperet alltid ser så bra ut, men som i verkligheten just gör oss livslångt beroende av dessa finansiella institutioner.

Ett beroende som bankerna tjänar massor av pengar på. Förra året blev de fyra storbankernas sammanlagda vinst före skatt över 90 miljarder eller 10 000 kronor per svensk. I vinst alltså.
Men inte nog med det, hälften – drygt 45 miljarder – tänker man dela ut till aktieägarna. Den största av de fyra, Nordea, ger tillbaka 15,3 miljarder kronor till ägarna, Swedbank drygt 11 miljarder, Handelsbanken över 10 och SEB närmare 9 miljarder kronor.

Även bonusavsättningarna till höga chefer har ökat kraftigt. Bonusprogrammet för SEB:s vd Annika Falkengren är exempelvis bara det värt över 20 miljoner.

Medan vi som kunder inte får mycket. Mer än en sparränta som knappt märks och en bolåneränta som i vida överstiger den kostnad banken har för att i sin tur låna pengar till dina och mina behov.
För trots att det kan kännas välvilligt och nästan generöst när banken nickande lyssnar på våra hus- och lägenhetsdrömmar, och ger oss de ”bästa villkoren” de bara kan, är lånet inget annat än en vara som de vill prångla på oss.

Bankmannen eller –kvinnan är en försäljare på en marknad som inte riktigt fungerar. Konkurrensen är bristfällig och dessutom har bankerna en unik subvention från oss skattebetalare. För att skydda samhället från alltför dramatiska följder finns en garanti som innebär att staten går in med kapital om någon av de fyra storbankerna hotas.

Riksbanken värderade för några år sedan denna bankgaranti till 30 miljarder kronor per år. I dag förmodligen ännu mer. Pengar som vi skattebetalare alltså skulle stå för om exempelvis en bostadsbubbla skulle brista och storbankerna inte längre kan säkra sitt utlånade kapital.

Att hoppas på att regeringen ingriper, är förmodligen fåfängt. Finansminister Anders Borg som ju brukar kritisera storbankerna för sina ”provocerande höga vinster”, och direktörsbonusar i mångmiljonklassen, har varit helt tyst den här gången.
Inte heller finansmarknadsminister Peter Norman vill öppet kritisera rekordvinsterna och att det mesta går till aktieägarnas fickor. Till SvD säger han att det är ”så i en marknadsekonomi att ägarna har rätt till utdelning av sina pengar”.

Jag inser att det inte är jag, eller ni andra som belånat era bostäder, som skrattar hela vägen till banken. Det gör direktörerna, och storägarna. Vi andra kan nog känna oss ganska blåsta.

Så frågar du mig om vad jag tycker om bankernas rekordutdelningar är svaret enkelt:
Oanständigt.

Upp till kamp för #viktigjournalistik

Debattartikel om journalistikens värde

Förra året försvann 400 journalisttjänster från de svenska tidningsredaktionerna. Den dramatiska strukturomvandling som sedan flera år skakar dagspressen med till synes svårstoppade upplageras och allt lägre intäkter, kan mycket väl leda till en ny våg av tidningsdöd.

Det är illa nog. Mångfald är alltid bättre än enfald.

Men inte bara det. Med allt mer slimmade redaktioner där färre journalister ska göra mer – inte minst på de digitala plattformar där publiken numera finns – riskerar också den seriösa och mer krävande journalistiken att urholkas.

Det är ett hot inte bara mot en bransch och en yrkeskår, utan också mot det öppna demokratiska samhälle vi i århundraden lärt oss uppskatta. Utan fria och oberoende medier med resurser att granska maktens institutioner och företrädare ökar risken för toppstyrning, korruption och missbruk av offentliga medel.

Men drunknar vi inte snarare i information, kanske någon invänder?

Absolut, men till allra största delen är detta närmast obegränsade flöde budskap från någon med eget intresse. På bara något årtionde har antalet informatörer och kommunikatörer inom såväl näringslivet som offentliga institutioner och myndigheter, fullkomligt exploderat. I USA räknar man i dag med fyra PR-konsulter på varje journalist, på åttiotalet var förhållandet ett till ett.

I Sverige har utvecklingen gått åt samma håll, om än lite långsammare. Beräkningar visar att det härhemma finns ungefär dubbelt så många PR-konsulter och kommunikatörer som journalister.

Det borde vara tvärtom. För i en tid där informationsbruset övergått till tsunaminivå, är just den kritiskt granskande journalisten ovärderlig. När ren reklam och marknadsföring blandas med bloggares och krönikörers personliga åsikter som också ibland har dolda uppdragsgivare, är behovet av oberoende journalistik som störst.

Detta förutsätter en fortsatt vilja från publiken att betala för oberoende medier, och en vilja från medieföretagen att stå emot de kommersiella krafternas lockrop. Menar vi på allvar att en fri och oberoende, granskande journalistik är viktig, måste man också vara beredd att slåss för det.

Det förutsätter också att samhället även i fortsättningen är berett att satsa på välutbildade journalister som också framöver kan bidra till det öppna samhälle vi en gång byggt upp.
Den överetablering av journalistutbildningar som vi sett de senaste decennierna, är givetvis inte bra. Ett kraftigt sänkt söktryck de senaste åren till många av dessa utbildningar, leder sannolikt också till en utrensning, framför allt av de mindre seriösa journalistlinjerna.

Men de som sedan många år etablerat sig som seriösa kvalitetsutbildningar – som också leder till jobb – behöver fortsatt stöd.

I USA talar de som undersökt förhållandet mellan journalister och kommunikatörer om en fullständig nedmontering av journalistiken, samtidigt som PR-industrin får ut sina budskap i sällan skådad omfattning.

Vill du ha det så också här i Sverige?

Vi vill med detta upprop få igång en diskussion om den seriösa och oberoende journalistikens värde, och vad vi riskerar när få längre vill betala för denna.

Vår kampanj ska finnas överallt där intresserade/sympatisörer kan finnas. Leta efter #viktigjournalistik

Lärare och elever vid lärare vid journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola
Bertholof Brännström, föreståndare
Henrik Klingberg, lärare
Karin Bernspång, lärare
Ida Nordung
Johanna Frostensson
Henrik Karmehag
Jessica Björklund
Ronja Ikatti
Ludvig Brännlund
Kalle Vannmoun
Klara Törner
Elin Stormare
Mikael Olsson
Oskar Sandström
Julia Sandqvist
Eva Emadén
Jakob Wesslund
Evelina Bergquist

Vinterstaden UMEÅ. VILL MER. Varje år

Krönika i VK 20 januari 2014

Vilken vecka det har varit! Sol, snö och kyla om vartannat. Riktig vinter, helt enkelt.

Och på det, SM-veckan med massor av vintersportare som inför tusentals välklädda Umeåbor kämpat och segrat (okej, alla kom inte först, men ändå…).

Fast den största vinnaren är Umeå. Av flera skäl:

Ingen av oss har glömt hur eländigt det såg ut med bara en vecka kvar. Regnet, den bara, vattensjuka marken, den skriande snöbristen. Och när kylan äntligen kom – snökanonerna som dånade på Nydala och Noliaområdet, lastbilarna som körde skytteltrafik till Gammlia och alla frivilliga Umeåbor som gav järnet för att ordna till det som naturen inte lyckats med.
Underbart, och kanske bara möjligt i en stad som VILL MER.

Jag är ingen vän av slogans, tycker ofta att de motverkar sitt syfte. Umeås slogan är inget undantag. Vem vill inte mer? Så har jag tänkt och så har jag sagt.

Jag tycker nog fortfarande så, alla vill väl egentligen mer. Men nu har Umeå visat att man också GÖR MER. Tänk att kunna fixa så perfekta skidspår på bara några dagar. Att lyckas samla resurserna – inte minst alla frivilliga – så till den grad att till och med världsstjärnor som Charlotte Kalla blir imponerade.

Och det bästa av allt. Hon och de andra deltagarna kommer att minnas och prata om SM-veckan 2014. Och om Vinterstaden Umeå. För andra som kanske också vill komma hit.

Så låt oss göra om det. Varje år. Med vinter halva året (ja, jag vet, men ändå…) har vi världens chans att bygga upp något attraktivt. Både för besökarna och för oss själva.

Det är dags att gå från ord till handling. Gör Umeå till den Vinterstad det har potential till att bli! Och då menar jag inte bara snöborgen på Renmarkstorget eller snöskulpturtävlingen på Rådhusesplanaden.

Inget fel på det, men jag VILL MER.

Bygg ihop skidspåren i Gammliaskogen och på Bräntberget med universitetsområdet och Nydala. En utredning för några år sedan visade att det var fullt möjligt att få ihop fyra mil sammanhängande spår till en kostnad av bara 25 miljoner kronor. Det enda som behövs är lite broar eller tunnlar förbi vägar och stråk.
Tänk vilken grej att kunna bjuda oss Umeåbor på – skolbarn, studenter, motionärer. Och vilken möjlighet att utveckla vinterturismen, inte minst med större tävlingar som världscupen i både skidskytte och längdskidor.

Bygg den alpina anläggningen på Vallberget. Detaljplan finns, VA-ledningar är också förberedda. UHSK med världsåkare som Maria PH skulle få ett lyft som gav ännu fler på toppen. Pisten skulle också eventuellt kunna byggas så att den godkänns för internationella tävlingar.
Tänk dig, en riktig slalombacke, världscuptävlingar, bara ett par mil från Umeå. Succén skulle vara given på förhand.

Umeå har potential att bli den Vinterstad vi talat om så länge. Men det räcker inte med att prata, man måste också göra.

Och man ska smida medan järnet är varmt. Så varför vänta, nu när vi sett vilken injektion SM-veckan blev.

För Umeå. Vill väl mer, eller hur?

 

 

En obehaglig sanning att ta itu med

Krönika i VK 23 december 2013

Jag tycker egentligen inte om att skriva den här krönikan. Den kommer inte att glädja dig så här inför jul. Tvärtom, den kommer att komplicera tillvaron för många av oss, inte minst för mig själv.

Men jag skriver den ändå. För att jag måste.

Det handlar om klimathotet. Ett hot som blivit allt mer uppenbart för varje år de senaste årtiondena. Förnekare finns, men knappast bland experterna. Enigheten om den globala uppvärmningen och vad den kan leda till är så gott som total bland världens klimatforskare.

Sveriges främste på området, professor Johan Rockström, sa nyligen: ”Vi är inte den första generationen som känt till hotet mot klimatet. Men vi är antagligen den sista som kan göra något åt saken.”

Ändå händer så lite. Utfallet från klimatmötet i Warszawa nu i november blev så urvattnat att de närvarande miljöorganisationerna helt sonika tågade ut. ”Det saknas politisk vilja” och ”finns överhuvudtaget inga konkreta förslag om hur världen ska minska sina utsläpp fram till 2020 vilket är den tidsperiod som är avgörande för att undvika en temperaturökning på två grader”, sa Naturskyddsföreningens Svante Axelsson när han lämnade Warszawamötet.

Och det är inte första gången. Hur många klimatmöten har inte slutat i besvikelse? Hur många gånger har inte de största utsläppsländerna – USA, Kina, Japan, Australien, Kanada och vårt eget EU – pekat på varandra när man tvistat om vem som ska dra tyngsta lasset?

Allt medan klockan tickar. Och ovädren blir allt vanligare och värre. I Warszawa bönade tyfondrabbade Filippinernas representant tårögt om att ”få ett slut på denna galenskap”. Utan något vidare gehör från de närvarande miljöministrarna.

Det är här det börjar bli jobbigt, inte minst för mig. Jag älskar demokratin, åsiktsfriheten, de fria valen. Jag röstar med stolthet vid varje val och kan inte tänka mig ett bättre system att styra stad, land och värld.

Men parlamentarismen är inte utan svagheter.

Den är trög och ineffektiv när snabba beslut ska tas. Den viktiga debatten, prövningarna, ifrågasättandena, tar tid. Den demokratiska processen kan kännas lång när svåra beslut måste fattas.

Samtidigt har demokratins företrädare, våra folkvalda politiker, ofta ett mycket kort perspektiv. Att sikta mot nästa val gynnar inte svåra och komplicerade utmaningar som den globala uppvärmingen och miljöförstöringen.

Vilken politiker tror du skulle gå till val på mångdubblad bensinskatt, kraftigt höjda flygskatter eller andra kostsamma ingrepp i allas vår frihet och standard? Vem vill rösta på den politiker som gör forskarnas slutsatser till sin egen valslogan? Som säger som det är.

Och ändå är det just det vi måste göra. Kräva att beslutsfattarna tar sitt ansvar. Att de slutar ducka. Att också våra barn har rätt till en frisk och livsvänlig planet.

Annars får de inte vår röst.

För ansvaret är också vårt. Trycket måste komma underifrån.

Låt detta bli vårt nyårslöfte inför valåret 2014.

 

Hurra, vad dyrt det blivit!

Krönika i VK 18 november 2013

Om priset på mjölken, köttfärsen eller potatisen väntas stiga rapporterar medierna knappast om detta som något positivt. Inte heller skulle ICA-handlaren glatt få kommentera ”den heta livsmedelsmarknaden” som någon slags expert.

Men när nya prisrekord slås på bostadsmarknaden är det klackarna i taket. Då tänds ett hopp om en härlig framtid. Nyhetsbyrån TT berättade för en tid sedan att ”svenskarna blivit allt mer optimistiska i sin syn på bostadspriserna den senaste månaden”.

Det glädjande var att bostadspriserna förväntades stiga.

Häromdagen kunde vi också i denna tidning läsa om kraftigt höjda priser på bostadsrätter i Umeå. Prisuppgången det senaste året var hela 25 procent och en på bild glad mäklare (jfr ICA-handlaren!) konstaterade att hon aldrig varit med om något liknande.

Mäklaren var glad, men är den extrema prisuppgången verkligen en positiv nyhet för alla?

Visst, för oss som bor i tillväxtområden som Umeå, och som redan tagit oss helskinnade in på bostadsmarknaden – för oss blir varje rubrik om nya prisrekord ett löfte. Vi kan skratta hela vägen till banken och tacka den misslyckade bostadspolitiken för en tryggad framtid.

Men för den unga människa som tvingas flytta mellan otrygga andra- och tredjehandslägenheter, för att priset på en egen bostad blivit hysteriskt, är det en allt värre mardröm.

Detsamma för den arbetslöse, den sjukskrivna, den lågavlönade, den ensamstående och den som studerar. De har inte råd, banken ger inga lån – de får helt enkelt finna sig i det som blir över.

Svindyra bostäder utestänger många och skapar stora klyftor i vårt allt mer segregerade samhälle.

De senaste tio åren har priserna på villor närmare fördubblats i Sverige. Priserna på bostadsrätter har ökat med mer än 200 procent. Det vill säga i storstadsregionerna och tillväxtområden som Umeå.

Samtidigt har lönerna bara ökat med 33 procent. För oss som har jobb. Det innebär att vi, för att bo drägligt, nu måste betala betydligt mer av den disponibla inkomsten på boende jämfört med förr.

Sannolikt genom att vi skuldsätter oss mer.

Detta är farligt, och fastighetsekonomer varnar nu för att bostäder i dessa heta områden är kraftigt övervärderade. När bubblan spricker, vilket flera experter tror, kommer priserna att rasa, räntorna att stiga och den som är högt belånad eller vill sälja att drabbas hårt.

Stigande bostadspriser är bra för oss i växande städer som köpt lägenheten eller villan vid rätt tillfälle och kan sälja med vinst. Det är otroligt bra för bostadsmäklarna som tjänar multum på att desperata köpare trissar upp priserna i hetsiga budgivningar.

Och det är givetvis bra för bankerna som får låna ut ännu mer pengar med stor förtjänst på varje bolån.

Men för många andra är den orimliga prisutvecklingen dålig. Och för ett sammanhållet samhälle rent av skadlig.

Detta borde också synas i tidningarnas rubriker och löp när ny statistik kablas ut och glada mäklare uttalar sig om nya prisrekord.

Vem ska betala för oberoendet?

Krönika i VK 28 oktober 2013

Förra veckan hände det som många väntat – och en del befarat. Då slutade lokaltidningarna i Umeå ge bort sina nyheter på nätet och i mobilen. Det mesta utom egna, genomarbetade nyheter och reportage började kosta.

Från tidningarnas sida lanserades förändringen som en satsning. ”Nu får du ännu mer”, proklamerade utgivarna och satte ett plus-tecken bakom sina tidningstitlar.

Det var väntat. Och är väl också sant – för den som är prenumerant. Den krympande skara som villigt betalar för VK eller Folkbladet får plötsligt stora möjligheter att läsa tidningen både här och där. Oberoende av plattform och med en hel rad av plus-tjänster man inte hade tidigare.

Men lika väntad var också kritiken. Många av dem som i åratal vant sig vid att gratis kunna ta del av de nyheter tidningarna i mängd lagt ut, de blev förbannade. ”Omodernt, bakåtsträvande, girigt”, var några av de ilskna kommentarerna.

I kommentarer, enkäter och intervjuer sa sig många inte alls vilja betala för lokaltidningarnas journalistik. Då fick det hellre vara. Punkt.

Det blev litegrand ett skyttegravskrig där olika intressen kämpade mot varandra.

För ganska precis ett år sedan startade ett annat krig i Umeå – ett tidningskrig. VK-koncernens gratistidning Totalt Umeå fick konkurrens av uppstickaren Umeå Tidning.

I den senares allra första utgåva skrev jag ett debattinlägg där jag både applåderade utvecklingen och varnade för vad kriget kunde leda till. Det gör jag fortfarande.

Jag applåderar att vi i Umeå och Västerbotten fortfarande har den journalistiska mångfalden i form av flera tidningar att välja mellan. De flesta av oss tänker sällan på värdet av detta, vi är bortskämda och tar det för givet.

På många håll är det inte så. I de flesta svenska städer finns bara en enda morgontidning. Det är en fattigare tillvaro, även om Public Service tack och lov garanterar andra röster, andra perspektiv, andra åsikter.

Att få detta är en lyx. Och livsviktigt. Inte minst för demokratin.

Så när VK och Folkbladet nu börjar sätta ett pris på sin journalistik, vill jag stötta dem. Min inställning är att allt som är värt något kostar.

Gratis finns nämligen inte. I slutändan ska notan alltid betalas och om inte du vill göra det måste någon annan göra det.

Det kan mycket väl vara någon som inte vill att sanningen ska fram. Som har egna intressen att bevaka, framför dina. Som kanske (läs: förmodligen) vill påverka dig och ditt beteende i en riktning som gynnar just dem. Men kanske inte dig.

Exemplen från andra länder är många. På många håll är staten den som håller i taktpinnen, på andra håll är medierna starkt kommersialiserade eller politiserade.

Oavsett vem som har den ekonomiska makten över medierna är det du som drabbas. Är det verkligen värt det? Känns det bra att överlåta till andra att bestämma vilken form av journalistik du ska få ta del av?

Oberoende skapas av oss själva. Men det är inte gratis.

Tänk på det innan du bestämmer vem som ska betala nyhetssajternas innehåll.